Kultur

Allas vår känsla för skam

Norsk TV har producerat två succéserier, Skam och Kampen för tilværelsen. Livet i överklassen lockar tittare.

Rapporterna strömmar in. Svenska ungdomar, men även lastgamla kulturslipsar, snakker norsk på gator och kaféer. I sociala medier och på kultursidor diskuteras de olika karaktärerna – Evas vanlighet kontra Williams arrogans, Sanas hårdhet mot Vildes vindflöjelinställning. Tv-serien »Skam« är inte bara den mest nedladdade i SVT:s historia, den är också den mest älskade och omdebatterade. Genomslaget är näst intill totalt, inte bara i den tänkta målgruppen tonåringar, utan också bland fyrtioåringar. Intresset bland övermogna vuxna har väckt irritation.

I Norge och Danmark har kultursidesdebatten om »Skam« handlat om politik, om hur feminister, hijabbärare och homosexuella skildras utan fördomar – något som historikern Peter Edelberg i danska Politiken (17/1) menar visar på ett förändrat, mer tolerant norskt samhälle. I Sverige har diskussionen i stället handlat om just tittarnas ålder: Är det verkligen okej att som vuxen kolla på en ungdomsserie som »Skam«?

Debattörerna kan i huvudsak delas upp i två läger:

Filmvetaren och skribenten Malena Janson lanserar teorin att vi vuxna älskar »Skam« för att serien ger oss en unik och generös inblick i ungdomars liv 2016 (Sydsvenskan 18/1). Däremot tycker hon inte att den är originell eller nyskapande eftersom de komponenter som påstås göra »Skam« till en unik tonårsskildring, redan har använts i svenska webbserier som »Portkod« och »#hashtag«.

För Aftonbladets upprörda krönikör Kristin Lundell är »Skam«-hajpen i stället ett symptom (Aftonbladet 6/1) på inget mindre än en samhällskris. Eftersom vi lever i en tid då allting tycks gå åt helvete en gång till, reagerar »vi« med att gå i barndom. Vuxna »Skam«-tittare är nostalgiker som drömmer sig tillbaka till en ungdomstid som aldrig fanns – och i vårt längtansfulla ältande finns förstås element av både exhibitionism och voyeurism. Eftersom serien är så uttryckligen relationsbaserad, innehåller den ett antal explicita sexscener, och när föräldrar tittar på dem, blir det förstås lite av smygtittande.

Det ligger onekligen något i båda resonemangen. För den äldre tittaren finns det något både lustfullt och förbjudet i »Skams« kontrakt med publiken, nämligen att serien ger sken av exklusiv tillgång till vad som utspelar sig bakom de demonstrativt låsta dörrarna till tonårsrummen. Jag kan ha fel, men jag tror att dagens tonårsvärld är ännu mer otillgänglig för föräldrarna än tidigare generationers.

I andra säsongen av »Skam« skriver Noora en tidningskrönika inför den 17 maj, Norges nationaldag. Hon påminner läsarna om att norska ungdomar använder sociala medier i genomsnitt fyra timmar om dagen, och skämtar lite med det faktum att hennes vänners liv till stor del är fiktiva.

En bieffekt av den här medieanvändningen är förstås att föräldrarna inte har någon chans att uppleva eller genomskåda vad det är som djupast påverkar och styr i deras barns liv. Känslomässiga reaktioner verkar irrationella och märkliga. »Skam«, med sitt långsamma tempo och sina  noggranna redovisningar av händelseförloppen, skapar en känsla av transparens. Det är meningen att man ska tro att man förstår tonåringarna, deras emotionella motiv och deras handlingar, fastän serien, om man ska vara ärlig, inte på något trovärdigt sätt skildrar sjuttonåringar så som jag känner dem. Kanske beskriver den snarare tjugoåriga manusförfattares dröm om gymnasietiden?

»Skam« är långt ifrån den enda norska tv-succén. Bara det senaste året har vi kunnat se en fjärde säsong av terapeutdramat »Dag«, krigsdramat »Kampen om tungvattnet« och advokatserien »Advokatbyrå Aber Bergen«. Det är inte konstigt att Norge har utnämnts till det nya Danmark vad gäller tv-dramatik.

kultur
I tv-serien »Kampen for tilværelsen« reser Tomasz från Polen till Oslo för att hitta sin norske far. (Foto: TT)

Ändå blir hysterin kring »Skam« hos den vuxna publiken än mer talande om man jämför med ointresset för den norska serien »Kampen for tilværelsen«, med manus av bland andra den briljante Erland Loe (seriens två första säsonger lades ut på HBO Nordic strax före jul). Serien har knappt fått någon publicitet i Sverige.

»Kampen for tilværelsen« är en mångfaldigt prisbelönad, surrealistisk och smart dramakomedi om en ung polsk lingvist som kommer till Oslo för att leta efter sin biologiske far. Till skillnad från »Skam« handlar den om vuxna, för att inte säga medelålders, relationer och problem. Den utspelar sig i ett rikt villaområde utanför centrala Oslo, och lyckas med konststycket att knyta ihop två världar: fattiga gästarbetande polackers kamp för det dagliga brödet med den proppmätta norska medelklassens lutheranskt färgade livsleda.

Gemensamt för serierna är att de utspelar sig i de högre samhällsskikten. Grannarna i »Kampen for tilværelsen« grälar om taxeringsvärdena i Ullevål Hageby, en motsvarighet till Stockholms Äppelviken, medan »Skam«-gängets ärevördiga gymnasium ligger i stadsdelen Frogner på västkanten, Oslos Öfre Östermalm där oljemiljonerna fortfarande flödar ohämmat.

»Skams« leading man, superfyndet Thomas Hayes, kör Porsche fastän han bara går i trean på gymnasiet. Hans kompisars hem ser ut som skärmdumpar från homestyling på nätet. När huvudpersonen Evas mamma, som ständigt jobbar utomlands, får dåligt samvete för att hon inte kan komma hem till helgen, skickar hon tusenlappar till tröst. På påsklovet, då de flesta norrmän drar till fjälls, lyckas killgänget The Penetrators förstöra stuginredning till ett värde av 300 000 norska kronor.

I »Kampen for tilværelsen« betalar manliga villaägare fantasisummor till skrupulösa zoo-vakter för att få idka tidelag med stora däggdjur. Ullevål Hagebys stora sekelskiftesvillor hyser män som drömmer om att rymma med sina segelbåtar, och kvinnor som vill ordna nyckelpartyn med grannarna. De flesta verkar vilsna i sina liv, som att de senaste decenniernas ofattbara norska välstånd inte har inneburit välsignelse utan civilisationskollaps.  Och medan de goda borgarna fördriver kvällarna med parterapi och sambuca, tvingas deras polska rörmokare att gå till sängs i ouppvärmda baracker.

Det finns, under ytan, en samhällskritisk och moraliserande tendens i både »Kampen for tilværelsen och »Skam«. Rika människor blir ensamma, olyckliga människor, är det triviala budskapet. Hela tiden finns där som ett outtalat ideal en nyenkel livsstil som karaktärerna misslyckas med att realisera ens genom att spika upp ohyvlade brädor på väggarna i sina lyxrenoverade lägenheter.

För en svensk publik verkar det väldigt puritanskt, men det norska samhället präglas ju av större religiositet och traditionsbundenhet än det svenska. År 2012 toppade till exempel en nyöversättning av den norska »Bibeln« bästsäljarlistorna tillsammans med spänningslitteratur av Jo Nesbø eller EL James, vilket inte kom som en överraskning för den norska bokhandeln (TT Spektra 20/12).

Kanske kan man säga att det här är kärnan i den nya, framgångsrika, norska tv-dramatiken: narrativet om det fattiga lilla landet som blev superrikt och tvingades göra upp med en sekelgammal självbild. Alla kulturskapare behöver stora berättelser, och det verkar som om NRK har hittat sin. Som dramatik är »Skam« helt enkelt nervigare, konturskarpare och mer angelägen än någonting som just nu görs av det allt vilsnare SVT.

Och det är just här, i SVT Dramas kräftgång, som jag tror att vi hittar den främsta förklaringen till framgången. Det görs helt enkelt för få vuxna relationsdramer i Sverige, inga psykologiskt finslipade serier som »The Affair« (HBO) eller »In Treatment« (HBO), eller vilken serie som helst som tar medelålders människor på allvar. Sedan de litterära framgångarna för det som nu kallas nordic crime på 1990-talet, sker många av dramasatsningarna i den genren, medan övrig tv-produktion verkar rikta in sig på pensionärskollektivet.

Dessutom har vi i Sverige en enorm, sekelgammal förkärlek för barn- och ungdomskultur som går tillbaka till den världsberömda författaren och feministen Ellen Key. Vi har under mer än hundra år blivit bortskämda med en fantastisk barnkultur, och som vuxna har vi fått vänja oss vid att tolka in även vuxna perspektiv i berättelser för unga. När det handlar om en kvalitetsserie som »Skam« gör det kanske inte så mycket, men frågan är vad det säger om vuxenkulturens ställning hos oss? Kan man tala om en infantilisering av hela det svenska kulturlivet?

Ja, det kan man. Åtminstone tills vi har visat att vi kan göra minst lika bra tv-serier som norrmännen – om vuxna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera