Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Rivaler i tryffel

Axel Odelberg om konsten att triumfera på en tryffeljakt med underton av tuppfäktning.

Mannen som satte sig till rätta i passagerarsätet hade ett rykte. Som gourmet men också som dåre vid ratten och dessutom en som inte gärna överlåter styrandet åt någon annan. Men nu var bilen min – hans egen hade nyss gått till skroten efter många års misshandel – och vid ratten på min lilla röda hårfrisörskecab satt jag.

Vårt mål var Aups, en liten grå håla i det djupa Provence, så fjärran det moderna Frankrike att bybistrons mugg ännu luktade som på Edith Piafs och musettedragspelets tid. 2 000 invånare och känd för en enda sak: tryffelmarknaden på torget under platanerna. Senast vi for till Aups lyckades min passagerare, då chaufför, få böter för att han korsat heldragen linje, vilket en ensam polis 100 meter längre fram observerade i sin backspegel.

Men de slantarna var en liten sak för en man som spenderat mer pengar på fortkörning i all världens länder än han lagt på flygbiljetterna som tagit honom dit, och mindre än han lite senare spenderade på tryffel i Aups.

Men jag hade en oplockad gås med honom. På Balkankrigens tid for vi den krokiga, och av lastbilar från Röda korset och Caritas hårt trafikerade kustvägen mot Split. Han körde om så fort han kom ifatt, det vill säga jämt, och eftersom vägen saknade raksträckor skedde det uteslutande i kurvor med skymd sikt.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Krampaktigt höll jag kurvhandtaget, heroiskt tigande ända tills han i ett ögonblick av tvekan tvingades avstå en omkörning på grund av av ett plötsligt uppdykande möte. Med darrande röst lyckades jag då pressa fram ett förebrående:

–Du tvekade för länge!

Nu, under färden mot Aups 25 år senare, på vägar lika smala och krokiga som den till Split, slog det mig att hämnd är en rätt som gör sig kallskuren. Time to settle the score. Tid att testa hur mycket kallt stål han tål.    

Jag drar på lite extra. Det tjuter lätt om däcken i böjarna. Några snabba omkörningar. Vi talar om vad för slags bil han ska köpa i stället för den skrotade. Jag noterar ett spänt drag kring hans mun. Till slut kan han inte hålla sig.  –Vi har gott om tid. Det är ingen brådska, säger han.

Lite senare, när jag gasar på nedför en smal raksträcka mellan täta snår av mimosa och pinje brister det för honom igen.

–Jag antar att jag inte behöver påpeka att det kan rusa vildsvin över vägen här, säger han med tillkämpad behärskning. Touché! Jag har utjämnat. Lite senare rullar vi in på torget i Aups och söker parkering. Jag väljer den som ligger närmast tryffelstånden.         

– Där finns ingen plats, säger han. Utan kommentar rullar jag genom infarten och finner genast en tom ruta, fimpar motorn och konstaterar förnöjt att jag nu har en opp.

Tryffelsäsongen i Provence börjar i november och tar slut i mars. I korgar på marknadsborden ligger högar av svartbrun perigordtryffel i storlek från köttbulle till knytnäve à 8000 kronor kilot. Tryffel för hundratusentals kronor, kanske 1 miljon ligger framme.

Vi går runt, lyfter de »svarta diamanterna« till näsan, njuter den finstämda doften av däven jordkällare. Jag köper en 300-kronorsklump. Snålvattnet rinna vid tanken på den krämiga äggröra med tunt skivad tryffel och en flaska fylligt rödvin som ska bli min middag. Tryffelrätter ska vara enkla. Men passageraren föreslår något ännu enklare. En väl bakad potatis fylld med mycket smör, lite havssalt och massor av riven tryffel. Ok, tänker jag, han har utjämnat. Det är lika igen. Deuce.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera