Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

I rosens namn

Nils Erik Forsgård om hur »den ende« Bo Setterlind blev folkkär i dödsannonserna.

Jag slutade tro på framtiden samma dag som poeten Bo Setterlind avled. Det var i januari 1991. Låt mig gärna förklara, kanske försvara.

Jag träffade Bo Setterlind ett par gånger. Första gången var sommaren 1989. Jag skulle intervjua honom för en lokaltidning. I motsats till Setterlind trodde jag vid denna tid inte på någon annan än mig själv.

Vi satt tillsammans några timmar under ett plasttak som skyddade mot regn. Det var en seriös intervju. Den unge journalistspolingen hade vässat sina pennor. Setterlind reciterade sina egna dikter. Det var han känd för. Han talade också om Ludwig Wittgensteins betydelse. Det gjorde spolingen lite förbryllad. I hans värld hade Wittgenstein och Gud aldrig gått i samma kyrka.

Bo Setterlind var mycket produktiv. På 1960-talet tonsattes dikten »Du är den ende«. Den blev en stor succé runt om i schlager-Sverige. I dödsannonser i hela Norden ser man fortfarande rader citeras ur den enkla och rätt fina dikten »Döden tänkte jag mig så«. Där plockas den döde upp av en odalman och sätts »likt harens unge« i en korg.

Bo Setterlind skrev dikter med ett religiöst anslag, med ett religiöst tonfall. Man ska heller inte glömma idealismen som väl var en integrerad del av det religiösa. Han var också frimurare. Teologen Christian Braw har frågat sig om det kanske inte finns en koppling mellan frimurarnas religiositet och Setterlinds diktning. En av den moderna idéhistoriens centrala frågor gäller frimureriets relation till kristendomen.

Setterlind var omåttligt populär bland folket, sålde i stora upplagor, väckte förstås avundsjuka bland kollegerna. Han fick också epitetet hovpoet. Det var väl en integrerad del av avundsjukan, kan jag tänka mig. Med dagens politiska svammelterminologi skulle han givetvis ha kallats populist. I Setterlinds dikter kan man möta formuleringar som denna: »Den ros du ser med världens ögon nu har redan blommat så i evighet, hos Gud.«

Jag tror att man kunde göra rätt mycket av Setterlinds starkt metaforladdade språk.

I sin svenska litteraturhistoria har Göran Hägg noterat att raden här ovan för tankarna till 1600-talsmystikernas dunklaste vrår. Men rosmetaforiken går väl också tillbaka på den Välsignade jungfruns bön, som i sin tur för läsaren tillbaka till Höga visan i Bibeln. Och en liknande rosmetaforik återfinns också i den mycket inflytelserika »Roman de la Rose« (1200-talet), där ordet ros inte syftar tillbaka på kyrkan eller på den Heliga jungfrun utan på ridderlig kärlek i största allmänhet.

Hos Hans Christian Andersen, som också han var en djupt religiös man på 1800-talsvis, förekommer rosor i mängd. I hans saga om världens skönaste ros talas om den ros som Kristi blod lämnade efter sig på korset. I berättelsen om fågel Fenix är rosen en metafor för själva Poesin.

Jag undrar nu om det kanske inte finns en koppling där ändå, mellan dansken och svensken, i rosens namn. Det vore gott att veta.

Min intervju med Bo Setterlind publicerades redan dagen efter vårt första möte. Setterlind var mycket glad, fick jag på omvägar höra. Han var så glad att han ville låta intervjun ingå i memoarernas andra del som han just börjat skriva. För en rastlöst mager spoling med, ja, litterära ambitioner var detta själva motsvarigheten till högvinst på lotto. Dörren till litteraturhistoriens glans och hävder stod vidöppen.

I januari 1991 avled så Bo Setterlind. Det blev ingen andra del. Framtiden kommer med fötterna före, som den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius en gång skrev.

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera