Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Filmaren som vill vara jobbig

Regissören Amanda Kernell petar i de sår som skaver.

Amanda Kernell har precis återvänt till Sverige och Göteborgs filmfestival efter några intensiva dagar på Sundancefestivalen i USA.

Hon börjar bli van. Hennes senaste film »Sameblod« har bland annat tagit henne till filmfestivalerna i Venedig, Tokyo och Toronto. Snart visas den också på Berlins filmfestival.

Under resan har hon fått många frågor om hur och om Sverige har gjort upp med sitt koloniala förflutna.

– Överallt kommer folk fram efteråt och säger att de känner igen sig. Det handlar om känslan av att inte höra till, men också om den internaliserade rasismen, säger Amanda Kernell.

På Göteborgs filmfestival knyts säcken samman. För två år sedan vann hon publikens pris med kortfilmen »Stoerre Vaerie« (Norra storfjället). Filmen handlar om den 78-åriga Elle Marja som förnekar sitt samiska arv och motvilligt följer med sin son och sitt barnbarn till systern Njennas begravning.

Långfilmen »Sameblod« följer systrarna som unga under 1930-talet. Den handlar om huvudpersonen Elle Marjas resa från den så kallade nomadskolan, och hennes kamp för att bli accepterad som »svensk«. Om den strukturella rasismen mot samerna.

– Jag strävar inte efter att härma Quentin Tarantino. Jag vill föra ut bilder till världen som man inte har sett tidigare.

Bakom filmen ligger hennes egen familjehistoria, där en del släktingar har brutit med det samiska medan andra lever kvar i Sápmi. Lägg därtill ett stort researcharbete där hon dels har intervjuat släktingar, bekanta och andra samer, dels djupdykt i arkiv och grävt i detaljer ur Sveriges koloniala och rasbiologiska förflutna.

– Det här inte offentlig kunskap. Att man har sagt saker som: »Låt dem inte läppja på civilisationen«, säger en hel del om hur man såg på samerna. Det är smått chockerande att se formuleringarna som kommer från våra politiker i riksdagen. Bland annat skrivs att samerna måste hållas ifrån civilisationen, att de är trögtänkta och underlägsna den »svenska rasen«. I filmen utsätts de samiska barnen för rasbiologiska experiment, vilket får huvudpersonen Elle Marja att överge sitt samiska arv för att bli accepterad som »svensk«.

Inför rollbesättningen visste Amanda Kernell att hon ville blanda professionella skådespelare med amatörer, och att hon ville testa den samiska konstnären Maj-Doris Rimpi i rollen som Elle Marja som gammal.

Dessutom var det viktigt att filmens språk skulle vara sydsamiska och att de samiska skådespelarna skulle känna sig hemma i miljön som kretsar kring renskötseln.

– Det sägs att det finns ungefär 500 personer som talar flytande sydsamiska så det fanns inte obegränsat med skådespelare. Dessutom ville jag gärna ha två systrar som skulle spela de två systrarna i filmen.

Valet som efter ett antal provfilmningen föll på systrarna Lene Cecilia och Mia Sparrok har redan hyllats världen över. Lene Cecilia Sparrok fick nyligen ta emot priset som bästa kvinnliga skådespelare på Tokyos internationella filmfestival.

När vi träffas är Amanda Kernell jetlaggad från USA-resan. Natten innan vaknade hon tidigt och passade på att skriva på en scen till en av sina två kommande filmer och att laga några hål i sin samiska dräkt, kolten, inför kvällens evenemang.

Inför varje nytt filmprojekt skriver hon ett manifest som preciserar vad filmen ska handla om, formulerar en rad frågor som filmen ska svara på – och målar bilder. Inför »Sameblod« målade hon två bilder som blev till scener i själva filmen.

– Jag skrev i manifestet att det var viktigt att fjällen och naturen inte skulle bidra till »vykortism« av Sápmi. Det är ingen propagandafilm som har som syfte att locka till sig besökare.

Även om »Sameblod« är hennes långfilmsdebut är det inte första gången som Amanda gör film om relationer mellan unga människor. Under några år efter gymnasiet arbetade hon som sexualupplysare i Västerbottens län samtidigt hon studerade på universitetet. På turnéer runt om i länet diskuterade hon sexualitet och relationer, och fick erfarenhet av hur det är att prata om svåra saker.

– Det är viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att någonting känns svårt. Jag ser det som ens uppgift som konstnär, att vara modig och våga lyfta fram det som skaver. På det sättet hoppas jag att man känner sig sedd och mindre ensam efter att ha tittat på mina filmer.

Intresset för film och teater kommer delvis hemifrån. Hennes mamma arbetade som teaterlärare och Amanda Kernell minns att hon som barn ville följa med henne till jobbet där vuxna fick leka att de var andra personer.

För hennes pappa blev det samiska arvet viktigare när Amanda och hennes bror föddes.

– Det är en blandning av revansch för det som hans föräldrar fick utstå och för att vi ska få välja själva hur vi vill leva.

Under tonåren kom hon i kontakt med producenten Mathias Fjellström som uppmanade henne att skriva dikter för att komma i gång med sitt manusskrivande. En dikt handlade om en barndomskompis som visade sig ha en undangömd enäggstvilling som var gravt handikappad.

– Hon hölls hemlig och gick inte med oss andra i skolan. Jag tänkte mycket på henne och funderade över tankarna kring detta.

Att gestalta känslor av skam och skuld har kommit att prägla hennes karriär. Ofta kretsar handlingarna i hennes filmer runt familjerelationer. Så är även fallet i hennes kortfilm »I will always love you Kingen« som också visades på Göteborgs filmfestival.

Snart räknar hon med att få mer tid till skrivandet när hon landar i hemmet i Köpenhamn, där hon blivit kvar efter åren på Danska filmskolan.

Hon är hemlighetsfull om sina kommande projekt men avslöjar att den ena filmen kommer att handla om föräldraskap, skam och svek.

– Mina filmer ska alltid ses som kärleksförklaringar till människor i min närhet, säger Amanda Kernell.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera