Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Croneman Intervju

Landets argaste man

Kritikern Johan Croneman kritiserar en kritik i kris.

Nästan alltid hittar han ställen i sina texter som är klenare och svagare. De dipparna står han inte ut med. Men det där tvivlet kommer alltid först i efterhand. När Johan Croneman  skriver är han fullproppad med självförtroende.

– Tvivel är en underskattad förmåga. Det finns så inåthelvete med folk som tycker att de kan skriva, och som gärna breder ut sig överallt, skådisar, musiker, programledare och kändisar som skriver böcker, krönikor, manus och dramatik och lite av varje.

Inte skulle Johan Croneman komma på tanken att ställa sig på en scen och lira teater, måla eller spela in en platta. Han menar att så tänker inte de nya renässansmänniskorna.

Dagens Nyheters skoningslösa tv- och filmkritiker ångrar inte sina sågningar eller hårda formuleringar. Oavsett om det handlar om Björn Ranelid, Niklas Wikegård eller Jacob Hård.

– Det studsar ut åsikter, och sedan kommer alla frågorna, som Croneman själv uttrycker det och därför går han hela tiden vidare utan att blicka tillbaka. Han lånar från »Gudfadern« och säger: »It’s nothing personal, it’s strictly business«.

– Kanske kan jag hitta något påhopp som varit som att använda en bazooka på en mygga. Jag har säkert tagit i så att brallorna har spruckit. Men jag ligger aldrig och gruvar mig över att jag har varit taskig. Jag är av den åsikten att kliver man ut i tv och vill ha all berömmelse och uppmärksamhet som man får, då får man räkna med att någon tittar på en från ett annat håll.

Han är inte så beräknande, utan skriver ofta på uppstuds. Planen att skriva om en viss tv-serie kan snabbt skrotas när han slår på tv:n medan han står och gör juice åt sin son på morgonen. Då ser han något som får honom att plötsligt byta fot. Johan Croneman poängterar att han tar tv-tittande på största allvar, men att det också ska vara roligt att läsa honom. När skriver är knivarna slipade. Han är stolt över att gå lite på tvärs. Det är en medveten hållning.

– Varför skulle jag springa åt samma håll som alla andra? När jag skriver något som är värt att läsa, då tycker jag att jag har ställt de rätta frågorna. Att jag har fått läsarna att fundera över något. Ett program eller en tendens. Det viktigaste är att jag är tydlig. Jag kan tycka att kritiken i övrigt är jäkligt mjäkig ibland.

Enligt Johan Croneman är kritiken inte bara mjäkig. Den är i kris i största allmänhet. Filmkritikerna blir allt färre och allt färre filmer recenseras.

Ibland kan han förundras över att han anses vara den argaste mannen i landet. Visst är det självförvållat, men det är för få som sticker ut. Han håller med om att debattklimatet har blivit fulare, men själva kritiken skulle kunna bli tuffare, spetsigare och bättre. Kanske är det en redaktörsfråga. Är redaktörerna för ängsliga?

Även läsarna håller sina knivar slipade. Få journalister kan få så många att gå i gång som Johan Croneman. Han får veta att han lever varje dag. Ändå är det lätt att hitta både hans mejladress och hans telefonnummer. Att vara hemlig är lite fegt tycker han och hävdar att det är kollegernas mjäkighet som får honom att framstå som extra hård och extra sur. Som han ser det är det helt enkelt inte sant att han alltid är arg. Det är hans uppgift att ifrågasätta. Som nu när Melodifestivalen tar över utrymmet i några månader i både gammelmedierna och i sociala medier.

På 1970-talet gick han på Journalisthögskolan i Göteborg men det dröjde innan han fick självförtroende nog att verkligen jobba som journalist. Kaxiga och orädda Nöjesguiden blev hans verkliga väg in i yrket. Nu, trettio år senare, tycker han fortfarande att det är väldigt roligt, men han frågar han sig då och då hur länge till han orkar med att skjuta skarpt flera gånger i veckan.

– Jag fortsätter väl tills någon släpar ut mig, säger han samtidigt som han berättar att han är bekymrad. Han tycker att det har spridits en rädsla och en medvetenhet bland skribenter de senaste åren. När han var gift hände det att hans fru reagerade med ovilja efter att ha frågat vad han skulle skriva om. – Det finns numera tyvärr ögonblick då jag funderar över om att jag orkar ta den smällen och tvekar inför att skriva om ett visst ämne. Det leder till ett slags självcensur som är rätt obehaglig. Å andra sidan vore det förfärligt att vara tv-kritiker om ingen brydde sig.

När Sveriges Radios satirprogram »Public Service« drev med honom i september 2015 efter att han lustmördat Kristallengalan, då skrattade han så att han låg ner på golvet. De ringde upp »Johan Croneman«, imiterad med prickfri östgötska och undrade om han inte tagit i väl mycket.

I sketchen är han till en början ångerfull. Visst, man måste se det för vad det är, en simpel tv-gala. Sedan vevar han upp sig till att det är en gala »som varje år tar tre oskyldiga människoliv«. Och: »Kristallen-redaktionen är som Islamiska staten. Fast värre«. Slutligen: »Röda khmererna gjorde mycket hemskheter, men de nominerade aldrig Filip och Fredrik till några tv-priser«.

– Det var väldigt roligt och väldigt elakt.

Hemma i hallen i lägenheten på Hornsgatan ligger en signerad coffee table-bok av Plura Jonsson som är från Norrköping precis som Johan Croneman. De båda låter i stort sett likadant när de pratar. De har lämnat sin hemstad för länge sedan, men har aldrig tappat dialekten och de lite knarriga rösterna är snarlika. Där slutar väl likheterna även om de är ungefär lika gamla och bägge har haft längre eller kortare perioder då alkohol och droger styrt deras liv. Just nu dricker Johan Croneman noll alkohol.

Han ångrar ingenting, men om han kunde göra om och göra rätt hade han inte gått på Journalisthögskolan när han var så ung. Han var 20 år när han började. Men det var först när han vaknade upp på Sahlgrenska sjukhuset efter att ha varit nära att kolavippa, det var 1987 och han hade fått en blödning i hjärnan, som han blev säker på vad han ville göra.

– Det här kan jag i alla fall och det var ju dags att sluta drömma om något annat, om att förändra världen och att skriva böcker. Att peaka sent, det är inget fel med det.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera