Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Atlas Ekonomi

Det våras för avknopparna

Börsbolagen delar upp sig som aldrig förr. Det är bra. I alla fall för aktieägarna.

Den 24 augusti förra året rusade skogskoncernen SCA:s aktier på börsen. Ägarna blev 15 miljarder kronor rikare på en dag. Rekordvinst? Höjd utdelning? Uppköpsbud?

Nix.

Beskedet som gladde marknaden så var inte helt oväntat, men hett efterlängtat. Bolaget meddelade att hygienrörelsen – som tillverkar blöjor, inkontinensskydd, pappersnäsdukar och annat – ska delas ut till aktieägarna genom en så kallad avknoppning. Den som äger en SCA-aktie får en aktie också i det nya hygienföretaget. Moderbolaget SCA blir mer renodlat med skogsmark, sågverk och pappersbruk.

– En uppdelning av SCA i två noterade bolag är det bästa sättet att fortsätta skapa aktieägarvärde, kundnytta och ytterligare utvecklingsmöjligheter, sa SCA:s vd Magnus Groth.

Två månader senare lämnade medicin-teknikbolaget Getinge ett liknande besked. Sjukhussängarna sätts på bolag och börsnoteras. I januari hoppade Atlas Copco på trenden och knoppade av den division som tillverkar gruvutrustning. Så i förra veckan agerade oljebolaget Lundin Petroleum styckmästare och skilde av alla verksamheter som ligger utanför Norge till ett nytt bolag, IPC.

Därmed hade fyra av börsens största bolag inom loppet av ett halvår tillkännagett att de delas upp. Något som fick Dagens industri att utropa avknoppningar till den »hetaste börstrenden just nu«.

Men vad beror den på? Är den verkligen bra för aktieägarna? Och för bolagen?

Lundin
Lundin Petroleum: Knoppar av all verksamhet utanför Norge. Det nya bolaget IPC finns i Frankrike, Malaysia och Nederländerna.

Länge var diversifiering, inte renodling, ledordet för företagsledningar och aktie-ägare i de stora börsbolagen. En koncern skulle sprida riskerna genom att äga olika sorters verksamheter, var tanken. Dessutom uppmuntrade skattesystemet företagen att använda vinster till att köpa andra bolag, snarare än att dela ut pengar till ägarna.

En av förespråkarna för denna filosofi var Volvos vd Pehr Gyllenhammar. Under 1980-talet gjorde fordonskoncernen en rad storaffärer. Vid decenniets utgång ingick både en betydande livsmedelsindustri, en läkemedelsrörelse, tändstickstillverkning och ett tobaksbolag i koncernen. Om bilförsäljningen gick dåligt skulle det kompenseras av konjunkturokänsligt snus och godis.

Men omkring 1990 började andra vindar blåsa. På ekonomiutbildningarna lärde man ut att det var bättre för en investerare att göra sin egen riskspridning, än att överlåta den åt börsbolagen. Aktieplacerare föredrog helt enkelt att sätta samman en korg med aktier som passade dem. Inte köpa en korg med bolag som en företagsledning hade plockat ihop, ofta på oklara grunder.

Parallellt växte en ny ägarkategori fram. Det var fonder och försäkringsbolag som förvaltade allmänhetens spar- och pensionspengar. Dessa kallades institutionella ägare och de professionaliserade aktiemarknaden. Skillnaden mellan dessa och den gamla tidens industriägare och finansfamiljer var att de inte förvaltade sina egna pengar, utan andras. Och att de utvärderades efter vilken avkastning de gav spararna. »Aktieägarvärde« blev ordet för dagen. Företagens primära uppgift var att ge ägarna maximal avkastning på det kapital de hade investerat. Bolagen skulle renodlas och effektiviseras. Delar som inte passade in skulle styckas av. Pengar som inte behövdes för att utveckla verksamheten skulle delas ut till aktieägarna, inte stanna i bolagens kassakistor.

Ett av de första offren för denna renhetsiver blev Volvo. Sedan Pehr Gyllenhammar avpolletterats 1991 började företagets nya ledning med Sören Gyll i spetsen systematiskt sälja eller knoppa av allt som inte hade med fordon att göra.

Samtidigt kom en ny lag, lex Asea. Den gjorde det möjligt för ett börsföretag att dela ut ett dotterbolag till sina ägare, utan ogynnsamma skattekonsekvenser. Det tog inte lång tid innan några av de mest tongivande finansmännen i Sverige utnyttjade de nya möjligheterna.

Volvo hade skapat en egen tjänstemannastyrd ägarsfär på börsen tillsammans med byggjätten Skanska. Avsikten var att freda bolagen från uppköp. Men när Gyllenhammar var borta monterades korsägandet ner. Två investmentbolag, Öresund och Custos, såldes. I det maktvakuum som uppstod klev finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg in. De tog kontroll över bolagen och tillsatte som vd en person har kommit att bli den svenska ägaraktivismens och styckkonstens ansikte, Christer Gardell.

Trion riktade först in sig på Skanska och tvingade byggbolaget att knoppa av fastighetsbolaget Drott till ägarna. Sedan vände de blickarna mot SCA och krävde att bolaget skulle delas upp i en skogsdel och en hygiendel. Känns det igen? Jo, men detta var för tjugo år sedan. Den gången satte sig skogsbolagets huvudägare Industrivärden på tvären. Det var först när SCA:s starke man Sverker Martin Löf tvingades bort häromåret som avknoppningen blev aktuell igen. Men då hade herrarna Hagströmer, Qviberg och Gardell sedan länge dragit vidare.

sca
SCA: Efter 20 års diskussioner delar SCA ut hygienrörelsen, som tillverkar bland annat blöjor och pappershanddukar, till aktieägarna. 

Den nyss nämnda trion har mest betraktats som slaktare. Men det finns en finansduo som snarare har gjort sig känd som företagsbyggare, och som samtidigt har varit flitig avknoppare. Gustaf Douglas och Melker Schörling har med säkerhetsbolaget Securitas byggt upp två, delvis överlappande, imperier på börsen. Securitas delade först ut låsbolaget Assa Abloy. Det är i dag börsens åttonde största bolag, värt mer än till exempel Ericsson.

Senare har även kontanthanteraren Loomis samt larmbolagen Niscayah och Securitas Direct särnoterats. Och Melker Schörlings mätteknikbolag Hexagon har styckat av gummiföretaget Hexpol. Det samlade värdet av Douglas och Schörlings företagssfärer är i dag uppåt 600 miljarder kronor.

Avknoppningar på börsen är alltså varken något nytt eller ovanligt fenomen, även om frekvensen varit extra hög den här vintern. Mellan åren 2000 och 2015 gjordes 26 stycken, enligt tidningen Placeringsguiden. Nära två per år i snitt. Som regel blir det lyckat för ägarna. Den genomsnittliga kursstegringen i de avknoppade bolagen var 25 procent efter ett år och 56 procent efter tre år. Det är långt över börsen, som steg 2 procent per år under perioden. För det avknoppande bolaget, modern, brukar effekten inte vara lika stor. Efter ett initialt skutt på några procent när affären
offentligggörs utvecklas moderns aktie som regel i linje med index.

Aktieägarna gynnas av avknoppningarna eftersom de blir ägare till två aktier där den ena går som index och den andra går bättre. Men är det bra för bolagen? Växer de och frodas på egna ben? Eller mår de bättre i mammans trygga famn? De frågorna är svårare att besvara eftersom det beror på vad man mäter.

Men man kan konstatera att av de 26 bolagen köptes fler än en tredjedel, 10 stycken, ut från börsen igen. Och det gick ofta snabbt, i genomsnitt drygt tre år efter noteringen. Det kan ju ses som ett tecken på att livet som börsnykomling inte alltid är lätt.

Markus Kallifatides, docent i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm, anser att det är mer eller mindre slumpmässigt om en avknoppning blir framgångsrik eller ej.

– Forskningen indikerar att såväl sammanslagningar av stora verksamheter som styckningar inte alltid går så bra. Det är slantsingling huruvida det blir bra eller dåligt på lite sikt, sa han till Sveriges Radio i januari när det blev känt att Atlas Copco delas upp.

Samtidigt är det omöjligt att veta vad som hade hänt om bolagen hade stannat kvar i sina respektive koncerner. Hade de vuxit eller kvävts? Många hade säkert sålts till någon konkurrent utan att ta omvägen över börsen.

De som anser att det finns industriella motiv för avknoppningar, inte bara finansiella, brukar peka på att ett noterat bolag får en mer dedikerad styrelse och ledning. De kan ägna all uppmärksamhet åt bolaget, i stället för en begränsad stund under styrelse- och ledningsgruppsmöten. Det kan också finnas ett marknadsföringsvärde i att vara noterad, bolaget blir mer känt. Plus att det går enkelt att finansiera expansion genom att be ägarna om pengar direkt i en nyemission, alternativt använda den egna aktien som betalningsmedel vid förvärv.

Getinge
Medicinteknikbolaget Getinge knoppar av affärsområdet Patient & Post-acute Care som bland annat tillverkar sjukhussängar.

Renodling och avknoppningar har utan tvivel varit den förhärskande trenden på börsen i ett kvarts sekel. Fast på senare år har också de länge bespottade konglomeraten återerövrat en nisch. Bolag som Indutrade, Lifco, Lagercrantz och Volati har skördat framgångar genom att helt enkelt köpa på sig tiotals, i några fall över hundra, mindre företag som ofta inte har mycket mer än ägaren gemensamt.

Att förklara konglomeratens återkomst utifrån ekonomisk teori är inte helt lätt. Men bolagen är oftast så små att det kan finnas stordriftsfördelar i att ingå i ett större sammanhang. Det ger exempelvis tillgång till styrelse- och ledningskompetens som ett mindre bolag kan ha svårt att attrahera. Dessutom kan en större koncern hjälpa till att finansiera expansion som ett litet onoterat bolag inte klarar med egna medel.

– Jag anser att det är en fråga om dissynergier mot synergier, storlek. Generellt tror jag att små enheter är bättre. Men Lifco och Nordstjernan med flera behandlar sina dotterbolag som små separata enheter, så storbolagsproblematiken finns inte där, säger Tomas Billing, vd för det onoterade konglomeratet Nordstjernan med intressen i så vitt skilda branscher som vård, bygg och mobilladdare (och i Fokus).

Han anser att den gamla tidens konglomerat skiljer sig från dagens genom att de ofta byggde upp stora och dyra administrativa apparater som försökte tvinga fram synergier mellan bolagen när det egentligen inte fanns förutsättningar att hitta sådana.

– Jag tror att till exempel vertikal integration ofta ger mer dissynergier, säger Tomas Billing och ger som exempel att byggbolaget NCC – där Nordstjernan är huvudägare och Billing ordförande – var leverantör åt sin egen bostadsprojekterare Bonava. Men banden klipptes i och med att Bonava delades ut till NCC:s aktieägare före jul.

Den som söker sammanhang i tillvaron kan därmed möjligen hävda att en cirkeln sluts. Billing var nämligen adept till Christer Gardell på investmentbolaget Custos på den tiden när styckningstrenden började.

Och Gardell har blivit vid sin läst. Enträget driver han på för nya avknoppningar. Sedan tio år har han försökt förmå Volvo att dela ut divisionen VCE, som tillverkar anläggningsmaskiner. Hittills utan framgång, men kanske inte förgäves. VCE fick nyligen en egen styrelse med externa ledamöter, något som tolkas som ett första steg mot avknoppning.

Och i kraftjätten ABB har finanshajen retat upp huvudägaren, familjen Wallenbergs Investor, genom att föreslå att robotdivisionen delas ut. Det lär inte vara aktuellt för närvarande. Men man ska aldrig säga aldrig. Kanske om 20 år.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera