Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
alderstrappan.tif Inrikes

Bland ­killar och kvinnor

Myndiga gärningsmän vid sexövergrepp beskrivs ofta som »pojkar«, medan de unga offren kallas »kvinnor«. Varför låtsas vi att männen är barn och tjejerna vuxna?

I slutet av januari rapporterades det att en gruppvåldtäkt hade livesänts i en Facebookgrupp. De misstänkta gärningsmännen greps av polisen. De uppgavs vara 18, 20 och 24 år gamla. När fallet diskuterades i »Studio Et«t i P1 några dagar senare beskrevs de tre männen som »unga pojkar«.

Programledaren presenterade en av de inbjudna gästerna, Olle Risberg, som en »psykolog som arbetar med pojkar som begår övergrepp«. Det var också det som var psykologens fokus. Inte mindre än åtta gånger använde han uttryck som »unga pojkar« och »pojkarna«. Han förklarade dessutom vid flera tillfällen att dessa »pojkar« inte vet vad de gör.

Varför Studio Ett valde att framställa de tre gärningsmännen som unga pojkar är oklart. Programledningen har heller inte velat svara på frågor om programmet. Men deras infallsvinkel är inte ovanlig. Faktum är att tendensen är mycket tydlig. Gärningsmän, som sedan länge har uppnått myndighetsåldern, framställs ofta som killar, pojkar – det vill säga barn – medan deras jämnåriga, och ibland yngre, offer ofta beskrivs som kvinnor. Exemplen är många.

I september 2015 beskrevs ett annat våldtäktsfall på Sveriges Radio P3:s webb. Rubriken löd: »Hängde upp 12-åring i taket och våldtog henne – nu döms killen till fängelse«. Läser man artikeln visar det sig att »killen« är 25 år gammal, det vill säga en vuxen man. Det hindrar inte att journalisten skriver att »en 25 år gammal kille« döms till fängelse för grov våldtäkt mot barn.

Efter en våldtäkt i Ljungby i juni 2016 beskriver tidningen Smålänningen båda gärningsmännen som »killar«, trots att den ene av dem är 22 år.

När Sydsvenskan i januari i år rapporterade om övergrepp som ägt rum på nyårsafton, valde man att berätta att en »kvinna i de sena tonåren« antastas av »en grupp på åtta till tio unga killar«.

På samma sätt berättade Göteborgs-Posten nyligen att en »kvinna i övre tonåren« hölls fast av sju killar i bubbelpoolen på Vattenpalatset i Vänersborg. Kvinnan, som hon beskrevs som, var 17 år. Ett år tidigare berättade samma tidning om ett annat övergrepp. Då beskrevs gärningsmannen, som var 17–18 år, som en »yngre kille«.

När våldtäktsoffret är av manligt kön ser dock formuleringarna annorlunda ut. Den 10 mars rapporterar både public service, TT och flera stora dagstidningar om att en »pojke i 17-årsåldern« blivit våldtagen.

Samma dag sänder »Studio Ett« i P1 en intervju med Aftonbladets Kerstin Weigl, där hon berättar om ett antal våldtäktsfall där både förövare och offer varit av manligt kön. I reportaget benämns både offer och förövare omväxlande som »tonårspojkar« och »barn«.

Offer som är i samma ålder, men där kvinnliga beskrivs som vuxna och manliga andra som ett barn. Varför?

Helene Bergman, aktiv i kvinnokampen sedan 1970-talet, journalist, krönikör och författare, tror att det finns flera orsaker till att män infantiliseras medan kvinnor ofta framställs som äldre än de är.

– Om vi bortser från själva samhällsstrukturen och tittar på det rent biologiska så är det ju så att flickor mognar tidigare än pojkar. Det ser vi tidigt, redan i skolan, där vi tolererar andra beteenden från pojkar.

Detta fortsätter långt upp i åldrarna och ända in i vuxenlivet.

– Pojkar fortsätter att vara pojkar långt efter att de egentligen, i lagens mening, är vuxna. Man kräver sällan ansvar av dem. Ingen vågar säga ifrån och vara tuff mot dem. I stället tycker man synd om dem. Och det signalerar att det är okej att bråka, att det inte blir några konsekvenser av att bryta mot reglerna.

Infantiliseringen återspeglas i hela det svenska samhället, anser Helene Bergman:

– Vi lider svårt av en ungdomsvurm. Den pubertala ungdomsrevolten har blivit officiell och det är den som sätter agendan. Vi kräver ingenting av vare sig oss själva eller av andra. Sverige är ett så litet land så de här tendenserna rör sig väldigt snabbt ner i folklagren. Vi vet precis vad vi ska tycka och inte tycka. Det finns dessutom ett slags poliser som hela tiden påpekar om vi yttrar något som är »fel«. Det gör att man anpassar sig väldigt snabbt till grupptrycket.

Helene Bergman anser att det mest logiska egentligen skulle vara att beskriva personer som är 17–18 år som unga män och unga kvinnor, och att det egentligen är männen som felbedöms. Hon tror också att det språk som råder i medierna, där personer i samma ålder beskrivs på värderingsmässigt olika vis, kan härröra från juridiska sammanhang, till exempel rättegångsprotokoll.

– Journalister använder ofta maktens språk, så egentligen ska man kanske gå tillbaka och se vilken typ av språk som används i rättegångssalen. Självklart använder försvarsadvokaten begrepp som »pojke«, »kille« eller »grabb« för det innebär att hen får domaren och nämndemännen att se på mannen som en ung pojke vilket i sin tur kan innebära ett lägre straff. Och det är ju försvarsadvokatens uppgift, säger hon.

Då är det ännu viktigare att journalister faktiskt granskar språket – orden – när de refererar till ett brottsfall, fortsätter hon.

– Orden är så oerhört viktiga. Jag tror inte att journalister alltid är medvetna om vilka ord de använder, och hur dessa kan tolkas.

Förra året uppmärksammades att flera flickor utsatts för övergrepp på ungdomsfestivalen We are Sthlm under både 2014 och 2015. I polisens rapport står uttryckligen att: »pojkar och män gjorde sexuella antastningar i skydd av publikhavet«.

När rikspolischefen Dan Eliasson senare drog i gång den omdiskuterade armbandskampanjen mot övergreppen fanns inte längre ordet »män« med i sammanhanget. I en intervju med TT sa rikspolischefen i stället att hans förhoppning var att »killar« skulle tänka efter lite extra. Han gav också de tafsande männen en uppmaning:

– Vem vill bli ihågkommen som killen som tafsar? Tänk efter grabbar, för guds skull!

Övergreppen på We are Sthlm hölls hemliga under en längre tid, och när uppgifterna kom ut förklarade lokalpolis-chefen Peter Ågren för DN att det berodde på att gärningsmännen bedömdes vara av utländsk härkomst. Han sa vidare att det är »en öm punkt« och förklarade att polisen ibland inte vill säga som det är eftersom de är rädda att det ska spela Sverigedemokraterna i händerna.

Sara Mohammad, ordförande för föreningen  Glöm aldrig Pela och Fadime, Gapf, utesluter inte att detta också kan spela en viss roll för hur gärningsmän beskrivs i olika sammanhang:

– Det kan vara så att man vill försöka dämpa det rasistiska hatet mot asylsökande män eftersom det finns främlingsfientliga rörelser som skuldbelägger alla invandrare. Men då glömmer man rättvisan gentemot de utsatta flickorna och gärningsmännen blir offer även när de begår brott.

Men Sara Mohammad tror att det framför allt finns en generell, och inte alltid medveten, tendens att man kräver att flickor och kvinnor själva ska ta ansvar, även för männen som våldtar.

Så sent som i somras publicerade Expressen en artikel där beteendevetaren Maria Bauer rådde kvinnor att »tänka sig för när de är ute bland folk«.

Helene Bergman menar att det också, paradoxalt nog, kan finnas en omvänd rädsla i det ojämlika språkbruket; en rädsla för att kränka kvinnor.

– Det är lite tabu att säga det här, men om vi tittar på svenska tonårstjejer så ger de ofta sken av att vara äldre och mer vuxna än de egentligen är. Jag skulle säga att de många gånger också vill uppfattas som vuxna även om de inte riktigt är det. Och det kan vara så att man i rättegångssammanhang undviker att hänvisa till personer av kvinnligt kön som flickor eftersom man tror att de skulle uppfatta det som förnedrande, lite som en överlägsen klapp på huvudet, säger Helene Bergman.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera