Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Död är nyfikenheten

Bildningsresan har ersatts av slentrianturer till bekanta platser.

Västerlänningar stirrade en gång trollbundet på allt som fanns österut, mot sitt förflutna: amerikaner tillbaka på Europa, européer tillbaka på Mellanöstern och Asien. Hemingway, Stein och Fitzgerald var besatta av den gamla kontinenten, Nietzsche och Jung av de uråldriga mysterierna i Fjärran östern. Några, som Karen Blixen och Henning Mankell, sökte sig till och med hela vägen till mänsklighetens afrikanska vagga.

Vad var detta? Ett omvänt gräset är alltid grönare-komplex, med blicken i backspegeln i stället för framåt; mot något som antogs ha gått förlorat? Och hur utforskade man delar av sitt kulturella arv utan att förlora sig själv, utan att återvända hem med lånta fjädrar? Mod – nyfikenhet – är en kardinaldygd. Måttfullhet – stoikerns skepsis mot jaget såväl som omgivningen – likaså. De båda är inte alldeles enkla att kombinera.

Att som författare gå i exil var förr närmast obligatoriskt, en del av allmänbildningen. Kanske låg det närmare till hands när det fortfarande fanns kolonier att besöka, platser där man kunde räkna med att bekymmersfritt klara sig på det egna modersmålet. Kanske var det något mer ändå: ett större mod. Nu beger sig svenska skriftställare på sin höjd till Berlin, denna den mest smårufsigt socialdemokratiska av tyska storstäder, eller, om de gift sig rikt, till London. Bland våra intellektuella har nyfikenheten förbytts i likstel slentrian.

Tusen gånger har jag nu fått frågan om vad jag saknar med Sverige. Svaret är enkelt och kort: välsorterade tidningsbutiker. Jag är numera hänvisad till att läsa brittiska och amerikanska publikationer digitalt, och det är inte riktigt samma sak som att varje lördag få spendera hundratals kronor på kilovis med papper som man släpar till närmaste kaffeinrättning. I övrigt är det inte så mycket som står mig åter. Efter hand hittar man fullgoda ersättningar till H&M, Åhléns och Ikea.

Desto mer har jag upptäckt av mitt ursprung. Någon gång, förmodligen efter 1917, måste Sverige ha genomfört en hemlig utrensning av ryska influenser. Nu när ryskan är ett måste till vardags hittar jag dagligen robusta, hederliga ord som heter likadant: stol, sill. Lotsarna i hamnen – »pilots« på engelska – heter »kommissarier«.

Har man sett på fan. Gräset var verkligen grönare på andra sidan stängslet.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera