Inrikes

Var är alla ­väljarna?

I skuggan av Stefan Löfvens rörelse mot mitten står Jonas Sjöstedt och stampar. Trots stora folkrörelser har vänstern svårt att vinna folkligt stöd.

»På många håll i Europa går den moderna vänstern väldigt bra. När det är uppenbart att EU-elitens högerpolitik får katastrofala följder så söker människor efter något annat«.

De hoppfulla orden fälldes av Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt i november. Det skedde inför ett möte i Köpenhamn med en rad kamrater från grupperingar vänster om socialdemokratin, bland dem danska Enhedslistan, tyska Die Linke och Podemos från Spanien. Här diskuterades en plan B för ett framtida Europa, bort från nyliberalism och eurotyranni: »Vi förbinder oss att kämpa för ett europeiskt samarbete på totalt annorlunda villkor än dagens, för ett socialt rättvist, solidariskt, miljömässigt hållbart och demokratiskt Europa« hette det i resolutionen. Nästa träff sker i Rom i mars.

Är det då sant att »den moderna vänstern går väldigt bra« på många håll i Europa? Eller är det socialdemokratin som går dåligt?

I Sverige har Jonas Sjöstedt en hand, eller åtminstone några fingrar, på ratten när Stefan Löfven försöker styra sin rödgröna minoritetsregering genom ett knepigt parlamentariskt läge – som blivit ännu mer oklart inför valet 2018. Han är högerns röda skynke och ständig måltavla för borgerliga upprorsmakare med nyval i sikte.

js
Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Sverige.

Vad händer med Vänsterpartiet om Socialdemokraternas möjlighet att sitta kvar vid makten handlar om att få med sig Centerpartiet och Liberalerna på tåget?

För även om Vänsterpartiet har stigit till 8 procent i opinionsmätningarna är det högerpopulismen som drar mest när »människor söker något annat«.

Ute i Europa blinkar framtidens fyrljus för vänstern skarpast i länderna kring Medelhavet. Här har det traditionella och ofta skandalfyllda partilivet i flera fall kollapsat. I Grekland vann vänsterkoalitionen Syriza stort för två år sedan och fick del i regeringsmakten. I Italien råder kaos och ovisshet om vad som utkristalliserar sig ur den bångstyriga populistiska Femstjärnerörelsen efter att den socialdemokratiskt färgade Matteo Renzi gav upp som rege-ringschef före jul. I Spanien bildades Podemos 2014 och fick snabbt hundratusentals medlemmar och 20-procentigt väljarstöd. Men trots de möjligheter som öppnat sig lyckas vänstern inte ta riktigt grepp om utvecklingen. Inte heller ledde förra årets valframgångar till några systemskiften för Sinn Féin på Irland eller Vänstern-De gröna på Island, som blev större än det omskrivna Piratpartiet.

»Bortsett från ett fåtal succéer har den europeiska vänstern i stort visat sig vara oförmögen att skapa nya hegemoniska krafter och organisationer och vinna folkligt stöd«, heter det i antologin »Europe In Revolt« (2016) där ett antal vänsterakademiker granskar läget på olika håll. En grundkonflikt går igen: svårigheten i att å ena sidan vilja marschera i spetsen för opinioner mot sociala orättvisor, främlingsfientlighet, arbetslöshet och nyliberalt inspirerade nedskärningar och privatiseringar i den offentliga ekonomin och å andra sidan framstå som ett parti som också kan ta parlamentariskt ansvar. Kanske i regering, med risk att tvingas försvara obekväma beslut enligt principen »härtill är jag nödd och tvungen«. Exakt det drabbade Syriza i krisens Grekland. Partiet gjorde en politisk U-sväng 2015 och bytte från högljudd opposition mot EU:s krav på åtstramningar för ytterligare eurolån till följsam lydnad i regeringsposition. Valvinsten på 35 procent har krympt till 20 procent. Kanske ett varningens tecken för Podemos som i höstas var nära att få utse ministrar, men där socialdemokraterna i Spanien i sista stund föredrog en borgerlig partner.

Trots allt har vänstern i Europa, genom partier som Syriza och Podemos, lyckats omvandla passionerade folkliga revolter mot försämrad ekonomi och arbetslöshet, eller solidaritetsaktioner för socialt utsatta, till en ny politisk medvetenhet. En hel akademisk skola med belgiska statsvetaren Chantal Mouffe och Podemos chefsstrateg Iñigo Errejón som portalfigurer har tagit fasta på hur. Ideologerna tycker sig skymta en ny »hegemoni«. En anda som bryter mot det individfixerade och nyliberala marknadstänkande som sedan Ronald Reagans och Margret Thatchers dagar försvagat de demokratiska och offentliga systemen i väst och dessutom infekterat socialdemokratin.

Entusiasmen kring Bernie Sanders kampanj inför presidentvalet i USA hör till exemplen. Ett annat inspel kommer från förre grekiske finansministern Yanis Varoufakis. Förr ett år sedan bildade han nätverket Diem 25, Democracy in Europe movement 2025, för att genom »konstruktiv olydnad« röja väg för ett nytt demokratiskt Europasamarbete. I styrgruppen samlas internationella kändisar som Julian Assange, filosofen Slavoj i‑ek och film-regissören Ken Loach, aktuell i Sverige- med kritikerhyllade »Jag, Daniel Blake«.

politik
Yanis Varoufakis, nätverket Diem 25, Grekland.

Delar av vänstern i Europa försöker helt enkelt vinna uppslutning med populistiska utspel bortom det gängse partilivet. De vill bli motrörelser med samma lyskraft i medierna som den som i april kan hjälpa till att bära högerpopulisten Marine- Le Pen till franska presidentposten. I det franska valet har annars den gamla yttervänstern, sammanslagen i Front de gauche, hamnat vid sidan om med sin ledare Jean-Luc Mélenchon. Troligare är att kandidaten från statsbärande och socialdemokratiska Socialistpartiet, Benoît Hamon tar hand om vänsterrösterna i en eventuell slutlig valomgång om än från en svag position. I Tyskland tror få på något inflytande för Die Linke, ett konventionellt parti med någon enstaka kommunistisk rottråd kvar i folkdjupet, efter förbundsdagsvalet i höst.

Yttervänstern i det brittiska systemet med enmansvalkretsar har svårt att nå politisk makt annat än via Labour. Det stelbenta partiväsendet bidrar till att den eviga striden mellan »trade unionister« och »parlamentarister« fortsätter under Jeremy Corbyn. Vilket slukar mycket av den energi som kunde behövas under bataljerna kring brexit.

I Norden är partilivet rörligare, under 2000-talet har röda, rödgröna eller socialistiska grupper av mindre eller medelstora format gått in och ut som partner eller stödpartier åt olika regeringar med socialdemokraterna som storebror. En skandinavisk lärdom tycks vara att de vänstersinnade som bidragit med ministrar förlorar på det. Socialistisk venstre i Norge och Socialistisk folkeparti i Danmark tappade rejält i väljarförtroende, ungefär som Miljöpartiet nu gör i Stefan Löfvens regering. I Finland har Vänsterförbundet legat stadigt på 7 till 9 procent, oberoende av regeringsmedverkan eller ej.

Hur ter sig detta brokiga europeiska mönster från Vänsterpartiets horisont i Sverige? Partisekreteraren Aron Etzler ser en tillväxtmöjlighet i besvikna S-väljare.

– Det var länge sedan vänstern på det här viset hade en anslutning på ibland uppåt 20 procent i flera länder. Men en realistisk bild visar att där vänstern vuxit sig stor är det Socialdemokraterna som mer eller mindre imploderat, ofta för att de partierna tappat tron på sitt eget tidigare projekt och gjort sig för beroende av marknadsliberala lösningar. Det gäller i viss mån också Sverige, till exempel ifråga om vinsterna och den offentliga sektorn. Och blir det sedan riktigt svåra ekonomiska tider med ökande klyftor vänder sig många i det läget till vänstern.

Men individualiserad  föräldraförsäkring eller stopp för vinster i skola, vård och omsorg – två av Vänsterpartiets hjärtefrågor – har hittills inte lyckats locka väljare från Socialdemokraterna eller för den delen Sverigedemokraterna i någon högre grad. Ideologerna ute i Europa ser den moderna vänsterns framtid i spelet mellan parti och social rörelse.

– Så har vi alltid haft det. Inget parti i Sverige har sådan anslutning på första maj som vi och deltar så ofta i arrangemang ute i samhällslivet. Men inga folkliga sociala och progressiva rörelser klarar sig heller i längden utan att förankra sig i praktisk sakpolitik. Det handlar om både och, säger Aron Etzler.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera