Mannen bakom slöjan

Islamister struntar i om den lilla flickan i den stora sjalen inte kan röra sig fritt när hon leker i parken.

När vår son var fem år och gick på förskolan frågade han en dag:

– Mamma, är vi musli (muslimer) eller kristi (kristna)?

Eftersom det bara fanns två alternativ att välja mellan, svarade vi att han var muslim eftersom hans mamma är troende. Precis det hade vår son förklarat för sina kompisar.

Deras invändning var att det inte kunde stämma, eftersom han inte hade sjal. Han hade missförstått kompisarna, de hade pratat om att jag inte använde sjal. Den förklaringen fick sonen att lysa upp:

– Mamma har visst sjal för den fick jag låna när jag var påskkäring.

Då handlade striden om sjal men utvecklingen har gått så illa att det i dag finns vuxna som kräver att få jobba på förskola med niqab. Arbetsgivare som säger ifrån anmäls till diskrimineringsombudsmannen, DO.

Det var i början av 1990-talet som de första tecknen på att politisk islam tog allt större plats i Tensta märktes. Fram till dess hade det varit vanligt att se kurdiska, turkiska och syrianska kvinnor bära den traditionella sjalen, där delar av håret syns. Plötsligt använde allt fler muslimska kvinnor betydligt större sjalar, mer för att uttrycka politisk än religiös tillhörighet.

Mina vänner och bekanta berättade att de blev ifrågasatta som muslimer om de inte täckte sitt hår.

Till att börja med skämtade jag bort deras oro och jämförde de muslimska fundamentalisterna med Jehovas vittnen som många av mina vänner kände till eftersom de brukade bjuda in dem för att träna sin svenska. Jag tänkte att min religions fundamentalister var av samma oförargliga sort.

Jag borde ha insett att något var på gång. Jag borde ha oroat mig mer. Numera betraktas inte kvinnor som fullvärdiga muslimer i Tensta om de inte bär sjal. Bruket att bära sjal sprider sig ner i åldrarna.

Jag ser ofta tre-fyraåriga flickor med huvud och axlar täckta av ett stort huckle. När det gäller små flickor kan slöjan betyda att föräldrarna har en ambition att tidigt vänja sina döttrar att lyda. De oroar sig för att om flickorna får vänta med att bära sjal till tonåren, är det stor risk att de har blivit så pass självständiga att de vägrar att täcka sina huvuden.

Om skolor och förskolor dessutom skulle tillåta att personal arbetar i niqab kommer ribban snart att höjas för vad som förväntas för att en flicka eller kvinna ska betraktas som anständig muslim.

Heltäckande slöja väcker starka känslor hos många i väst men även i den muslimska världen finns ibland hårda motsättningar om vad slöjan står för.

För många är det ingen tvekan om att slöjan förknippas med fundamentalistisk islam och därmed med kvinnoförtryck. I länder där fundamentalisterna saknar formell makt tar de sig rätten att trakassera kvinnor som inte klär sig enligt deras regler.

För många sekulariserade muslimer i Sverige blir därför sjal eller heltäckande slöja en påminnelse om våld och förtryck.   

Kloka Sakine Madon skrev nyligen i Expressen: »Barnens rätt till jämställdhet ska helt enkelt gå före vuxnas idéer om att män och kvinnor behöver hållas åtskilda, vilket som sagt är syftet med niqaben.«

Hon har rätt. Islamister som tävlar om att överträffa varandra i religiös nit struntar i om den lilla flickan i den stora sjalen inte kan röra sig fritt när hon leker i parken, eller att det inte finns någonting i »Koranen« som säger att kvinnor ska bära niqab eller burka.

Och vem bryr sig om att flickorna, enligt islam, inte behöver följa några religiösa påbud alls innan de har fått sin första mens?

Islamister hävdar högt och ljudligt att det är en mänsklig rättighet att bära burka eller niqab. Men på arbetsplatser och skolor är heltäckande plagg ett uppenbart hinder i arbetet, i lärandet och i det sociala umgänget.

Visst kan en kvinna bära niqab eller burka av religiös eller politisk övertygelse, men då får hon också acceptera de begränsningar i arbetsliv och utbildning som följer av detta val.

Min erfarenhet säger mig att det inte alltid är kvinnorna som är anhängare av politisk islam, utan att deras män är svartsjuka och har ett starkt kontrollbehov. Kvinnor som av sina män tvingas att bära burka eller niqab vågar sällan berätta om tvånget, än mindre protestera. Vi har ingen anledning att stödja vare sig män med omänskliga krav på sina hustrur eller islamister.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!