Utrikes

Trumpfkortet

Om presidenten ska få något väsentligt gjort i Vita huset behöver han kongressen. Men maktdelningen i USA lär inte stoppa Donald Trump så länge det är Mitch McConnell som styr senaten.

Det är många som kommer att försöka sätta stopp för Donald Trumps mest äventyrliga idéer de kommande åren. Mitch McConnell, Republikanernas talman i senaten, är inte en av dem.

Sedan Trump vann presidentvalet i november har experter och analytiker försökt lugna de mest oroade genom att påpeka att USA:s president inte har enväldig makt över landet. Regeringen består av tre grenar; Vita huset, kongressen och Högsta domstolen. Under Barack Obamas åtta år som president blev det snabbt en klyscha att skylla alla Washingtons problem på kongressen. Så var det också den minst produktiva kongressen i USA:s historia. I tre år i rad satte man historiska rekord genom att genomdriva färre lagar än någonsin tidigare. Det var ett uttalat mål av Mitch McConnell, som tillträdde som majoritetsledare i senaten med ett löfte om att göra allt som stod i hans makt för att stoppa Obama.

Men det betyder inte att kongressen nu kommer att fungera som en motvikt till Trumps mest äventyrliga och irrationella beslut. Snarare ser det ut som om Mitch McConnell, tillsammans  med Republikanernas talman i representanthuset, Paul Ryan, kommer att hjälpa till med att genomföra Trumps agenda.

Redan förra sommaren avslöjade McConnell, i en intervju med Bloomberg Businessweek, att han främst ser Trump som ett slags fartyg som Republikanerna i kongressen kan fylla med sina ackumulerade önskedrömmar från de senaste tio åren (senast Republikanerna dominerade såväl kongressen som Vita huset var 2006).

McConnell lovade redan då att han skulle stödja Trump, men påpekade att »han uppenbarligen inte kan särskilt mycket om sakfrågorna«.

För Mitch McConnell var Trumps okunnighet en tillgång snarare än en brist, då det gör det betydligt lättare för McConnell att övertyga honom om att helt enkelt följa hans egen agenda;

– Jag tror att det mesta han förespråkar är sådant vi entusiastiskt kan ställa oss bakom, sa Mitch McConnell, Republikanernas ledare i senaten, strax efter Trumps valseger.

Myten om att den amerikanska maktdelningens »checks and balances« kommer att stoppa Trump kan därmed ifrågasättas. Senast var det Göran Persson som i ett uppmärksammat uttalande sa:

– Det finns så mycket checks and balances inbyggt i [USA:s] författning, så jag sätter ett stort frågetecken för den politik [Trump] nu lanserar, om den över huvud taget kommer att genomföras.

Den teorin bygger på att Republikanerna i kongressen kommer att visa ett starkt motstånd till Trump. Hittills har vi inte sett mycket som tyder på det.

Den konservative David Frum påpekar i en omdebatterad artikel i The Atlantic att USA:s »checks and balances« i själva verket aldrig varit svagare. Frum, som själv är republikan (men hörde till den lilla skara av konservativa intellektuella som vägrade att rösta på Trump) tror snarare att risken är stor att Trump kan gå relativt ohejdad mot ett mer auktoritärt styrt USA.

Här går det inte att underskatta Mitch McConnells roll. Han har varit häpnadsväckande framgångsrik i försöken att ena partiet, även bakom en person som Trump. Under vintern har McConnell fått även de senatorer som var mest kritiska till Trump under valkampanjen att helhjärtat ställa sig bakom honom. Det inkluderar inte minst McConnell själv.

Förra året saMcConnell exempelvis att Trumps inreseförbud mot sju länder i Mellanöstern »fullständigt strider mot amerikanska värderingar«. Men tydligen inte längre, då McConnell inte sagt ett kritiskt ord om Trumps nya invandringsregler sedan de trädde i kraft i slutet av januari (och följdes av en juridisk strid som lär pågå så länge Trump är president).

Den senaste veckan har McConnell kommit med ljummen kritik mot ett av Trumps mest kontroversiella uttalanden som president, där han kallade den federala domare som tillfälligt upphävde en del av hans invandringsregler för »en så kallad domare«. Men det finns inget som tyder på att en djupare konflikt mellan Trump och McConnell väntar.

Även Paul Ryan, Republikanernas talman i representanthuset, var ofta kritisk mot Donald Trump under valkampanjen. Ryan beskrev exempelvis Trumps retorik som »själva definitionen av rasism«. Men efter valet bytte han tonläge och hyllade i stället Trump som en ovanligt lyhörd och skicklig politiker som »lyssnat på röster som andra inte hörde«.

McConnells förmåga att ena partiet bakom Trump märktes även när Republikanerna i senaten ställde sig bakom Rex Tillerson, Trumps kontroversiella utrikesminister. Under Tillersons förhör i senaten fick han hårda frågor av John McCain, Lindsey Graham och Marco Rubio, som tillhör partiets neokonservativa falang och var skeptiska till Tillersons ryska kopplingar. Men när det kom till kritan röstade alla tre på Tillerson. McConnell höll än en gång samman sitt lag.

Men den största triumfen för Mitch McConnell är onekligen Högsta domstolen. När en konservativ domare, Antonin Scalia, avled förra vintern såg Demokraterna ett efterlängtat tillfälle att förändra den politiska balansen i domstolen. Högsta domstolen har länge haft en konservativ majoritet, men Barack Obama hoppades ändra på det genom att nominera Merrick Garland, en relativt liberal domare, för att ersätta Scalia. Mitch McConnell satte stopp för det.

bo
Mars 2016. Barack Obama och vicepresident Joe Biden presenterar sin kandidat till Högsta Domstolen, Merrick Garland. (Foto: Pablo Martinez Monsivais/TT)

Senaten måste godkänna nomineringar till Högsta domstolen och McConnell sa omedelbart att det aldrig skulle komma på fråga, utan att man i stället skulle vänta på nästa president, trots att valet låg ett år bort. Det har aldrig tidigare hänt att senaten vägrat acceptera en ny nominering till Högsta domstolen under ett helt år.

Det var en politisk kupp som bör påminna oss om att det var Mitch McConnell snarare än Trump som påbörjade processen med att bryta mot normer och traditioner som brukade prägla det amerikanska statsskicket. Mindre än en timme efter nyheten om Scalias död gick McConnell ut med att man skulle vägra acceptera en ersättare från Obama. Hans kupp ansågs kontroversiell och dumdristig när det begav sig. Men det lönade sig. Nu har Republikanerna en chans att behålla en konservativ majoritet i Högsta domstolen för lång tid framöver.

Det måste betraktas som McConnells största triumf, under hans fem decennier som politiker. I amerikansk politik pekar strålkastraren oftast på presidenten och Vita huset, men om det är något vi borde ha lärt oss av de åtta åren med Obama så är det att det som sker i kongressen är minst lika betydelsefullt.

När vi ser tillbaka på 2010-talet bör det inte bara kommas ihåg som Obamas och Trumps decennium, utan även Mitch McConnells. Han lär gå till historien som den mest inflytelserika senatorn i USA sedan Lyndon B Johnson.

När Barack Obama blev president förklarade Mitch McConnell att det republikanska partiets främsta mål borde vara att stoppa Obama. Det tog sin tid, men till slut tycks McConnell ha vunnit det kriget. Han visar mer än någon annan politiker i Washington vikten av att tänka långsiktigt. McConnells färska självbiografi heter just »The long game« och där beskriver han politik som en sport som aldrig tar slut.

I en annan färsk bok om McConnell får man en betydligt mörkare bild av senatorn. Alec MacGillis »The Cynic« skildrar en okarismatisk cyniker vars styrka som politiker förklaras med att han alltid har varit redo att göra precis vad som helst för att vinna ett val.

internationellt
»The Cynic« av Alec MacGillis

Det gällde även små lokalpolitiska slag i Louisville, Kentucky på 1970-talet. Alan Simpson, en republikansk tidigare senator som ägnat de senaste åren åt högljudda protester mot pengarnas roll i amerikansk politik, beskriver McConnell som den enda senatorn han träffat som innerligt njuter av den mödosamma processen att driva in pengar till valkampanjer (en amerikansk senator ägnar i dag omkring hälften av sin arbetstid åt fundraising).

Det mest talande med Mitch McConnell är kanske att han gjorde sig ett namn som en av de mest moderata och pragmatiska republikanerna på 1980-talet. Men sedan 2010, då den radikala Tea party-vågen förändrade partiet för överskådlig framtid, har han entusiastiskt följt med partiet långt ut på högerkanten.

»Detta är mina principer. Om du inte gillar dem har jag andra«, sa Groucho Marx i ett berömt skämt.

Det kunde även vara Mitch McConnells motto.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera