Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En första dams förbannade förtvivlan

Filmen om ikonen Jackie Kennedy är en ­berättelse om en kvinnas kamp för sitt och sin döde makes arv.

Innan jag går in i biosalongen är jag tvungen att påminna mig själv om att det är en film om Jackie Kennedy jag ska se, inte om landets nuvarande första dam.

Anstormningen bilder av Melania Trump i Jackie Kennedy-outfit – isblå dräkt och handskar – har för evigt länkat damerna samman (må Jackie vrida sig i sin grav eller vem det nu är som har invändningar).

Men så fort spelfilmen om Jackie Kennedy börjar släpper jag det där. Jag får annat att tänka på – Natalie Portmans sätt att tala. Snackade Jackie Kennedy verkligen så forcerat? Jodå, det gjorde hon ska det visa sig när jag efter bion jämför Portman med originalet.

Över lag fabulerar filmen »Jackie« förvånansvärt lite. Till att börja med är det inte en skildring av historiens mest ikoniska first lady utan av tiden efter mordet på hennes make John F. Kennedy i Dallas, 1963. Dagen då hon får små delar av hans skalle i knät.

Fiktionen ligger nära den verklighet den vill skildra, de flesta skeenden och replikskiften går att verifiera. Det mesta stämmer, så när som på några detaljer – i filmen är det exempelvis Jackie som berättar för barnen att deras pappa är död, i verkligheten var det barnflickan Maud Shaw som fick prata med den då snart sexåriga storasystern Caroline. I alla fall enligt Shaws bok »White House Nannie« från 1965.

Handlingen utspelar sig på två plan. Dels får vi se hur Jackie bara några dagar efter mordet bjuder in en journalist (spelad av Billy Crudup) till huset i Hyannis Port, Massachusetts. Hon vill diskutera makens eftermäle, eller snarare inpränta hans prominenta plats i historien – och journalisten lovar att skriva det hon säger. (Vilket verklighetens Theodore H. White också lydigt gjorde.)

Dels får vi se hur Jackie, de sista skälvande dagarna i Vita huset och mitt i sitt sorgearbete, gör allt för att JFK ska få en pampig begravning. Den nye presidenten, Lyndon Johnson, bjuder på motstånd men ger vika, han med.

»Jackie« handlar givetvis om historiskt arv – vad är det värt och vems är det? Men framför allt är det en studie i förtvivlan, inte nödvändigtvis saknad (relationen till John F Kennedy var känslomässigt rätt död på grund av hans sexmissbruk och svinaktiga beteende).

Natalie Portmans sorganfrätta kropp. Lille John Johns tillkämpade treårskalas samma dag som begravningen. Det är så fasligt smärtsamt alltihop. Och det blir inte bättre av att den tröstande prästen spelas av John Hurt, som ju avled i veckan.

Jag gråter nästan hela filmen igenom – det är till stora delar förträffliga Natalie Portmans förtjänst – men ta det för allt i världen inte som helt pålitlig konsumentupplysning. I en salong full med råbarkade (?) journalister verkade ingen lika drabbad. Kanske hängde de upp sig på pråligheten, att vissa scener balanserar på gränsen till en cheezy melodram av Douglas Sirk.

Jag kan redan höra kritiker mobilisera sig: Kunde vi inte få ut lite mer av Jackie Kennedy än en typisk gråterska? Eller feminister som retroaktivt vill rycka ut till Jackie Kennedys försvar? För var det någon som »behövde« skyddas från sin skitstövel till otrogna make så var det Jackie Kennedy. Fast vänta, hon hade ju klass?

Kanske bakar jag in lite av det där också i mitt bölande. Världens iver att tala om för kvinnor vad de bör och inte bör göra. Bemötandet av Melania Trump har tillfälligt muterats från öppet förakt till nedlåtenhet förklätt till omtanke.

Häromdagen skrev Greta Thurfjell (DN Kultur 27/1) om sin kluvna hållning till USA:s första dam, för att avsluta med att säga att vore hon Melania Trump skulle hon ha blinkat för länge sen. Alltså bett om räddning.

Bra, då vet vi det.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera