Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Kvinnorna tar över

Näringslivet behöver en jämställdhets-Rosling

I tisdags avled Hans Rosling. Detta pedagogiska genis viktigaste bidrag till folkupplysningen var förmodligen att han ändrade vår syn på världens fattiga. Min egen och många andras uppfattning om nativitet och barnadödlighet i Asien och Afrika stammade från 1980-talet, men stämde inte längre. I dag föder en kvinna i Etiopiens huvudstad Addis Abeba lika många barn i genomsnitt som en i Stockholm eller London. Roslings glada budskap var att befolkningsökningen i världen planar ut och att det faktiskt är fullt realistiskt att världsfattigdomen är utrotad om 30–40 år.

Det finns två skäl till att denna fundamentala förändring undgick allmänheten så länge. Det ena var att mediernas rapportering från fattiga länder har fortsatt att kretsa kring krig och svältkatastrofer, trots att dessa har blivit mer sällsynta och drabbar färre. Det andra är att folkhälsan inte tar några snabba kliv framåt. Det rör sig i stället om långsamma processer där effekterna blir tydliga först efter decennier.

Jämförelsen kanske kan tyckas långsökt, men jag vill påstå att det förhåller sig på liknande sätt med jämställdheten i det svenska näringslivet.

När jag började på Handelshögskolan 1984 var ungefär en fjärdedel av studenterna kvinnor. Och på Stockholmsbörsen fanns inte, och hade aldrig funnits, en enda kvinnlig vd.

Den som bara läser affärstidningar kan tro att det är ungefär likadant i dag. Men det är fel. Sedan rätt många år är omkring hälften av Handelsstudenterna kvinnor (runt 60 procent i hela universitets- och högskoleväsendet). Den första kvinnliga börs-vd:n kom 1987 med Lena Wennberg i Sydsvenska Dagbladet AB. Numera finns ett tjugotal.

När det gäller kvinnorepresentationen i de svenska börsbolagens styrelser har det också hänt saker. Enligt EU-kommissionen är den 36 procent, att jämföra med några få procent för trettio år sedan.

I förra veckan presenterades den nya styrelsen för byggbolaget NCC. Där blir det kvinnlig majoritet vid vårens bolagsstämma. Mig veterligen börsens första. Och i måndags var det mätteknikbolaget Hexagons tur. Huvudägaren Melker Schörlings båda döttrar tar plats medan åldermannen slutar av hälsoskäl. Könsbalansen tippar därmed över så att styrelsen får kvinnodominans.

Samtidigt finns det många som anser att utvecklingen inte går fort nog. Regeringen lade i höstas ett förslag om att kvotera kvinnor till börsstyrelserna, men fick motvilligt dra tillbaka det häromveckan.

Och kanske lika bra det. Jag tror nämligen inte att det behövs någon lagstiftning. Jag tror inte att den ökade kvinnliga närvaron i styrelserna – eller i näringslivet som helhet – har skett av en slump. Eller ens en strävan från ägarna att vara politiskt korrekta (även om det nog har skyndat på processen på sina håll).

Nej, jag tror att kvinnornas frammarsch är den logiska följden av en samhällsutveckling som har pågått i decennier med fler och bättre utbildade kvinnor i näringslivet och på allt högre positioner. Framstegen är många, men var och ett av dem är litet, och därför tänker vi inte på dem i vardagen. Jag är också övertygad om att kvinnorna dominerar i styrelse- och ledningsrummen om 30–40 år, lagom till att min egen dotter går in i medelåldern.

Men för att komma till den slutsatsen måste man ta ett steg tillbaka och försöka överblicka hela processen. Ungefär som Hans Rosling gjorde med världshälsan. Frid över hans minne.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera