Inrikes

Moralismen är inget att luta sig mot

Malte Persson om varför han föredrar smuts framför renhet.

En anekdot jag gärna återkommer till handlar om när författaren Elias Canetti som ung besökte Berlin, och upplevde staden som en symbolisk motpol till hans hemstad Wien. För där Wien representerade renhet och idealism och absoluta krav på konsten, var den tyska huvudstaden smutsig och pragmatisk. Särskilt desillusionerande var mötet med Brecht, vars  poesi Canetti beundrade. Det visade sig nämligen att Brecht skrivit en reklamdikt för bilmärket Steyr och fått en bil som belöning. Canetti upprördes, men Brecht såg inte alls problemet. Det var ju en jättefin bil.

Detta tilldrog sig under Weimarrepublikens 1920-tal, innan en annan österrikare gjorde sitt bästa för att utplåna den berlinska smutsen och pragmatismen. Men tack och lov misslyckades. Jag har bott i Berlin nästan lika länge som jag skrivit i Fokus, och börjar så smått vänja mig. Trots snabba förändringar är staden fortfarande smutsig och pragmatisk.   

Nöjeslivet är väl inte exakt som på 1920-talet, men nog så tillåtande. Stadens berömda technoklubbar kan ha öppet flera dygn i sträck och när det gäller sex och droger råder varken någon större diskretion eller återhållsamhet. (Den någorlunda nya och hajpade fetishklubben Pornceptual som jag i studiesyfte besökte häromhelgen var dock en besvikelse – besökarnas outfits var roligare än vad de själva verkade ha, och i förhållande till den höga graden av avkläddhet var de labyrintiska källarlokalerna väl kyliga. Varsågod för informativ recension.)

Annat är det i andra delar av världen. En svensk kompis berättade att de hade samtalat om regler och förbud på sin »tyska för invandrare«-kurs. Det finns ju en hel del regler i Tyskland också, som man vill kommunicera till invandrare från andra slags samhällen. Flyktingarna i gruppen hade dock också berättat om förbuden där de kom ifrån. En hade fått foten krossad av IS för att han rökt en cigarett på gatan i Raqqa. Andra hade liknande berättelser. Och detta är alltså människor som dagens högerpopulister vill hålla borta under förevändningen att de är potentiella terrorister.

Att Berlin och Berlinborna har fortsatt som vanligt även efter ett terrordåd som det i december är verkligen ett tecken på stadens styrka. Väldigt många på andra håll (jihadister, fascistoida nättroll, Putin- och Murdochmedier  …) hade väldigt gärna velat se dem rädda i stället.

Och i dessa tider av global reaktionär repression får man vara glad över de liberala luckor som ännu finns. Det är ändå en tilltalande ironi att – nu när USA tycks ha passerat sitt bäst före-datum – rollen som den fria världens ledare axlas av en kristdemokratisk kansler i detta syndens näste. Förr klagade många över att hon saknade principer, nu klagar andra över att hon visat sig ha principer. Men trots den illa dolda skadeglädjen i många läger över att hennes humana flyktingpolitik visat sig vara svårnavigerad, har hon ändå förblivit förhållandevis populär.

För att ett samhälle ska förbli mänskligt behöver det både idealism och pragmatism i rimliga proportioner. Jag tror inte att moralister är de bästa antifascisterna. Vill man försvara grundläggande friheter måste man nog acceptera att ha allierade som man inte tycker är perfekta på precis alla andra punkter. Och jag tror att smuts är att föredra framför renhet, under vilken politisk flagg renheten än presenterar sig. Och som Beastie Boys bevingade ord lyder: »You gotta fight for your right to party«. Med varma hälsningar från det kosmopolitiska och pragmatiska Berlin.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera