Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Får vi lov att sjunga haveristernas visa?

En enda liten oönskad tanke räcker för att domar om oberörbarhet ska utslungas.

Kullager, granatgevär, förståndiga bilar för förståndiga människor och rättshaverister – sådant brukade Sverige vara duktigt på att producera.

Den klassiska svenska produktionsprocessen av rättshaverister, i mental snarare än juridisk mening, var lika enkel som briljant: först påpekade den blivande rättshaveristen något som ingen ville höra. Alla låtsades som ingenting. Då upprepade den blivande rättshaveristen det hen sagt, lite högre. Ingen svarade nu heller, men det utbyttes menande blickar. Då inträffade det tredje och slutliga steget i produktionsprocessen: den blivande rättshaveristen upprepade sig igen.

I och med det var personen officiellt rättshaverist. I den egenskapen blev personen äntligen sedd, men bara som en besvärlig tjatare. De flesta som hamnade i den situationen levde snart upp till förväntningarna. I ilska och motvärn klev de allt längre ut på spången, tills de faktiskt blev den karikatyr de påstods vara.

Det var en av de mer eleganta processerna i försvaret av konsensussamhället. De färdigproducerade rättshaveristerna gjorde sig omöjliga genom att vägra tala med, eller ens sitta i samma lokal som, sina motståndare. De krävde samma principiella renhet av sin omgivning. Sådant beteende ledde till isolering i ett samhälle där följsamhet, kompromiss och överslätning var grundvärderingar.

Men var i fridens namn har vi hamnat nu?

Kanske började det när Bengt Westerberg vägrade dela tv-soffa med Ian Wachtmeister. Men oavsett startpunkten har det rättshaveristiska beteendet blivit en epidemi. Nästan all diskussion bottnar nu i krav på att inte ha att göra med den ene eller andra, eller i att någon brutit mot sådana krav. I riksdagen handlar det förstås om Sverigedemokraterna. På sociala medier är det bredare än så. En enda liten oönskad tanke räcker för att domar om oberörbarhet ska utslungas. Vilken person kan man tala med? Vilken tidning kan man läsa? Till och med i vanligt socialt umgänge beter sig folk som fullfjädrade rättshaverister. Jag har den senaste veckan hört två exempel på middagar där gäster reser sig och går, därför att någon säger något som inte faller i smaken.

Det gamla samhället, där folk drevs till rättshaverism av likriktningens ordningsmän, var inte så trevligt. Men ett samhälle där det rättshaveristiska beteendet har blivit norm, är faktiskt värre.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera