Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

En våning för varje samhällsklass

Thomas Engström hittar hem högst upp i huset.

Människans produktivitet främjas av lättja och fåfänga, helst i ljuv förening. Detta är ett genombrott i mina kognitiva självstudier.

Efter sexton månader av praktiskt taget nomadliv i vårt nya hemland Georgien har vi skaffat en permanent lägenhet. Inledningsvis var vi tämligen föraktfulla i vår inställning till västerlänningar som bosatte sig i helrenoverade lyxlägenheter: Varför gav de sig ens av om de ändå tänkt leva som hemmavid? Detta var innan vi provade på alternativet.

Alternativet, har det visat sig, är gravmörka, dödsmärkta hus där man om vintern vaknar med skallrande tänder och om sommaren i en bassäng av svett. Elektriciteten är en hasardinrättning och vattentillgången ett vågspel. Den enda nyttighet man kan lita på i det forna östblocket är gasen – så länge ryssarna är på gott humör.

I början skrattade vi också förläget åt uttrycket »eurostandard«, som används för att saluföra en gräll blandning av tysk kvalitet i form av Bosch och turkiska bländverk i form av takspeglar, marmorimitationer samt platsbyggda schabrak till sängmöbler med garderober i samma stil, som plundrade ur ett gammalt skeppsvrak. Men ordet betecknar en högst befogad längtan efter stabilitet och pålitlighet. (»Centralvärme« finns också ibland, även om det är ett ytterst lokalt fenomen: varje lägenhet sörjer för sitt, och den mest centraliserade lösningen är att man har ett eget gasaggregat som värmer upp samtliga element.)

Så samsas ofta, på ett sätt som är otänkbart i väst, alla samhällsklasser i en och samma byggnad. Långt ner i huset bor urfattiga som inte ens har råd med någon gas; de eldar i kökets vedspis, där de ändå tillbringar merparten av sin tid. Vi provade själva på denna lösning. Det var bohemiskt och gemytligt fram till att yttertemperaturen började sjukna neråt tjugo minusgrader om nätterna och mössen inomhus blev fler än vedträna.

Översta våningen för oss, således. Centralvärme, Bosch-extravaganza, panoramafönster, en enorm takterrass. Nu kommer vi att må betydligt bättre och kunna koncentrera oss på att tjäna pengar, det vill säga livets mening. Dessutom kan vi framgent ta emot gäster utan att behöva skämmas. Förutom i förhållande till dem på nedersta våningen, förstås. Den skammen fördriver man inte i första taget.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera