Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans reportage

Det de inte pratar om

Slaget om försvarsmiljarderna har börjat. Men den viktigaste frågan vågar politikerna inte ställa.

De stod djupt i snön någonstans i Norrbotten, nära den finsksvenska gränsen. Fienden kom självklart österifrån. Det var kallt så in i märgen. En soldat tog upp sin mobiltelefon och började slå numret till sin flickvän.

0–1-0  …

Fanns det ens kryptering av den linjen?

Björn von Sydow visste att fältradiossystemet var dåligt, men att armékillarna ringde varandra på mobilerna så fort något skulle göras under övning hade han inte förstått. Att de dessutom ringde hem till fruar och flickvänner, kompisar och barn. Man hade inte modern radioförbindelse mellan grannförbanden och sig själv. Vad hade hänt med ett sådant förband i en verklig situation? Dessutom var krigssjukvården begränsad och svag. Vad hade motståndsmoralen blivit?

Den alldeles nytillträdde försvarsministern åkte hem till Stockholm djupt bekymrad över den svenska armén.

Två år senare, det hade hunnit bli 1999, kom ytterligare ett bevis på hur ihåligt det svenska försvaret var.

Regeringen hade beslutat att ge stora gåvor av materiel till de baltiska länderna. De överstar som rapporterade till von Sydow och skötte förflyttningen av vapen räknade till att en fjärdedel av arméns materiel var tillräckligt moderniserat för att kunna lämnas över. Resten var obrukbart.

När den stora nedskärningen av försvaret var klar skulle 90 procent av armén vara avvecklad, och 80 procent av flygvapnet och marinen.

Nu är det 2017 och den person som har varit ansvarig för den största nedskärningen av försvaret i modern historia ska nu leda arbetet med att bygga upp det igen.

Fast så ser han det inte själv.

Som nytillträdd ordförande för försvarsberedningen kallar Björn von Sydow hellre det hela för en omstrukturering.

Nu är det hans uppgift att få riksdagens åtta partier att samsas om den långsiktiga inriktningen av försvars- och säkerhetspolitiken. Som vanligt innebär det att bestämma hur många miljarder av budgeten försvaret ska få, och vilka vapensystem som ska till. Den här gången mellan åren 2021 och 2025.

Överbefälhavare Micael Bydén har flaggat för att det behövs mer pengar. Generalerna har angett olika siffror för hur mycket som saknas. Allianspartierna har bjudit över varandra i sina beräkningar för innevarande försvarsperiod. Försvarsminister Peter Hultqvist har pratat om anslagsbingo, väl medveten om finansdepartementets kärva inställning. Dagens Nyheters Mikael Holmström har utnämnt Björn von Sydow till den som ska lösa försvarsstriden.

I sitt riksdagsrum gör han en sammanfattning:

– Det kommer att bli svårt.

Trots oenigheten på ytan är samsynen egentligen rätt stor bland politikerna. Det nya omvärldsläget kräver ett starkare försvar. Men samtidigt som partierna rustar med olika stora miljardbelopp finns en fråga som inte ställs.

Kanske för att inga politiker vågar ställa den.

Hur länge ska Sverige kunna försvaras mot angrepp?

När förre ÖB, Sverker Göranson, lyfte på locket till enveckasförsvaret gav riksdag och regering ifrån sig ramaskrin.

– Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand, sa Göranson 2013.

Oavsett om politikernas reaktioner då var spelade eller verkliga visade det med smärtsam tydlighet hur försvarsförmågan ser ut jämfört med vad politiken tror sig ha beställt. När världarna möts i några minuter av klarspråk är glappet uppenbart.

Men det konstiga är inte att få dödliga vet hur mycket försvarseffekt ett visst antal procent av BNP ger, utan att det ändå alltid är i miljarderna försvarsdebatten hamnar.

Efter snart 20 år på olika poster i försvarspolitiken har Annika Nordgren Christensen tänkt en hel del på just det. Hon har alldeles nyligen lämnat ifrån sig den stora personalutredningen till regeringen och återgått till sin konsultvardag, med Falköping som bas.

För att komma undan detaljpetandet och komma närmare kärnan vill hon att politikerna tydligt ska svara på vad Försvarsmakten ska klara av och hur länge den ska göra det.

Om professionen skulle få ett fastställt mål i att försvara landet ett visst antal veckor skulle högre krav också ställas på politiken. Det skulle bli jobbigare, dyrare och kräva hårdare prioriteringar. Det skulle betyda mer ansvarsutkrävande och ge konsekvenser om målet inte uppfylldes. Och det skulle inte längre gå att gömma sig bakom detaljdiskussioner på pressträffarna i riksdagen. I stället skulle politiker få svara på tuffa frågor. Kan hela landet försvaras? Måste vi sänka ambitionerna?

Det skulle ge en ärligare bild av verkligheten.

– Men det är mer bekvämt att slå varandra i huvudet med olika antal materielsystem eller andelar av BNP. Tänk om det någon gång kunde bli annorlunda, men fan tro’t, säger hon.

Inte heller Jan Björklund tror att mycket blir annorlunda den här gången, även om han inte är främmande för miljarddiskussionen som sådan. Enkelt uttryckt kan man säga att försvarsbeslutet, som försvarsberedningens arbete så småningom ska mynna ut i, har två delar. En ambitionsnivå och en ekonomisk ram. Inför Folk och försvars rikskonferens hade Liberalernas ledare räknat lite på det där.

– Det stämmer aldrig överens och det kommer det inte att göra den här gången heller, sa han från scen.trump-fix

Så varför stirrar sig politikerna blinda på detaljerna? Om detaljerna ändå leder fel? Få politikområden är som försvaret. Ingen annan budgetpost används så ofta i jämförelsesyfte, de flesta har ett hum om hur många miljarder som går till försvaret varje år. Skolpolitiker tävlar inte offentligt om att lägga högst bud på antal nya datorer, vårdpolitiker lägger inte ut raderna om exakt vilka tandläkarstolar som borde köpas in till landstingens mottagningar. Med försvaret är det annorlunda. Att kräva inköp av vapensystem är lättare än att bestämma hur länge Sverige ska klara av att försvara sig med dem.

Det beror delvis på att operativ förmåga är ett luddigt begrepp. Effekten i relation till pengarna är ännu mer oklar. I åratal har ekonomer försökt men inte hittat något bra förmågemått. Även om de flesta är överens om att militär förmåga måste mätas i relation till en motpart, att det handlar om vilka områden det ska gå att förflytta sig över och vilka vapensystem som ska användas, går det att tanka ordet med det man tycker är viktigast för stunden. Någonstans i tolkningsutrymmet uppstår ett glapp.

Kanske är det där skendebatten tar över och miljardbeloppen börjar rabblas.

I en nybyggd kontorsbyggnad i Kista i Stockholm sitter en man med bättre koll på försvarsekonomi än de flesta. Överingenjören Peter Nordlund på Försvarets forskningsinstitut, FOI, har suttit med i otaliga internationella utredningar och forskningsprojekt som försökt visa på relationen mellan resurser och militär förmåga. Vissa med mer förenklade modeller än andra – som att väga materielstocken.

– In Sweden we don’t buy defence material by the kilo, svarade jag då. Det gav ju ett enormt dåligt nyckeltal! Vi som i Sverige har lagt ner enorma summor på utvecklingen av lättviktsmaterial, säger han.

Han plirar med kisande ögon bakom glasögonen. Få saker ruckar honom. Han är en konstant i den försvarspolitiska debatten, som länge har stått vid sidan av och petat politikerna i magen med sina obehagliga beräkningar. Det har ibland lett till hot om avgång, men oftare till signaler allra högst uppifrån om att han borde ligga lågt, beroende på det politiska läget.

Flera gånger har Peter Nordlund tydligt kunnat visa när alla räknat fel, eller snarare inte räknat alls. Det har handlat om logistikutredningar som gång på gång har motsagt varandra och i slutänden inte har resulterat i annat än att personal flyttats fram och tillbaka mellan myndigheter för miljardbelopp. Eller om oväntade kostnader i övergången från värnplikt till selektiv tjänstgöring som har ätit stora hål i Försvarsmaktens budget.

Men mest av allt har det handlat om försvarsprisindex, FPI. Ett tråkigt litet ord för ett komplicerat system som visar på att kostnadsutvecklingen av vapen är långt mycket högre än den vanliga.

– Jag brukar sätta min forskarheder på spel och vårdslöst jämföra med fotbollsspelare, de är också en tävlingsvara. Deras prisutveckling ligger långt över den normala, och kostnadsutvecklingen för fotbollsspelare ligger faktiskt i nivå med utvecklingen för stridsflyg.
flygplan

I en av sina mest uppmärksammade och kontroversiella rapporter visade Nordlund att förändringen som gjordes i försvarsprisindexet 2012 åt upp mer pengar än de anslagsökningar politikerna hade beslutat om under samma period. Den ena handen gav, men den andra osynliga handen tog tillbaka ännu mer.

– Jag brukar be för att fler politiker ska lära sig försvarsprisindex, det har lika stor betydelse för försvarsbesluten som de egna medvetna besluten, säger han.

Det fanns en tid när han bäst beskrevs som persona non grata, men nu är det ändring på det. För många i militära kretsar är han Mr Försvarsekonomi. Sjuttiofemåriga groupies kommer fram när han är ute och talar och viskar: »Du hade rätt«. Den egna guden är ekonomiprofessorn Keith Hartley, hos honom känner Nordlund igen sig i många av funderingarna kring försvarsförmåga. De har båda kommit fram till att det är nästintill omöjligt att jämföra förmågan mellan länder.

– Vilken effekt får vi ut av de förändringar vi gör nu? Det är det enda måttet egentligen. Det kommer inte att kunna mätas på öret men borde i alla fall utvärderas. Men det underlättar om det någonstans finns en bas som heter nationellt försvar, säger han.

Att de politiska diskussionerna befinner sig långt från det som i faktisk mening har att göra med försvarseffekten är inget nytt. Tidigare var diskussionen om regementen ett stort och långt tidsperspektiv inför försvarsbesluten. Under nedläggningsåren ropades »rädda vårt regemente« men diskussionerna hade
oftast med allt annat än förmåga att göra. Man pratade om var Försvarsmakten skulle vara med sina utbildningsplattformar. Bilden av att det var viktigt med regementen för försvarsförmågans skull sattes, men ingen försvarsmakt slåss med sitt regemente.

Nu har det politiska detaljpeteriet gått över till materiel. Och Björn von Sydow befinner sig återigen i kärnan av svensk försvarspolitik.

När de tre borgerliga politikerna Allan Widman, Hans Wallmark och Mikael Oscarsson som vanligt satte sig i en gemensam bil och åkte upp för att delta i årets upplaga av rikskonferensen Folk och försvar i Sälen kastades många namn upp ur det försvarspolitiska etablissemanget:

Annika Nordgren Christensen? Jan Nygren? Hans Dahlgren?

Vem skulle ta över ordförandeklubban i försvarsberedningen?

Ingen hade en tanke på den tidigare försvarsministern Björn von Sydow. När han väl var vald tycktes det nästan konstigt att hans namn inte kommit upp. Han var en erfaren, omtyckt och av båda blocken respekterad politiker, en talmanstyp.

Men hade han de hårda nypor som skulle behövas?
putin

Mycket har hänt sedan den första parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen 1999, faktiskt tillsatt under samme Björn von Sydow. Sverige har gjort en politisk U-sväng från nationellt försvar med allmän värnplikt via ett internationellt insatsförsvar, till att återigen prioritera de egna gränserna med hjälp av en återupptagen värnplikt. Tjänstemän på försvarsdepartementet som nu förbereder sig för nästa försvarsbeslut minns hur ordet krig inte fick användas i regeringsrapporterna för bara några år sedan. I försvarsbeslutet 2008 var Försvarsmakten i tryck inte en krigsorganisation utan en insatsorganisation, inte ens ordet totalförsvar fick synas i departementstexterna.

Samma år anföll Ryssland det lilla landet Georgien. Men försvarets internationella fokus låg fast. 2010 hade Försvarsmakten en reklamkampanj med budskap som »Din kusin är inte särskilt intresserad av att upprätthålla fred utomlands« eller »Din kompis tycker att internationella insatser för demokrati verkar lite onödigt«. Fem år senare var Försvarsmakten beredd att hålla med.

När Björn von Sydow kliver tillbaka in på den försvarspolitiska scenen pratar departementets tjänstemän om ytterligare en mental omställning, ett paradigmskifte. Nu ska försvarsberedningen diskutera krigsförmåga och antal krigsförband. Över blockgränsen ser politikerna större hot och är eniga om att försvaret är underfinansierat. Eller som Peter Hultqvist uttryckte det i Sälen i januari:

– Det krävs ingen djupare intelligens för att förstå att vi behöver pengar till totalförsvar, till materiel och till ökad försvarsförmåga.

Det är upp till försvarsberedningen att komma överens om hur mycket det får kosta. Men om politikerna inte lär sig försvarsprisindex spelar de olika miljardbuden mindre roll. Det vet Björn von Sydow, han har läst Peter Nordlunds analyser och ska läsa dem igen. Han vet att ingen diskussion om försvarets och Myndigheten för samhällsberedskaps, MSB, ekonomi kan göras utan att man förstår prissättningsreglerna, tekniska fördyringsregler och priskompensationer. Det är komplicerat och rätt trist, men djävulen sitter i detaljerna. Han vet också att det är en farlig sak att ha varit på en arena i politiken och sedan vara borta från den, många av de där detaljerna är annorlunda.

– Jag ska läsa in mig och besöka förband, jag måste upprustas, säger han.

Ta det som under försvarsministertiden hette prisomräkningsfaktorn och som Björn von Sydow såg som avgörande för hela systemet. Den vägrade finansen att fortsätta med. Finansen. Denna ständiga bromskloss. Han brukar säga att finansdepartementet ända sedan 1942 ständigt har kämpat mot försvarskostnaderna, oavsett vem som för stunden var minister. Det satt i väggarna. Inte konstigt att de hoppade av glädje när muren föll och tjänstemännen med säkerhetspolitiska argument, trots att de naturligtvis inte satt inne med den kunskapen, kunde argumentera för att skära i försvarsbudgeten. I årtionden hade man haft runt 2 till 3 procent av BNP intecknat till försvaret över oöverblickbar framtid – tänk om man kunde få ner det! Alla pratade om »the peace dividend«, pengar kunde äntligen frigöras från försvaret och användas för annat i statsbudgeten. När spänningarna var mindre behövde inte pengarna längre gå till avskräckning. Och det var inte bara på västsidan man såg ett genombrott för fredliga relationer. Björn von Sydows ryska motpart, försvarsminister Sergej Ivanov, tänkte likadant. De ville in i EU, och bildade Rysslandsrådet i Nato.

Det var en annan tid.

I Sverige drev Försvarsmakten utvecklingen mot ett insatsförsvar framför sig. Som försvarsminister gav Björn von Sydow sitt stöd, en försvarsmakt mår inte bra av att endast öva. I Försvarsmakten undrade de på majorsnivå som skulle utbilda sig, vilken stridsbilden var. Det fanns ingen. Till och med på generalnivå fanns det de som sa att det inte skulle finnas territoriella hot mot Sverige på 50 år. Sådär höll det på. När Björn von Sydow försvann 2002 kom Skånepolitikern och liberalen Allan Widman in i riksdagen.

Det var början på en lång tradition av att göra regeringen förbannad, oavsett politisk färg och partikombination under åren som följde. I en av de första interpellationerna ifrågasatte han varför det fasta kustartilleriet som byggts upp för mångmiljardbelopp skulle monteras ner.

– Det fanns ingen osexigare verksamhet än försvarspolitiken. Många tyckte att jag skulle byta till något mer matnyttigt och betydelsefullt område men jag ville stanna. Jag såg det som ett kraftigt slöseri att allt man kunde se skulle monteras ner, även om jag 2002 inte kunde förutspå att världen skulle se ut som den gör nu, säger han.

Men i brist på hotbild började till och med försvarsvännen Allan Widman ägna sin mesta tid åt veteransoldatpolitiken.

– Från 1998 till 2008 ställde ingen ens frågan om det oförutsedda händer, säger han.

Det är mot den bakgrunden de politiska duellerna som utspelade sig i början av året på scenen i Sälen måste ses. Såhär i efterhand säger många att de senaste 20 årens försvarspolitiska beslut tagits i pendelrörelse, styrda av minskande resurser i stället för en verksamhetsidé. Andra vill hellre tala om ett mörkt svart hål vi fortfarande försöker ta oss ur: försvarsbeslutet 2004 då internationella insatser blev regel och stora besparingar gjordes på totalförsvaret.

– Det svänger fort i politiken, minnet är kort, som Peter Hultqvist sa på rikskonferensen.

Försvarsministern påminde oppositionen som ropar efter mer pengar till försvaret, om nedskärningarna som Alliansregeringen ägnade sig åt mellan 2006 och 2014. Snabbt var Allan Widman uppe på scen och påpekade att Peter Hultqvists minne om möjligt var ännu kortare, så mycket som Socialdemokraterna under samma period hade velat skära ner om de fått bestämma.  Det var som det ofta är i politiken, ett ordkrig om vem som har gjort mest fel.

I publiken saknades försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow.

Men självklart har också han tänkt på misstagen. I en riktig demokrati måste folkviljan prägla politiken. Det är kärnan. Politiken måste dock se tecknen när det börjar svänga om, som vid Georgien 2008.

Ovanligt nog har han chans att vara efterklok.

Försvarsberedningens ledamöter utsågs i förra veckan. För att allt inte ska drunkna i detaljplaner och miljardanslag med oviss effekt, för att allt inte ska bli som vanligt, kanske en ny fråga måste ställas.

Hur länge ska Sverige kunna försvaras?
fsvberedning-fix

Det ekar tomt i FOI:s silverfärgade kontorsbyggnader när Peter Nordlund går mellan rummen i korridorerna. Någon tyckte för 15 år sedan att myndigheten skulle ut i förorten. Varför har han aldrig förstått, de allra flesta möten sker ju ändå där inne i stan. Långt från stadskärnan står kaffebryggarna relativt oanvända, konferensrummen är ofta nedsläckta.

Han har åsikter om en hel del sådant där. Flockbeteende är farligt, han är mån om att sticka ut. För varje gång han intervjuas finns ett sting av oro hos cheferna.

Den totala enigheten på rikskonferensen uppe i Sälen till exempel, den skrämde honom. När han 2009 påpekade att pengarna inte räckte var han rätt ensam, nu stämde alla in i kören. Från överbefälhavaren till ledamöter i försvarsutskottet – oavsett politisk färg, till tjänstemän på departementet. Det kändes lite tomt och tråkigt, lite som korridorerna i Kista.

Men det är bara drygt ett år kvar till pensionen. När han får tid över sitter Peter Nordlund på kontoret och filar på två brev.

Han tänker sig avskedet lite som filmen »Festen«. Det första brevet ska han läsa upp för alla kolleger, de han tyckt så mycket om att jobba med. Då ska han ta upp allt det där som varit bra.

Det andra däremot, det ska han adressera till alla på myndigheten. Varje chef och mellanchef ska få läsa. Men det ska han mejla strax innan han går ut genom FOI:s dörrar för sista gången.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera