Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Saltet och njuren, en sägen?

»Spädbarn behöver mer salt, inte mindre.«

De flesta har nog hört talas om att spädbarns njurar inte tål salt. »Var […] försiktig med salt till barn under ett år. Små barn kan nämligen inte reglera saltbalansen på rätt sätt« säger Livsmedelsverket. Vårdguiden instämmer: »Små barns njurar klarar inte av att ta hand om för mycket salt«. Därför måste man laga särskild mat till dem. Eller minnas att köpa hem ganska dyra burkar med jolmigt innehåll.

Min väninna Cecilia är en vetgirig barnläkare. Så när hon såg en grupp experter på barns njurar i fikarummet på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg passade hon på att fråga:

– Kan ni förklara varför spädbarns njurar inte tål salt?

Ett antal förvånade ögonpar vändes mot henne:

– Inte tål salt? Vad pratar du om?

– Jo, men, det sägs ju så, sa Cecilia

– Aldrig hört talas om.

Experterna sade sig alltså inte känna till att man måste skydda spädbarnens outvecklade njurar från salt för att … Ja, vad är det egentligen för farligt som skulle hända om barnnjuren utsattes för vanligt koksalt?

– Barn har ju outvecklade njurar, sa någon av experterna. De kan inte suga tillbaka saltet. Så spädbarn behöver mer salt, inte mindre.

Precis. Njuren består principiellt av två delar. Den ena delen filtrerar blodet – vatten, salter och små molekyler trycks igenom filtret medan proteiner och celler blir kvar. I den andra delen sugs varierande mängd vatten och salter tillbaka från den filtrerade vätskan så att kroppen behåller exakt så mycket salt och vatten den behöver, och kissar ut resten. Är denna mekanism bristfälligt utvecklad förloras både salt och vatten.

En annan kompis, Anna, är specialist på för tidigt födda (prematura) barn:

– Prematurerna har outvecklade njurar, så de måste ha extra salt. Vi matar dem med koksaltlösning tre gånger om dagen.

Så länge de är kvar på sjukhuset, vill säga. Sedan skrivs de ut och får förstås mat utan en enda extra saltmolekyl.

Barnläkaren Cecilia flyttar till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. I fikarummet ser hon en grupp experter på barnnjurar:

– Ni som är experter – kan ni förklara varför barns njurar inte skulle tåla salt?

Förvånade miner. Något sådant har de aldrig hört. Men de lovar att leta i den internationella vetenskapliga litteraturen och återkomma. Efter ett par dagar meddelas utslaget: ingenting talar för att spädbarns njurar skulle vara extra känsliga för salt.

Om barn inte behöver särskild, saltfattig kost, blir allt plötsligt så enkelt. Man ammar och/eller ger flaska så länge man vill och låter under tiden barnet smaka på familjens mat. Matmängden ökas successivt medan mjölken fasas ut – snart äter barnet samma saker som alla andra. Eoner av tid och bekymmer hade sparats med en sådan modell.

Jag berättar om detta på ett seminarium i Almedalen, men får på pälsen av en närvarande representant från Livsmedelsverket. Njurarna backar hon på, men presenterar ett nytt motiv för saltförbudet: Spädbarn som vänjer sig vid salt, kommer att äta för mycket salt som vuxna och få högt blodtryck.

Det låter ganska långsökt. Dels saknas belägg för att vårt intresse för salt beror på vad vi åt under vårt första levnadsår. Dels är det inte klarlagt om vi skulle bli friskare av att dra ner på saltet. Visserligen är mängden salt i kosten svagt förknippat med blodtrycket, men ett minskat saltintag har inte visats sänka dödligheten i hjärt-kärlsjukdom. För övrigt är högt blodtryck kanske inte något problem när dagens spädbarn är 60 år.

Logiken haltar dessutom, eftersom Livsmedelsverket speciellt varnar för salt under första levnadsåret. Om det nu vore den vuxnes saltkonsumtion man oroade sig för borde man väl vara minst lika angelägen att reglera de äldre barnens saltvanor som spädbarnets? Det är nog ändå idén om den saltkänsliga spädbarnsnjuren som spökar bakom deras varningar.

Allt tyder på att historien om spädbarnsnjuren som inte tål salt är en vandringssägen. Den återfinns inte i den vetenskapliga litteraturen och tycks vara okänd av sakkunskapen. Man kan undra varför sådant skrock överlever. Varför reproduceras ett felaktigt påstående som gör livet dyrare och krångligare för spädbarnsföräldrarna, och kanske också skapar osäkerhet och rädsla?

För det kan väl inte vara så att ointresset för att slakta saltmyten beror på att den främst drabbar mammor, de som oftast är hemma första året? Att det inte skulle spela så stor roll att deras tid och välbefinnande förslösas?

Nej, det var en orimlig tanke!

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera