Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ett stort glas vin från galenskapen

Hollywoods maktspelare vill inte diagnostiseras som duktig flicka.

Jag heter Hanna och jag är från Lidingö. Hallå, nu blev det lite tyst. Är mikrofonen på? Tappa inte er Fokus käre läsare. Jag föreställer mig att ni svarar »hej Hanna« i kör. Jag har varit en duktig flicka sedan 1979. Jag har också varit en dålig flicka i 37 år. Att sätta etiketter på kvinnor är en mångtusenårig tradition som fått ett uppsving på sistone. Duktig, dålig, Lidingöbo. Eller finast av allt: starkskör – samtidsfavoriten för att beskriva en viss personlighet bland dem som föreställer sig havet när de blickar ut över kontorslandskapet och håller en tekopp med två händer.

Birgitta Ohlssons uppmärksammade självhjälpsmemoar »Duktiga flickors revansch« gav nyligen många recensenter feeling att själva komma ut som just duktiga eller den självutnämnda motsatsen – dåliga. I boken kan man välja mellan Pippi och Annika. Ohlsson slår ett slag för alla Annikor men gör samtidigt sig själv en björntjänst. Hennes många, och förvisso gripande, exempel på hur hon motarbetats, såväl i privatlivet som i karriären, gör att man längtar efter att Annika ska våga sparka lite Kling och Klang-rumpa. »Duktiga flickors revansch« är en politisk agenda strösslad med exempel från fler »duktiga flickor« än bara författaren själv. Tydligen finns de i alla sorter – ja, förutom hos vänstern och högern förstås. För hur skulle det se ut?

På den skärgårdsö norr om Stockholm där jag som sagt växte upp, funderade man lika mycket på om man skulle vara en duktig flicka eller pojke som på om man skulle ha på sig dubbla pikétröjor eller ej. Alltså över huvud taget inte. Duktig var minimikravet. Och i motsats till Ohlssons förhoppningar, inte alltid ett superhärligt sådant. Dock gällde det alla, oavsett personlighetstyp. Det var liksom inte så inne med barnens egna viljor på 1980-talet som det är nu.

I Kaliforniens motsvarighet till Lidingö, den preppiga kuststaden Monterey utspelar sig en av vårvinterns bästa serier, »Little Big Lies«. David E. Kelley, skaparen av brakhits som »Ally McBeal« och »Lagens änglar«, har gjort glossy HBO-tv av den australiensiska författaren Liane Moriartys bästsäljande roman »Stora små lögner« (Bonniers 2016). Filmstjärnorna Reese Witherspoon och Nicole Kidman, som tillsammans har köpt rättigheterna till en framtida filmatisering, spelar två av huvudrollerna i en ensemble som består av sällsynt flerdimensionella kvinnor.

Witherspoon, som även är exekutiv producent till »Big Little Lies« och som tidigare samarbetat med regissören Jean-Marc Vallée i filmen »Wild« som hon också producerade, har blivit en av Hollywoods maktspelare. Hon har dock ingen lust att förknippas med diagnoser som »duktig flicka« eller »Typ A«-personlighet som är psykologispråk för vinnarskalle. Witherspoons första produktionsbolag hette Type A Films men det namnet fick hon förklara till leda. Efteråt har hon sagt att hon önskar att hon hade döpt det till vad som helst annat – typ »Dogfood Films« eller »Fork«.

I dag heter hennes bolag Hello Sunshine och lyfter fram historier som fokuserar på kvinnor. I »Little Big Lies«, som följer fem småbarnsmammor och där handlingen kretsar kring en mordhistoria, spelar hon Madeline Martha Mackenzie. En frejdig karaktär som vid första anblicken förefaller vara själva definitionen av duktig flicka. Det gör de snudd på allihop, oavsett om de har krävande jobb som Laura Derns ljuvliga tolkning av tokan Renata Klein eller har gett upp karriären och blivit hemmafruar som Nicole Kidmans mystiska Celeste Wright. Föredömligt nog tillåts karaktärerna snabbt utveckla fler och dessutom motsägelsefulla sidor. Det som förenar dem är att de blott är ett literstort glas chardonnay från att gå upp i limningen, duktiga dåliga eller mittemellan. Vilket ärligt talat kanske är den mest sanna personlighetstypen för oss alla.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera