Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Berättelse från mörka rum

Susan Faludi blev en feministisk megastjärna 1991 med blockbustern »Backlash. Kriget mot kvinnorna«.

Sent på hösten 1976 bryter sig en man in i en amerikansk förortsvilla och knivhugger en annan man inför ögonen på två kvinnor.

Mer exakt: under pågående skilsmässa och trots besöksförbud bryter sig fotografen Stéfan Faludi in till sin fru och dotter och knivhugger hustruns manliga besökare med en Swiss army-kniv.

Den sextonåriga dottern ringer larmnumret.

Strax därpå tjuter sirenerna mellan husväggarna. Fadern forslas i väg av polis, hans offer i ambulans. Bostaden stinker av blod och chock. Men under efterspelet lyckas fadern vinna sympati från medierna och det juridiska systemet: han skildras som en familjefader som försvarade sitt hem! Skulden skjuts gradvis över på den otrogna mamman, och fadern lyckas till slut förhandla ner sitt underhåll till ett minimum.

Under åren som följer förvandlas den traumatiserade sextonåriga flickan efter studier på college och Harvard till »Susan Faludi«, en av de mest betydelsefulla feministiska journalisterna i världen. Hon har själv flera gånger sagt att händelserna i hemmet 1976 och deras efterspel skapade hennes feministiska medvetande.

Vi förflyttar oss tjugoåtta år framåt i tiden, till Budapest: här plockas Susan Faludi upp av en sjuttiosexåring som inte längre vill kallas hennes far utan mor, som har en kropp som opererats och hormonbehandlats, som i sitt ungerska pass är kvinna och heter Stéfanie Faludi.

Stéfanie – eller »Stéfi« – har kort tid innan hört av sig till dottern med ett mejl. I ämnesraden står »Changes«:

»I’ve got some interesting news for you. I have decided that I have had enough of impersonating a macho aggressive man that I have never been inside.«

Denna spelöppning innehåller redan mycket av det som gör Susan Faludis fjärde och senaste bok så spännande: »In the Darkroom« gavs ut 2016 i USA och kommer på svenska i mars med titeln »Mörkrummet«.

Mejlets korta rader och särskilt ordet »news« befinner sig på gränsen mellan privat och offentligt: mellan människors sedvanliga intresse för vad som sker i familjemedlemmarnas liv – och en journalists hungriga jakt på en saftig löpsedel.

Den Pulitzerpris-belönade journalisten skjutsas av fadern från flygplatsen till faderns nya hus på kullarna på Budasidan av staden och finner sig med viss förskräckelse de följande veckorna mer eller mindre inspärrad med en person som både är bekant och främmande

Detta hus har flera säkerhetssystem, mängder av låsta dörrar, gömda utrymmen, allting andas fördolda, unkna hemligheter. Och en paradoxal oförmåga att glömma och gå vidare. Till dotterns förvåning är delar av huset en exakt kopia av det gamla hemmet.

Efter flykten i unga år från Ungern via Danmark och Brasilien till USA gjorde sig Stéfan Faludi (döpt István Friedman men som bytt till sig ett mer ungerskt namn) ett namn som fotograf och retuscherare. Han ansågs vara en av landets främsta på att med filter och masker och blyerts och sudd och tusen andra tekniker dölja och lyfta detaljer hos fotomodellerna för att förstärka deras skönhet.

Sin illusionistiska begåvning visade fadern även i många andra sammanhang: i ungdomens hjältemodiga insatser i det naziockuperade Ungern och i de senaste årens finurliga fuskande för att kunna genomföra operationen och hormonbehandlingen och det juridiska könsbytet trots hennes allt för höga ålder. (Jag använder pronomina på samma sätt som texten själv.)

Pappans förmåga att luras återkommer ständigt i boken. Han framstår nästan som en klassisk »trickster«, någon som inte tar livet på allvar trots sin aggressivitet, som ser allt som en lek. Men dottern känner sig sällan övertygad av det sneda leendet. För Susan Faludi konstaterar smått förtvivlat att hennes pappa bara har blivit ännu mer av en främling sedan hon korrigerat sitt kön.

Den mytiska figur som återkommer i Susan Faludis bok är heller inte en trickster som Loke eller Väinämöinen. Det är Mary Shelleys skapelse, Frankensteins monster, »the wretch«. Om hon vågar sig på en åsikt om trans är det att transpersoner borde sluta bekräfta de binära motsättningarna mellan kvinnligt och manligt och i stället vara stolta »monster«.

Om Susan känner sig grundlurad av Stéfanie under de tio år som utforskningen pågår sägs inte rakt ut. Men det antyds att fadern ständigt ligger ett steg före henne i spelet som pågår. Och jag frågar mig: när Stéfanie skickade det där mejlet till sin dotter 2004, visst hade hon en agenda?

Gesten ledde ju till att Stéfanie fick tillbaka sin dotter, halvt lyckades återförena den familj vars splittring drev honom till moralisk kollaps – och dessutom fick en bok skriven om sig.

Det lekfulla, tricksteraktiga hos fadern har alltid något kusligt över sig. Vid flytten tillbaka till sitt fosterland Ungern 1991 tog han med sig varenda pinal från sin amerikanska bostad och lät delvis inreda sitt hus exakt likadant som det gamla. Mörkrummet står där, låst förstås.

Skicklig som hon är låter Susan Faludi inte läsaren få reda på vad som döljer sig i det låsta rummet förrän på bokens sista sidor. »In the Darkroom« är ett reportage till formen men samtidigt lika dramaturgiskt flinkt uppbyggt som en avancerad roman.

Stéfanie Faludi vill att dottern ska skriva om henne och hennes liv. Och dotterns begär är väckt. Trots hennes vrede över det som hände nästan trettio år tidigare, trots att de båda inte haft någon kontakt på så länge. Hon vädrar både en fantastisk berättelse och en möjlighet att lära känna någon som har präglat hennes liv så mycket och som hon aldrig har förstått sig på.

Faludis kassettband och anteckningsböcker fylls snabbt, hon gör fler resor till Budapest, lyckas efter hand få Stéfanie att visa husen och platserna från ungdomen och andra världskriget, till och med de judiskt laddade trots att fadern numera helt förnekar sin judiskhet och till och med stöder politiska krafter med antisemitiska drag. Susan Faludi gör vidare ett misslyckat försök att lära sig ungerska, hyr under en period en lägenhet. Och hon fortsätter att umgås med/intervjua kvinnan som hon konsekvent vägrar att kalla »mamma« trots Stéfanies uttryckta önskan – bortsett från ett, mycket intensivt tillfälle, där åtminstone jag blev lite tårnupen.

Denna vägran kan vissa se som bristande respekt. Om Stéfanie Faludi har gjort sitt val och vill bli kallad »hon« och »mamma« så borde Susan Faludi respektera det. Samtidigt bör en journalist inte vara för respektfull mot sina objekt och alltid ta dem på orden. Och ett barn kanske inte heller alltid måste visa sin förälder respekt?

Om en jude som Stéfanie Faludi säger »jag är inte jude, jag är hundra procent ungrare« och dessutom stöder antisemitiska rörelser – ska detta då respekteras och inte ifrågasättas? Susan Faludi lägger stor vikt vid det judiska arvet i sin bok. Fadern undkom Förintelsen och lyckades rent av rädda sina föräldrar från gaskammaren genom att utklädd i naziarmband och med ett oladdat gevär, kliva in i fängelset och få dem utlämnade till »avrättning«.

Susan Faludi drar dessutom flera paralleller mellan omskärelsen och den kirurgiska delen av faderns förvandling: hon ser ett samband mellan hans förnekelse av det judiska och hans nya kön.

»In the Darkroom« tar upp känsliga och svåra teman: trans, identitet, kvinnor och män, judar och Förintelsen. Dessutom äger Faludis forskning och skrivande rum parallellt med att den ungerska högerextremismen snabbt växer och segrar. Faludis skildring av Jobbiks bestialiska attacker mot HBTQ-demonstrationer och liberalt sinnade politiker är ohygglig läsning.

Svåra teman, som är minst sagt aktuella med tanke på vad som diskuteras, begrälas och ältas i offentligheten. Men jag läser inte boken som ett inlägg i vår tids identitetspolitiska debatter. Den handlar om delvis samma saker, men den placerar sig utanför.

Det hjälper att Susan Faludi under sina snart trettio år som skriftställare har finslipat sina verktyg. Hon förstår språkets nyanser och makt. När hon i en och samma mening skriver »han« och »hon« för att beskriva samma människa vet hon exakt vad hon gör.

Det ska därför bli spännande att se hur den svenska översättaren och förlaget väljer att lösa en del känsliga klurigheter. Vad betyder egentligen »real« när pappan säger »I am a real woman now«? Betyder det »äkta« i motsättning till »falsk« (som en ädelsten eller ett historiskt dokument) eller »verklig« (som köttet, smärtan)?

Susan Faludi blev en feministisk megastjärna 1991 med blockbustern »Backlash. Kriget mot kvinnorna«. Tillsammans med Judith Butlers »Genustrubbel« utgiven året innan hör den till den moderna feminismens kanon, än i dag lästa, återutgivna, diskuterade. Medan Butler har skapat nya begrepp vilka förändrar och utökar vårt tänkande, har Faludi gjort dem tillgängliga.

Även hennes andra bok, »Ställd. Förräderiet mot mannen« från 1999 – om manlighetens kris – fick enorm uppmärksamhet.

Tydligt i hennes texter är att hon inte främst har intresserat sig för identitet utan för kapitalism, makt och ägande, betydelsen av ökande inkomstskillnader och arbetslöshet, förändrat politiskt inflytande, globalisering.

För sin tredje bok, »Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna« som kom 2007, fick Susan Faludi ta emot mycket kritik. Många ansåg att hon valde sina exempel för att bevisa sina påståenden, att hon skapade sina egna myter kring hur 9/11 och kriget mot terrorn hade skapat en backlash mot kvinnorna, att hon inte brydde sig nog mycket om verkligheten.

Faludi ägnade sig åt något typiskt för vår medialiserade tid: att uppmärksamma representationer av identiteter mer än människors konkreta levnadsvillkor, ekonomi, löneklyftor och arbetslöshet.

Faludi tycks ha påverkats av det negativa mottagandet. Hon har i artiklar och intervjuer ställt sig kritisk till tendensen – och kanske självkritisk. »In the Darkroom« är motsatsen till den sortens mediala spegelsal.

Faludi vill komplicera och konkretisera. Visst, säger hon, kan Stéfanie redan som barn ha känt sig mer som flicka än som pojke, men samtidigt är vad som formar en persons alla identiteter ändlöst mycket mer komplicerat än så: klass, judiskhet, sekularisering, genus, yrke, familjeposition …

Dock är bokens ryggrad en konkret och komplicerad far-dotter-relation. En detaljstudie, till skillnad från de tidigare storslagna böckerna. Hon använder mikroskop i stället för teleskop.

Kring dessa delvis privata berättelser ägnar sig Faludi också åt värdefull folkbildning. Hon diskuterar utförligt termen »identitet«, går igenom begreppets lansering av psykologen Erik Erikson under 1960-talets sociala rörelser och 68-revolutionens kamp mot föräldragenerationens fasta identiteter, fram till en tid då hegemonistriderna om olika identiteter skapar ett väldigt buller.

Hon hade förstås kunnat spåra tillbaka begreppet genom filosofihistoriens alla försök att bekräfta att det finns ett »jag«, en »själ«, en »människa«, från Foucaults historiseringar, Heideggers ödesindividualism, Humes skepticism, Descartes dualism – hela vägen till Herakleitos och ännu längre. Men det är ju sin egen bok.

Något jag däremot saknar är en diskussion om begreppet »familj«. Dessutom är det lite märkligt att en författare som konsekvent har betonat »kapitalism« och »klass« som avgörande begrepp för att förstå vår tid, här inte lägger särskilt stor vikt vid faderns försörjning, förmögenhet, sin egen ekonomi, som tas för givna.

Men även om författaren inte vill gå in på sina känslor kring familj, släkt och arv för intimt kvarstår det viktiga: Faludis journalistik har flyttat sig från det svepande och tesdrivande – och närmar sig en prövande, spröd, personlig, glömsk, tvivlande, för det mesta skickligt osentimental och ibland sorglustig text.

Hon visar hur insikten om hur svårt det är att förstå sig själv och andra behövs i ett ickechauvinistiskt samhälle.

Slutet av »In the Darkroom« kan inte kallas en happy ending, men det bär både försoning och sorg.

Förvirrad och dement avlider Stéfanie 2015 i en sjaskig sjukhussäng, vårdad av en utarbetad läkare som till dotterns förfäran inte har en aning om dödsorsaken.

Konfronterad med liket efter den människa som varit, patriark och moder, jude och ungrare, amerikan och kristen, tänker Susan Faludi att alla de binära oppositioner som är så viktiga för människors förståelse av sig själva, andra, historien och världen allihop är mjuka, föränderliga, motsägelsefulla. Och att vi måste lära oss att leva och tänka på dem utifrån detta faktum.

Alla utom en: skillnaden mellan levande och död.

De flesta som står inför en död närstående känner att ett pågående samtal har avbrutits, att inte tillräckligt har blivit sagt, att förståelsen har varit otillräcklig. Susan Faludi säger det inte rakt ut, men det känns som om hon önskar att hon hade kunnat få sin förälder att förstå detta enkla:

Jag finns. Jag lever. Du lever. Du finns. Vi är nära. Vi delar historia. Vi är människor och inte djur. Vi borde ta hand om varandra och inte göra varandra illa.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera