Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Härliga, otäcka kärlek

Vi gillar kultur som handlar om kärlek. Men helst stökig och olycklig. Snart har »Århundradets kärlekssaga« premiär i Stockholm.

Efter krigen i Afghanistan och Syrien kom »århundradets kärlekskrig« – alltså Ebba vs. Horace. Visserligen har århundradet ytterligare åttiotre år på sig att leverera något värre, men friskt vågat hälften vunnet som förlagen tänker när de döper sina böcker.

Snart får litteraturvetaren Ebba Witt-Brattströms punktroman »Århundradets kärlekskrig« urpremiär på Stockholms stadsteater, med Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel i rollerna som de trätande makarna. Han och Hon.

ebbawitt
Ebba Witt-Brattström

Dessa roller pekar mot verklighetens Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Eller inte, det är något oklart.

Att parets kändisskap och skilsmässa har påverkat mottagandet av boken, däremot, råder det ingen tvekan om. Om texten inte hade frestat med att avslöja två offentliga kulturmänniskors mest intima, hade intresset nog inte varit särskilt stort.

Lukten av spillt blod är och förblir den bästa reklamen.

Det är ju så intressant med kärlek. Olycklig kärlek.

Ingen vill läsa en roman som handlar om lycklig kärlek i trehundrafemtio sidor: de tu träffas, gifter sig, reproducerar sig, utvecklas och dör tillsammans. Ändå liknar detta så mångas Stora dröm. Och den drömmen tycks hålla sig ganska likartad vid liv trots att sättet vi talar om och ser på kärlek skiftar.

Dessa kärleksskiften säger mycket om sociala och mentala förändringar genom historien. De brukar dock stranda på frågor av typen: Hur mycket annorlunda kände sig en av de första jordbrukarna för tio- eller tjugotusen år sedan när hen kärade ner sig i grannens tonåring jämfört med dig när du är förälskad?

För den som intresserar sig för kärlekens skiften, rekommenderas en bok av en annan litteraturvetare: Anders Johanssons »Kärleksförklaring« (Glänta, 2015).

Strikt sett handlar bokens tvåhundra sidor enkom om uttrycket »jag älskar dig«. Just dessa tre små ord har nog de flesta en relation till.

Johansson utgår från sin egen känsla av att de yttras mer i vår samtid än de gjorde säg på 1960- och 70-talen. De är, anser han, exempel på amerikansk kulturimport, i likhet med alla hjärtans dag (som första gången annonserades av NK i Sverige 1956).

Mitt eget enda barndomsminne av att någon säger de där orden till mig är när min styvfar under ett av de oändliga grälen skriker dem, som en rasande anklagelse: »Men jag älskar ju dig!«

Användningen av treordssekvensen som ett skällsord är ju ganska speciell – och kanske funkade den bättre förr. Frågan är hur laddade orden är för någon som är femton år i dag och som har översköljts av dem dagligen under sin uppväxt? Inte minst på nätet.

Några av de roligaste styckena i »Kärleksförklaring« handlar om författarens eget nätdejtande. Sådant som Tinder hjälper onekligen människor att övervinna en del hinder: att hitta en massa singlar och komma över den första blygseln. Men Johansson insåg efter hand att själva hindren – i form av blyghet , nervositet, ambivalens – utgör »erotikens jordmån«.

Nätdejtandet med dess enorma människoutbud och sin maskinella sållning tycks därmed motverka sitt eget syfte. Men, lägger Johansson till, kanske är leverantörernas programvara i stället perfekt anpassad för sitt verkliga syfte: att skapa trogna användare (det vill säga kunder, som fortsätter att använda dejtingsidorna och –apparna) hellre än trogna älskande.

»Du beundrar människor för deras fullkomligheter men älskar dem för deras brister« lyder ett ordspråk som bekräftar Anders Johanssons utläggning. Men trots att Ebba Witt-Brattströms roman skildrar ett kärleksförhållande som kollapsar våldsamt, är den inte rätta platsen att gå om du längtar efter trasighet, självhat och självmotsägelser. Den är ganska »ååå tjejer, torka era tårar«-peppig.

Den som letar besvikelser får i stället söka sig till exempelvis Johan Jönsons »med.bort.in« (2012). Som Johansson beskriver den: »Få böcker är så mättade av självförakt, ekonomiskt motiverad ångest, dödslängtan, hat mot den styrande klassen och den förhärskande ideologin ...«

Eller för all del till musiklyriken, som låten »Flygplatsen« där Amasons Amanda Bergman sjunger:

»Har du sett nån annan än, farlig
Har du vart med henne än, farlig
Fy fan vad fult det är, härifrån
Lämnad i forsens dån
En Piña Colada och en telefon
Och bild på dig  …
För sent för mig.«

En av dem som Anders Johansson ofta hänvisar till är sociologen Eva Illouz som har gjort sig känd för sina analyser av den (post)moderna kärlekens former. På svenska finns hennes viktiga »Därför gör kärlek ont« (Daidalos, 2016).

Illouz anser att vi befinner oss i en jättelik historisk förändring vad gäller kärleken. Den romantiska kärleken byggde på att det var ovanligt att hitta någon som var attraktiv och tillgänglig och intresserad. Den tiden är på väg bort. Dejtingsajterna är en sorts nätauktioner med mer eller mindre begagnade varor. Och människan har gått från att vara en förförare/förförerska till att bli en »väljare« enligt Illouz, ungefär som du och jag när vi står och väljer korv i matbutiken.

Vart, frågar sig läsaren, tog kärleksraseriet vägen i denna kommers? Drömmen om förälskelse och extas finns förstås kvar. Men drömmen är så inlemmad i varuordningen att den ibland är svår att skilja från kärleken till korv.

En modern aspekt av kärleken, som Illouz inte tar upp, är det utbredda bruket av ecstasy, MDMA: en drog som framkallar en några timmar lång, kemisk förälskelse. Var och varannan unge i vår tid har prövat molekylen. Det lär inte ha gjort synen på kärleken mindre krass.

Utbytbarheten förstärker individualismen, i likhet med en annan trend som utpekas av Illouz: det ensamma drömmeriet framför skärmens dejtingsajter eller deras sidekick; pornografin. Och då gärna en pekskärm, en betydelsefull teknisk förändring – jämför att använda mus och tangentbord med pekfingrets intima smekning.

Denna trend menar Illouz har gjort människor mer verklighetsfrånvända och även mer sårbara för besvikelser: nätet har skapat större avstånd mellan dröm och verklighet, och det har blivit svårare att hantera fantasins övergång i vardag.

En semifiktiv roman som Witt-Brattströms – som för övrigt inte har mycket gemensamt med Märta Tikkanens klassiker »Århundradets kärlekshistoria« utom temat och radbrytningarna – fyller här lite samma funktion som de gamla gladiatorspelen: publiken vill se äkta blod, äkta tårar. Det är kittlande på samma sätt som herr och fru Tikkanen var kittlande – eller Burton och Taylor – eller för all del Persbrandt och Bonnevie som spelade Jean och Julie mitt under brinnande skilsmässa.

Genren är inte ny, men har expanderat enormt, parallellt med reality-tv.

Kanske är det till och med så att vår kärlek till verkligt lidande ger uttryck för en ökande overklighetskänsla i våra egna liv? Kanske måste vi konsumera levande människors levda lidande för att kunna känna smärtan i våra egna besvikelser? Som ett slags skadeglädjens egen tröst?

kultur
»Århundradets kärlekskrig« spelas på Stockholms stadsteater, med Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel i rollerna som de trätande makarna. Foto: Matilda Rahm

I fallet Witt-Brattström får glidningen mellan självbiografi och fiktion ännu en bieffekt. Som läsare (och kritiker) tas du ofrivilligt som gisslan i kärleksdramat. Du kan till exempel inte så lätt avfärda Ebba Witt-Brattströms bok som en litterärt dålig parafras på Tikkanen. För då har du tagit ställning för Horace Engdahl.

Men om du hyllar den som ett mästerverk (kanske i höjd med Tikkanens magiska klassiker) har du också tagit ställning i detta offentliga familjegräl, som du gissningsvis önskar att du aldrig dragits in i, ungefär som om du äter middag med ett par och de börjar skrika på varandra och kräver att du ska ta ställning, men du vill bara ha käket och drickat och sedan dra; tyvärr är denna handling också ett sätt att ta ställning.

Du har hamnat i en klassisk double bind: vad du än gör trampar du i skiten.

Något som delvis talar emot tanken på att synen och förväntningarna på kärleken har förändrats de senaste åren – vilket till exempel Illouz hävdar – är statistiken över skilsmässor i Sverige. Den har, enligt Statistiska centralbyrån, legat ganska jämn sedan det blev lättare att skilja sig på 1970-talet, med en nedåtgående tendens i förhållande till befolkningsökningen. Antalet bröllop har de senaste tjugofem åren legat på omkring 40 000 per år, och antalet skilsmässor har utgjort ungefär hälften av detta.

Detta »vartannat äktenskap slutar i skilsmässa« har varit en nästan iögonenfallande stabil sanning i alltså flera decennier. Men, nota bene, den är starkt beroende av sociala faktorer, inte minst klass: yrke och utbildningsnivå. När jag var liten var skilsmässa en tydlig klassmarkör: detta är sant än i dag. Arbetarklassen skiljer sig betydligt mer än borgarna.

De grälande huvudpersonerna i Ebba Witt-Brattströms punktroman passar rätt bra in i SCB:s statistik. Makarna skiljer sig från genomsnittet främst genom att de inte tillhör den lågutbildade arbetarklassen i någon svensk industristad utan har klassisk bildning och bor flådigt.

Men skillnaden är bara kosmetisk: paret kan krydda sitt tjafsande med hänvisningar till Goethe eller någon opera, i förbifarten slänga ur sig en kommentar till feministisk teoribildning. Och de kan skriva böcker efteråt och få uppmärksamhet för sitt lidande.

I övrigt är de bara siffror i statistiken.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera