Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Konstterapi

Marina Abramović visar på ett rörande sätt hur våra liv lider brist på verkliga känslor.

Hennes föräldrar hatade varandra innerligt, men fortsatte ändå att leva tillsammans under många år. Tills en dag, då pappan kom hem för att äta lunch och mamman frågade om han ville ha soppa och när han sa ja, fick den varma soppan hälld över sitt huvud.

När Marina Abramović i sina memoarer skriver att hon kommer från en mörk plats, menar hon sin barndoms Belgrad, det forna Jugoslavien, Titos kommunistdiktatur, de smutsiga fasaderna, öststatsdeppet. Ett helvete som känns som en frälsning i jämförelse med allt det andra. Det som utspelade sig mellan det borgerliga hemmets konstbeklädda väggar.

Föräldrarna var Tito-trogna partisaner som slogs mot nazisterna i kriget och efteråt belönades med positioner. Pappan var medlem av befälhavare Titos säkerhetsstyrka och mamman chef för ett institut som smyckade offentliga byggnader med konst, och dessutom föreståndare för Museum of Art and Revolution.

Därav det materiella välståndet, i övrigt var det eländigt.

Under Marina Abramovićs uppväxt var det kvinnorna som stod för våldet. Mamman, och mammans syster, brukade banka henne gul och blå när de inte låste in henne i en mörk garderob.

När jag läser »Gå genom väggar«, Abramovićs fängslande livsberättelse, som nu ges ut på svenska, lagom till den stora retrospektiven på Moderna museet i Stockholm, fattar jag inte hur hon överlevt.

Alla dessa vapen.

När hon var fjorton bjöd hon hem en pojke från skolan för att spela rysk roulette, riktade sin pappas revolver mot tinningen och tryckte av. Ungefär tio år senare, i ett konstgalleri i Neapel, la en kortväxt man plötsligt en skarpladdad revolver i hennes hand och tryckte den mot hennes hals. Några hejdade honom från att trycka av, men hade hon dött där, Marina Abramović, så var det något hon hade tagit med i beräkningen.

Hon hade lagt sjuttiotvå saker på ett bord och uppmanat publiken att använda dem på henne som de ville. Och den hade inte skämts för sig. När performanceverket »Rhythm 0« avslutades efter sex timmar var hon förvisso vid liv, men rejält tilltygad. Man hade skurit henne i halsen, stuckit henne med nålar, strippat henne på kläder.

Hon var till syvende och sist tacksam över att hon hade sluppit bli våldtagen.

»Rhythm 0« ingick i »The Rhythm Series« – en rad direkt livsfarliga performances som gjorde henne känd på 1970-talet. Hon ville söka upp smärtan, för att mästra den. Låta publiken möta sina rädslor.

Numera handlar det Abramović gör mer om att en själsligt sönderstressad konstpublik ska möta sig själv. I »The Artist is Present« 2010 på MoMa i New York satt hon still på en stol i sammanlagt 736 timmar och 30 minuter och lät besökarna komma fram och sitta mittemot. Tysta. Många grät.

Nästa vecka genomför hon en veckolång kollektiv performance med körer och sångare i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen, »The Cleaner«.

Jag har aldrig gjort yoga eller mediterat. Jag vet inte vad det är. Men jag antar att det handlar om att få tillbaka verklighetskänslan. Något ytterst behövligt i denna värld av låtsasmänniskor.

Sedan är det ju klart deprimerande att vi är så fantasilösa och konceptstyrda att vi för att leva måste ha någon som talar om för oss hur man gör. Någon som pekar ut specifika platser. Här: varsågod! Men jag kan leva med det, så långe vår andliga ledare heter Marina Abramović.

Och för allt i världen, inte begränsar vårt intellekt till det där gräsliga ordet. Mindfulness.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera