Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Arvet efter Chávez

Så förskingrades drömmen om att frigöra de fattiga.

Vinden fläktar när motorcykeltaxin kör förbi rader av bostadskomplex med Hugo Chávez signatur avbildad högt uppe på fasaden. Venezuelas tidigare president må ha varit död i snart fyra år, men här är han fortfarande högst närvarande.

utrikes
Närvarande. Hugo Chávez signatur på bostadshus.

När Hugo Chávez valdes till president 1998 tog han venezuelanerna med storm. De fattiga hade länge ignorerats. Plötsligt såg någon åt deras håll och lovade att satsa landets oljepengar på just dem.

– Det var det som tog Chávez till makten. Han valde att använda oljepengarna till att lindra fattigdomen vilket är hans främsta merit, säger Victor Álvarez, ekonom och industriminister i Chávez regering 2005–2006.

Tanken då var att minska oljeberoendet genom att börja förädla landets naturresurser och öka produktionen i andra sektorer. Ändå blev det precis tvärtom. Oljeboomen i mitten av 00-talet innebar en guldålder för Venezuela. Tillväxten ökade, exporten likaså, samtidigt som klyftorna minskade. Regeringen investerade i alfabetiseringskampanjer och bostäder till fattiga och landet lyftes fram som det lyckade socialistiska exemplet i ett Latinamerika hårt sargat av högerdiktaturer.

– Man kompenserade för fattigdomen, i stället för att utrota den, konstaterar Victor Álvarez i dag.

Han anser att de tidiga satsningarna var nödvändiga, men att populismen tog över när allt fler stödde regeringen för att de fick saker gratis.

– Medan det fanns ett överskott för att subventionera mat, el och vatten levde vi i en illusion av utveckling och framgång, men när oljepriset sjönk föll hela korthuset.

Vid sidan av de sociala satsningarna i hemlandet arbetade Chávez i nationalhjälten Simon Bolívars anda för att ena Latinamerika och minska USA:s inflytande i regionen. Han var en drivande kraft bakom handels- och samarbetsorganen Alba, Unasur och Celac och banade väg för vänsterpresidenter i bland annat Bolivia, Argentina, Brasilien och Ecuador.

Finanskrisen 2008 blev en prövning för det starkt oljeberoende Venezuela. Men i stället för att omvärdera sin politik utökade regeringen exproprieringarna av privata företag, med motiveringen att staten behövde ta kontroll över strategiskt viktiga sektorer.

– De förstatligade allt från hotell och kafferosterier till mejerier och förpackningsfabriker, som inte hade någon som helst strategisk vikt. Många av dem slutade i konkurs på grund av byråkrati och korruption, säger Álvarez.

Genom den kontroll av växelkursen som införts 2003 övervärderades valutan nu kraftigt, vilket ledde till att det blev billigare att importera än att tillverka varor. Den inhemska produktionen sjönk kraftigt och när oljepriset störtdök igen i mitten av 2014 var Venezuela redan inne i en lågkonjunktur. Plötsligt fanns varken infrastruktur för att producera eller pengar för att importera det allra nödvändigaste. Hugo Chávez var död sedan över ett år och efterträdaren Nicolás Maduro förvalta d hans arv in i minsta detalj.

– Det han har gjort är att balsamera Chávez politik, utan att förstå att förutsättningarna har förändrats och att den inte har någon som helst effekt längre, säger Álvarez.

I december förra året beslöt övriga latinamerikanska medlemsländer att utesluta Venezuela ur samarbetsorganet Mercosur.

Drömmen om att frigöra de fattiga hade kommit av sig och Venezuelas ekonomi låg i spillror, vilket också gjorde att regeringen förlorade politiskt inflytande. I december förra året beslöt övriga medlemsländer att utesluta Venezuela ur det latinamerikanska samarbetsorganet Mercosur. Köerna utanför matbutikerna är kilometerlånga. Trots att många har väntat sedan gryningen riskerar de att gå därifrån tomhänta. Statskassan är närapå barskrapad och tryckandet av nya sedlar har drivit upp priserna.

– De trycker sedlar för att finansiera de offentliga utgifterna och kunna betala ut löner. Problemet är att vi har kontanter men inga varor, så pengarna förvandlas direkt till inflation, förklarar ekonomen Bárbara Lira.

Världens högsta inflation och brist på allt från mat till mediciner har fått stödet för socialistpartiet att rasa.  I december 2015 vann oppositionen makten över kongressen, varpå de har gjort allt för att avsätta Nicolás Maduro. Internationella valutafonden spår i år en inflation på 1660 procent och övertygade chavistas blir allt ovanligare.

Men Gabriela Guevara, som kommit till Caracas för att visa sitt stöd för regeringen, viker inte en tum när hon förklarar att den ekonomiska krisen beror på oppositionens antirevolutionära krig.

– Vårt land är inte ett paket mjöl eller bröd. Det är barnen. Vi måste garantera dem rätt till bostäder, säger hon och pekar på några av dagens yngre demonstranter.

utrikes
Chavista. Gabriela Guevara visar sitt stöd för regeringen.

På svarta marknaden kan du i dag få 300 gånger fler venezuelanska bolívares för en dollar, jämfört med den officiella växelkursen, vilket främjar såväl smuggling som korruption och har bidragit till att tömma statskassan. Åtstramningarna har varit oundvikliga och förra året backade Venezuelas ekonomi med 10 procent.

Många förutspådde en statsbankrutt redan till hösten 2016. Men regeringen har prioriterat statsskulden och lyckats undvika att ställa in betalningarna. Bárbara Lira tror att de kan fortsätta att skära i utgifterna och omförhandla lånen, men bara till en viss punkt.

– Fördelen en ny regering skulle ha är att den kan påverka förväntningarna. Kan du övertala en företagare om att saker kommer att förändras, finns det mycket kraft i den lokala marknaden, säger hon.

Ett regeringsskifte lär dock dröja. Den 10 januari gick möjligheten för nyval ut och om den folkomröstning oppositionen kämpar för nu väljer att avsätta Maduro, ersätts han i stället av sin vicepresident.

Enligt Victor Álvarez ligger Venezuelas problem inte alls på en vänster–höger-skala, eftersom båda sidor i hans mening stirrar sig blinda på naturresurser.

– Det verkliga alternativet ligger i att komma över utvinningsmodellen och diversifiera produktionen: förädla naturresurserna och ersätta importen. I dag exporterar vi aluminium för att importera aluminiumfälgar och aluminiumgrytor. Det är som att exportera mjöl för att importera brödet arepas.

Oavsett vilken väg landet tar är det svårt att förneka att Chávez varit en av de mest inflytelserika ledarna i sin generation. Det faktum att han dog innan majoriteten av Venezuelas befolkning vände sig mot regeringen kommer sannolikt att påverka hans eftermäle.

Samtidigt är det svårt att inte dra paralleller till förebilden Simon Bolívars bevingade ord, efter att ha gett upp tanken på ett enat Latinamerika i spåren av självständigheten från spanjorerna: »De som tjänar revolutionen, plöjer i havet.« I dag är också Chávez ansträngningar för att bekämpa fattigdomen som utsuddade.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera