Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
inrikes Inrikes

Det svaga ljuset i betongtunneln

Verkligheten i Sveriges förorter är mer komplex än kritikerna vill tro.

Det hela började, som det ofta gör, med en liten händelse som snabbt eskalerade. I Rosengård 2008 var det en tvist om en källarlokal som fick ungdomar och polis att drabba samman. I Rinkeby var den utlösande faktorn gripandet av en efterlyst person. Sedan kom stenarna, och skottet från polisen.

Med upploppen snurrade bilden av ett Förortssverige i kaos ytterligare ett varv.

Men verkligheten är mer komplex än kritikerna vill tro. Rinkeby tillhör de 15 mest utsatta områdena i Sverige och dras med grov brottslighet och social oro. Dessutom finns det en stor misstro mot det etablerade samhället, som enligt forskare är ett av de största hindren för att man ska komma till rätta med problemen.

Men det finns en parallell bild, vid sidan av skjutningarna och gängvåldet.

I DN kunde man nyligen läsa statistik från SCB som visar på en ljusning för flera av stadsdelarna på den ökända listan: allt fler har fått jobb sedan 1990-talet, färre är sjuka och allt fler tar sig ur bidrags-beroendet. Tar man Rinkeby som exempel så förvärvsarbetade hälften av den arbetsföra befolkningen 2015, att jämföra med en tredjedel 1997.

I Rosengårdsområdet Herrgården i Malmö hade 27 procent ett jobb att gå till 2015, att jämföra med blygsamma 7 procent 1997.

Det var i Herrgården, bland knarklangare och skadedjursangripna hyreskåkar, som Rosengårdskravallerna ekade för snart tio år sedan. Alltsedan dess har gangstrarna varit en plåga för polisen och de boende i området. Men på senare tid har något hänt. I samband med att området har fått mer uppmärksamhet brinner det inte lika ofta i Herrgården, färre går på bidrag och fler ungdomar har behörighet till gymnasiet. I en färsk polisenkät uppger dessutom en mindre andel än tidigare att de har utsatts för brott, även om många fortfarande känner sig otrygga.

Att klimatet har förbättrats i Rosengård tror kulturgeografen Per-Olof Hallin till stor del beror på att polisen, räddningstjänsten, staden – samt lokala fastighetsbolag – gemensamt har jobbat förebyggande i området.

Och Malmö är inte ensamt om den taktiken.

– Rent generellt tror jag att man i Sverige, inom polisen och hos fastighetsägare, utvecklar strategier för det förebyggande arbetet. Sedan har man kommit olika långt med arbetssätt och organisation i olika kommuner, säger Per-Olof Hallin.

Kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki ser en liknande trend:

– Det finns en medvetenhet nu, om att problemen inte bara handlar om några gangstrar som skjuter på varandra. Det handlar om de socioekonomiska förhållandena i de här områdena. Jag sitter till exempel med i ett råd med finansborgarrådet i Stockholm där sådant diskuteras, det är nytt.

Men det finns fortfarande mycket att göra. I Rinkeby har polisen lång väg kvar till att skapa förtroende hos de boende, vilket inte underlättas av att det fortfarande inte finns en polisstation i området. Från stadsdelsnämnden planeras så kallade community centers. De ska öka de boendes delaktighet i samhället genom exempelvis läxhjälp, samhällsinformation och utbildning för föräldrar. Stadsdelsdirektören Patrik Derk medger att det låter lite flummigt, men insatser från det etablerade samhället är minst lika viktigt som en fungerande polis. Och om man vill utmana den ensidiga bilden av förorterna, så har man kanske inte råd att stänga några dörrar.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera