Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Bannons krig mot världen

Det finns ingen plats för nyanser eller ­förhandling.

Hans Rosling är död, och det är en förlust. Inte bara för folkbildningen, ebolabekämpningen, globala hälsofrågor, Läkare utan gränser och intresset för statistik. Det är framför allt hans optimism som saknas, hans glada klockartro på förnuftet, att kurvorna och diagrammen går ut på slutet, i den stora ekvationen om mänsklighetens väl och ve.

Att jag också har hackat på Rosling, just här i Fokus, ändrar ingenting. Hans hurtiga svada kunde ju fresta på. I sin entusiasm ville han gifta ihop vetenskapens, journalistikens – och politikens kurvor. De gick inte alltid ihop.

Men i dessa dagar, när alla vill dödförklara vår framtid helt och hållet, saknas Hans Rosling.

Dystopiernas dragningskraft har alltid varit stor, färgstarkast i Johannes Uppenbarelse. Dödens blekgula häst, Apokalypsens ryttare och det stora blodbadet från Guds vredes vinpress. Grälla effekter, inte nyanser, är dystopins lockande uttryck.

Men hellre Guds vrede än Steve Bannons.

I senaste numret av Time Magazine porträtteras president Trumps strategiske rådgivare, som världens näst mäktigaste man. Han har presidentens öra – men vill ha mer … Det är inte utan att man känner den rådande kannibaltrenden i den beskrivningen. Apropå blod.

Steve Bannon var demokrat i ungdomen, men sadlade om, och red åt andra hållet. Han har en imponerande meritlista inom film och media. Pikant nog fick han tidigt upp ögonen för Jerry Seinfelds New York-humor, och producerade Sean Penns utmärkta film »The Indian Runner«. Förvisso ett mörkt drama om en utsatt familj i Vietnamkrigets skugga, men ett drama med nyanser.

Med åren avtog Bannons eget sinne för nyanser, i takt med att hans passion för politiska opinioner ökade. Han var väl förberedd när han tog över den högerextrema mediekoncernen Breitbart News.

Nu betraktar han alla traditionella politiker, både demokrater och republikaner, med djup misstro. De är korrupta allihop. Bannons metod är att sätta likhetstecken mellan etablissemang och auktoritet, oavsett vilken. Han ifrågasätter alla auktoriteter och undergräver deras svar och försök att förklara kriser och problem. Det gäller förstås kritiska medier – konkurrenter till Breitbart – men också all etablerad forskning.

I Steve Bannons världsbild är det redan krigstillstånd. Vi befinner oss i krig – mot den muslimska världen, mot globaliseringen, mot feminismen, mot skatter, mot regleringar. Eller också befinner vi oss i krig mot allt vad Bannon och Breitbart står för. Antingen är du med eller mot. Det finns ingen plats för nyanser eller förhandling. Enligt Time Magazines analys borde Bannons radikalism vara skrämmande även för Donald Trump.

Bannons krigsretorik i Breitbart, både i text, ord och rörlig bild, har varit framgångsrik. Den är så uppenbart destruktiv. Med visst sinne för svart humor har Bannon utpekat Lenin som förebild, i ivern att krossa staten. Och Lenin resonerade på sin tid nästan som Jokern i Batman, en annan ond anarkist: »Så länge staten existerar finns ingen frihet. Där frihet finns finns ingen stat.« Men Lenin ångrade sig. Staten var förstås bolsjevikernas viktigaste redskap under överskådlig tid.

Även Steve Bannon behöver staten, till exempel för att bygga mur mot Mexiko eller stoppa immigration från vissa länder eller rusta för krig. Bannon är noga med att inte måla alltför tydliga bilder av framtiden, med ett viktigt undantag: väst bör rusta för ett blodigt krig mot islam. Inte mot jihadister eller IS, utan bokstavligen mot muslimer.

Breitbart News sätts in för att motivera oss i detta krig. I dagarna startar sajten i Tyskland och Frankrike, för att elda på där det behövs som bäst detta supervalår. Breitbart News ger gärna ett handtag åt Marine Le Pen, Geert Wilders i Nederländerna och Frauke Petry i Tyskland.

Vad bryr sig Marine Le Pen om att hon och Bannon/Trump har totalt olika syn på staten? Le Pen har ju inte anarki på valprogrammet. För sin ekonomiska överbudspolitik behöver hon en stat med en presentsäck stor som jutomtens.

Fakta talar inte alls för att vi har något att vinna på ett krig mot islam. Fakta talar inte heller för att vi har något att vinna på att krossa staten. Fakta talar däremot för att vi ska behålla vårt sinne för proportioner, och våga måla verkligheten med nyanser.

Till och med Stephen Bannon är en mer komplex person än vad han visar. Han producerade ändå »The Indian Runner«.

För övrigt …

… har ljuset kommit tillbaka! Vad ni än trodde. Det är fakta.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera