Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

»Sting är en stalkare«

Årets Polarpris gjorde musikjournalistkåren dummare än en slagdänga från 80-talet.

Jag börjar tröttna på idiotin.

Att Gordon Sumner, alias Sting, skulle rullas i tjära och fjädrar när det blev känt att han tilldelats årets Polarpris, var väntat. Stings förkärlek för yoga, tantrasex och luta är alldeles för lågt hängande frukter för att musikjournalisterna inte ska skörda dem med ett hångrin på läpparna (ja, det finns undantag).

Man får förlåta dem, kanske. Åtminstone gör personpåhoppen inte anspråk på annat än att plocka billiga poäng.

Värre är det med det där andra. Det mediala mumlet om låten som han skrev 1982. »Every Breath You Take«. Överallt citeras de monotona raderna:

Every breath you take

Every move you make

Every bond you break

Every step you take

I’ll be watching you

Den ohederliga deduktionen lyder: Sting har skrivit världens mest obehagliga låt om stalkning, dessutom efter en separation, han måste vara lite obehaglig själv. Åtminstone borde han som man ge fan i att skriva en sådan låt med tanke på hur många kvinnor som faktiskt förföljs av sina män.

I teorin verkar de flesta vara överens om att konsten är och ska vara fri. Att den inte ska tjäna några moraliska syften, i enighet med det slagord som Théophile Gautier populariserade i mitten av 1800-talet. Konst för konstens skull.

Men i praktiken ägnar sig folk hela tiden åt ett slags anständighetscertifiering av konsten. Det är så befängt.

Ungefär lika dumt som att jag efter att ha sett Sunil Munshis uppsättning av Fassbinders »Petra von Kants bittra tårar« på Dramaten i helgen, skulle ha störtat ut från salongen. Inte för att jag var känslomässigt och intellektuellt omtumlad, utan för att jag var moraliskt upprörd. Hur kan Petra von Kant, en skandalös, spritindränkt och slavdrivande modeskapare, spelad av Ingela Olsson, vara så elak mot sin dotter Gabrielle? För att inte tala om hur dåligt hon behandlar sin assistent, Marlene  …

Riktigt så enfaldig har kritiken inte blivit än, tack och lov. Men logiken känns farligt bekant. Som när exempelvis Makode Linde ville undersöka rasism och rasistiska stereotyper i en utställning på Kulturhuset i Stockholm, och själv blev anklagad för att vara spridare av detsamma.

Sting har själv sagt om »Every Breath You Take« att den handlar om den besatthet och svartsjuka som kan drabba en när man mist en kärlek. Det stör honom att så många tagit den för en fin kärlekssång.

»I think the song is very, very sinister and ugly and people have actually misinterpreted it as being a gentle little love song, when it’s quite the opposite«, sa han i en intervju med BBC Radio 2.

Det är intressant att så många har låtit sig svepas med av det familjära, romantiska soundet, utan att upptäcka det som är uncanny, för att prata med Freud: låttextens innebörd. Jag säger inte att den nödvändigtvis förtjänar ett Polarpris. Ändå rymmer den betydligt fler bottnar och nyanser än vad den punchlinesamlande journalistkåren har visat prov på den senaste veckan.

När idioti blir idiokrati är vi körda. Tänk vad skönt om vi slapp hamna där.

sting
Sting.

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera