Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Synvinkel

Tyst i klanen

Oviljan att vittna beror inte bara på rädsla. Rättsstaten har fått konkurrens av sedvanerätt.

Inrikesminister Anders Ygeman vädjar. Polischefer ber det lokala samhället att samarbeta, för att kunna rå på den eskalerande kriminaliteten. Men de som har kunskap om vad som händer i Malmö och andra våldsdrabbade städer tiger.

Det finns en uppfattning om att svårigheten för polisen att hitta vittnen beror på rädsla för repressalier. Det är nog delvis sant. Men det handlar också om rädsla för social exkludering.

I många länder är misstron mot rättsväsendet stort. Där odlas ofta en tystnadskultur som en del av en alternativ, informell rättsordning. Av sicilianare kallas den Omertá och är en del av den klanbaserade maffians hederskodex. Ett sicilianskt talesätt säger: Den som är stum och döv lever i 100 år. Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.

Det är ett talesätt som är giltigt även
utanför Sicilien. I länder som Syrien, Irak, Afghanistan, Palestina, Eritrea, Somalia, Libyen och Kosovo har den statliga lagen och de rättsvårdande instanserna, precis som på Sicilien, låg legitimitet. I dessa länder fortsätter icke kodifierade sedvanerätter i stället att vara den primära rättsinstansen. Afghanerna har sitt »pashtunwali«, somalierna »xeer«, albanerna »kanun«, araberna »urf«, därtill finns romerna med sitt »romani kris.«

Om detta är svensken i gemen okunnig. I Sverige har vi mest varit fixerade vid islam och shariarätt. Den islamiska rätten är naturligtvis också en källa till både rättsmedvetande och praxis, men den är förvånansvärt svag om man tittar närmare. Det tycks som om sedvanerätterna i mycket trumfar sharia, eller blandas upp med delar av shariarätt.

Grundläggande för alla sedvanerätter, oavsett kultur, etnicitet och religionstillhörighet, är dess kollektivistiska drag. Om en person begår ett brott får den tilltalades släkt sona brottet. Men inte primärt genom straff, utan genom kompensation. Den tilltalades släkt betalar bot, eller blodspengar (på arabiska diya) till den målsägandes gruppering. Genom förhandlingar via klanäldste kommer man fram till en kompensation som leder till försoning.

Om förhandlingarna av något skäl bryter samman och blodspengar inte betalas, har den målsägandes familj rätt till blodshämnd. Det är en princip som varit genomgående för, som det tycks, alla samhällen på jorden ända fram till att kodifierade lagar instiftades under överseende av en statlig statsapparat. Det är öga för öga, tand för tand-principen.

Polis_2-1

I ett land som Sverige, en liberal demokratisk rättsstat, har vi tagit oss förbi kollektiv bestraffning. Det är enbart brottslingen som döms. Utslaget har ingenting med släktingar och vänner att göra. Det är alltid en tredje part, rättsväsendet, som dömer.

De kollektivistiska strukturerna i de nämnda länderna är mycket starka. Det ser vi inte minst i det fenomen som går under beteckningen hederskultur, där till exempel ett äktenskap är en fråga för familjen, släkten och klanen. Individens egna önskningar står sig ofta slätt i sådana sammanhang.

Kommer man från en kollektivistisk kultur kan den institutionaliserade individualismen i Sverige framstå som främmande och obegriplig, för att inte säga hotfull. Inte minst för de traditionella maktstrukturer som många bär med sig från hemlandet. Därtill framstår den som trög och ineffektiv.

Sedvanerätter löser tvister långt mycket snabbare än statliga domstolar. Det är ett av skälen till att övergången från sedvanerätter till statliga lagar är så besvärlig. Rättssäkerhet kräver noggrannhet. Noggrannhet tar tid. Tålamodet tryter inte sällan i väntan på att rättsmaskineriet ska tröska igenom fallet. Många föredrar därför de gamla konfliktlösningsmetoderna.

I både Somaliland, en provins i Somalia som själutnämnt sig till stat, och Afghanistans utgörs rättssystemet av en blandning av sharia och klansamhällets sedvanerätt. Det finns en stark folklig legitimitet för detta sätt att lösa konflikter. Förutsättningen för att systemet ska fungera är intakta traditionella strukturer med klanäldste som agerar medlare och konfliktlösare. I framför allt Somaliland är dessa välfungerande, varför konflikter alltmer sällan leder till blodshämnd och ändlösa konflikter. Tvister mellan två parter löses på ett tidigt stadium.

Det är inte osannolikt, snarare troligt, att den här typen av konfliktlösning fortsätter praktiseras bland grupper, också i ett nytt land. Den medhavda misstänksamheten mot ett rättssystem bortanför sedvanerätten fortlever.

Nyligen föreläste jag för polis och socialtjänst i en svensk stad. En av poliserna visade mig ett förundersökningsprotokoll. En man och hans dotter hade blivit misshandlade och polisanmälde. Nu ville de dra tillbaka sin polisanmälan. Mannen och gärningsmannens familj hade efter överläggningar kommit fram till att de skulle lösa konflikten enligt hemlandets principer.

För några år sedan berättade »Uppdrag Granskning« om en kopplerihärva i Malmö. En förståndshandikappad flicka hade grovt utnyttjats av sina landsmän och andra. De skyldiga dömdes enligt svensk lag i domstol. Men »Uppdrag Granskning« kunde visa att personerna sedan dömdes en andra gång, enligt gruppens sedvanerätt. Det senare ses ofta av de inblandade som »det verkliga« straffet.

Parallella system har växt fram i Sverige under lång tid, system som riskerar undergräva det svenska juridiska systemets legitimitet. Långt ifrån alla med rötter i dessa länder praktiserar sedvanerätten, men tillräckligt många för att orsaka skada på rättssamhället. En grundläggande misstro och okunnighet om hur svenska rättsprocesser fungerar har starkt bidragit till detta. När det dessutom, från svenskt håll, har rått en sådan okunnighet om omvärldens system, och en naivitet om hur integrationsprocesser går till, har det berett mark för konkurrerande konfliktlösningssystem.

Någon verklig introduktion och pedagogisk förklaring kring hur rättsväsendet fungerar här, och varför, har aldrig erbjudits nyanlända.

I mötet med det västerländska är samtidigt klanstrukturerna under stark press. De unga som går i svensk skola lär sig alltmer om individens fri- och rättigheter. De traditionella strukturerna ifrågasätts. De unga som dras in i kriminella kretsar saknar i mycket de lösningsinriktade funktionerna från klansamhället. De agerar, precis som många ur föräldragenerationen, med misstro mot staten, men tillskriver inte heller de traditionella ledarna någon större auktoritet. De är klämda mellan, eller snarare utanför, båda systemen. Samtidigt finns banden till och lojaliteten med familjemedlemmarna kvar. Ingen förälder, inte heller syskon, vill se en son eller bror bli kriminell. Men den nedärvda solidariteten med medlemmarna i gruppen väger tyngre än att förråda en familjemedlem.

Klansystem är inte per se kriminella. Men om de muteras in i kriminalitet gör de brottslingar extremt svåra att komma åt för rättsväsendet. Även i ett stukat system är lojaliteten medlemmarna emellan stor, nästintill total. Omertá gäller: Det bästa ord är det som aldrig sägs.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera