Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

De fullmäktiga

När riksdag och regering är historiskt svaga håller något på att hända i kommunerna.

»Nu är ›the mayor‹, vår borgmästare Niklas Nordström på plats.«

Det är toppmöte i svenska basketligan mellan BC Luleå och Södertälje Kings. Utanför väggarna yr snön, innanför är det nästan fullsatt på läktarna. Baskettokige S-kommunalrådet Niklas Nordström ler  försiktigt åt introduktionen där han sitter på näst översta raden.

»Så nu kan matchen börja«, avslutar speakern.

Även en skämtsam kommentar säger en hel del om Niklas Nordströms status i Luleå. Med egen majoritet i fullmäktige har han ett svängrum som de flesta politiker bara kan drömma om.

nn
Niklas Nordström, S-kommunalråd i Luleå.

Han syns i alla tänkbara (och otänkbara) sammanhang där frågor som berör Luleå och Norrbotten debatteras. Inte många dagar går utan att han syns i de lokala tidningarna eller hörs i lokalradion. Den som kritiserar F21:s flygövningar med Nato kan räkna med att få mothugg på Twitter inom några minuter. Regeringen inkasserar ett och annat nålstick då och då, i synnerhet Stefan Löfvens regeringspartner Miljöpartiet.

I DN:s årliga julrimsverkstad har Luleåpolitikern dykt upp i chattflödet och önskat sig såväl en ny malmhamn som indragen flygskatt. Nappar inte medierna så sänder Niklas Nordström själv direkt på Facebook.

– Det är en balansgång att stå upp i frågor som slår mot oss som bor här, men samtidigt inte ta strid i varje fråga, säger han.

På rummet i kommunalrådskorridoren i Luleå förklarar den tidigare SSU-ordföranden, som närmar sig 50, att en kommunpolitiker i en stor svensk stad har fler uppgifter än tidigare.

En del skulle kalla det makt.

Han räknar upp politikområde efter politikområde där staten har retirerat och kommunerna avancerat. Bostadspolitiken är ett, integrationspolitiken ett annat.

Och ta en sådan fråga som arbetsmarknadspolitiken. En uppgift som de flesta förknippar med statliga Arbetsförmedlingen, men som håller på att bli en kommunal angelägenhet. För att undvika att människor fastnar i försörjningsstöd bedriver kommunerna egen jobbpolitik.

– Vi gjorde exempelvis ett projekt ihop med SSAB för att få in utrikesfödda på arbetsmarknaden. Även om staten har vissa stödsystem så är det lika fullt vi kommuner som måste vara inne med både personal och pengar. Där tar inte staten det ansvar den har haft historiskt, säger Niklas Nordström.

Forskning visar att en rad uppgifter har förts över på kommunerna de senaste decennierna. Den största förändringen var kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet.

Samtidigt har staten försökt styra kommunernas verksamhet mer, genom nya regler och de av kommunalpolitikerna avskydda riktade statsbidragen.

Svårare att sätta fingret på är de uppgifter i gränslandet mellan nationellt, regionalt och lokalt, som i arbetsmarknad, bostadsfrågor och vård. Det är områden där kommunerna tar en ökande del, det är där gränserna flyttas.

Stefan Löfvens och Åsa Romsons presskonferens i Rosenbads pressrum Bella Venezia i november 2015 är en av vattendelarna i modern svensk politik.

Alla minns att Åsa Romsons röst brast den där eftermiddagen. Färre kommer ihåg vad hon pratade om när tårarna var nära.

Jo, om samtalen med sina miljöpartistiska kommunalråd som inte klarade den rekordhöga flyktingströmmen till Sverige.

Även Stefan Löfven var satt under hårt tryck av kommunalpolitiker i sitt parti.

– Situationen blev ohållbar lokalt. Där hade vi ett väldigt påtagligt exempel på att staten har uppdraget, befogenheterna och resurserna. Men när staten inte reder ut det är det kommunerna som får hantera det, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunalråd i Malmö.

2015 och 2016 var åren då kommunalpolitikerna drev rikspolitikerna framför sig. Stefan Löfven har tvingats läsa i tidningen om hur inflytelserika kommunalråd föreslagit regeringsombildningar eller klagat på brister i det politiska hantverket. Efter att ha blivit uppkallade till informationsmöte med utrikesministern och försvarsministern i december förra året lät förvisso kommunstyrelseordförande Per-Ola Mattsson rätt spak. Men när året blivit nytt och beslutet skulle tas om Nordstream 2 skulle få fortsätta med planerna på lagring av ryska rör i Karlshamn motsatte sig Mattsson och kollegerna i kommunen rekommendationerna. Dealen med det ryskägda företaget skulle gå igenom.

Ett kommunuppror tvingade bort Åsa Romson och satte så när punkt för Gustav Fridolins karriär. MP-politikerna i landet var, i flertalet fall, inte arga på omsvängningen av politiken. Tvärtom. Kommunalråden tyckte helt enkelt inte att språkrören och deras närmaste medarbetare var regeringsdugliga.

Själva har Miljöpartiets kommunpolitiker numera lång erfarenhet att regera och de kunde inte förstå varför språkrören målade in sig i hörn och inte klarade av att stå för sina kompromisser. Det hela slutade med att kommunalrådet Karolina Skog ersatte Åsa Romson som miljöminister.

I Kristdemokraterna blev det mest färgstarka kommunalrådet partiledare.

Och då har vi inte ens talat om Moderaterna, partiet där kommunalråden har fört den arma partiledaren än hit, än dit, likt ringdansklassikern om prästens lilla kråka.

När Anna Kinberg Batra en torsdag i januari förklarade att hon ville fälla regeringen med stöd av Sverigedemokraterna förändrade det i ett slag förutsättningarna för svensk politik. Precis som Stefan Löfven och Åsa Romson, 14 månader tidigare, hade hon utsatts för ett starkt internt tryck.

En av dem som  har drivit på är Patric Åberg, kommunalråd i Östra Göinge, och andre vice ordförande för Moderaterna i Skåne. På hemmaplan regerar han i minoritet ihop med Miljöpartiet och han leder en av de kommuner som tar emot flest asylsökande per capita i Sverige. Men vem har sagt att politik är enkelt?

– Vi är alla beroende av Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna också. I Skåne har vi varit det länge. Vi är bara några år före här, säger han.

pa
Patric Åberg, M-kommunalråd i Östra Göinge.

För att komma från en liten kommun i norra Skåne får Patric Åberg väldigt stort utrymme i medierna. Bland moderater pekas han ut som den nye Bo Frank, kommunalrådet i Växjö som avgick vid årsskiftet. Frank var arketypen för ett frispråkigt och självständigt kommunalråd, en politiker som ingen M-ledning ville vara osams med.

Patric Åbergs hjärtefråga är att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar, även välbärgade kommuner som Täby och Vellinge. Budskapet har inte varit populärt internt. Till sist fick han, förvisso med god hjälp av en blocköverskridande uppgörelse om migrationspolitiken, med sig partiledningen.

Men säg den lycka som varar för evigt. Före jul kallades Patric Åberg till en telefonkonferens, där han och de andra deltagarna fick veta att partiet ändrat sig igen och nu stod bakom Stockholmskommunernas vägran att fylla sina kvoter. Den här gången lyssnade partiledningen på en annan grupp kommunalråd.

– Ni vet var jag står sa jag och så lade jag på luren, berättar Patric Åberg.

Och sågade omläggningen gjorde han. Milt uttryckt. Det daltas för mycket med kommuner som råkar ligga nära Stockholm, förklarade Åberg för alla som ville lyssna.

För tillfället är relationen till partitopparna i Stockholm något ansträngd, men han verkar inte vara särskilt bekymrad. Det är många, medier och rikspolitiker, som efterfrågar kommunpolitikers åsikter.

– Kommunerna jobbar mer och mer med nationella frågor som arbetsmarknad och migration. Vill man påverka måste man ut på den nationella arenan, våga ta plats, säger han.

Med Twitter och Facebook är det möjligt att snabbt få ut en åsikt. Politikerna på riksplanet ser snabbt vad kollegerna i kommunerna tycker. För medierna är sociala medier tacksamt, de gör det lätt att hitta kritiker utan tidsödande rundringningar.

I bakgrunden finns andra tyngre vägande faktorer än digitaliseringen. Migrationsfrågan genomsyrar svensk politik i dag och de som ska ordna jobben, bostäderna och skolplatser, och Gud vet vad, är kommunpolitikerna.

– Det är ett jättestort kunskapsglapp mellan de kommuner som jobbat länge med flyktingmottagning och dem som inte har det. Motsvarande glapp finns även i förhållande till staten. Därför söker man sig till dem med erfarenhet, säger Boel Godner, S-kommunalråd i Södertälje.

bg
Boel Godner, S-kommunalråd i Södertälje.

Hon är en av de kommunpolitiker som ofta syns i tv-debatter och på tidningssidor. Ett besök i Södertälje är närmast en självklarhet för den rikspolitiker som vill bilda sig om tidens stora frågor i Sverige. Boel Godner driver hårt att den så kallade EBO-lagen, som hon avskyr, ska avskaffas.

– Vi har en okontrollerad invandring till våra städer på grund av EBO-lagen, säger hon.

Men EBO, som tillåter nyanlända att ordna eget boende, har fastnat i det parlamentariska dödläget i Stockholm. Regeringspartierna är oense. Liksom allianspartierna. Så inget händer.

Inga gemensamma fototillfällen i världen ändrar på det faktum att både regeringen och oppositionen är historiskt svaga. EBO-frågan är inte den enda som skjuts på framtiden. Det blev ingen bostadsuppgörelse. Inte heller någon regionreform. Att det skulle bli en överenskommelse om vinstdrivande företag i välfärden tycks vara utopiskt. Bristen på styrka och självförtroende kompenserar de traditionella blocken med ständiga utspel och högt tonläge.

– Det är tjafs om teknikaliteter. Det är ersättningsnivåer, brott och lagar och det ena med det andra som inte har någon betydelse egentligen, säger Boel Godner och suckar.

I det tomrum som rikspolitikerna lämnar efter sig träder kreativa kommunalråd in och tar för sig. På miljö- och klimatområdet talas det ofta om att städerna går före sina respektive stater. Katrin Stjernfeldt Jammeh ser samma utveckling på fler områden.

– Jag tror att det kommer att fortsätta. Vi vi tvingas hantera en massa problem som vi måste hitta lösningar på lokalt. Engagemanget mellan städer breddas och det är ganska påtagligt just nu, säger hon.

Nästa steg väntar bakom hörnet.

Poliskrisen öppnar ett nytt politikområde för politiker både i stora och mindre kommuner. Om polisen har svårt att klara sina uppgifter, vad gör kommunerna då? Den frågan är inte alldeles enkel att besvara, men räkna med att många kommunpolitiker i Sverige funderar på det.

– Hela rättssamhället är statligt men någonstans har vi en situation där medborgarna utkräver ansvar lokalt. Vi förväntas hantera det, säger Katrin Stjernfeldt
Jammeh.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera