Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Farväl till frihandeln?

Donald Trumps handels­politik gör alla fattigare. Även de rika.

Av de 45 presidenter som USA har haft är Donald Trump den ende, vid sidan av George W. Bush, som har en akademisk utbildning i ekonomi. Trump gick på prestigefyllda Wharton som tillhör Ivy League-skolan University of Pennsylvania. Där tog han sin kandidatexamen i nationalekonomi 1968.

Med största säkerhet läste han då Paul Samuelsons klassiska lärobok »Economics«. I den presenterade Samuelson, som senare tilldelades Nobelpriset, utförligt teorin om komparativa fördelar. Den visar att frihandel, i motsats till protektionism, skapar tillväxt och ger stora inkomster för ekonomin. Handel är alltså inget nollsummespel där ett land vinner på ett annat lands bekostnad. Men det avsnittet verkar inte ha gjort något stort intryck på Trump, som nu i stället ser ut att sälla sig till den långa raden av protektionistiska presidenter.

»När vi köper varor som tillverkats utomlands, får vi varor och utlänningar får pengarna. När vi köper varor som tillverkats hemma så får vi varor och behåller pengarna.«

Det skulle kunna vara Trumps ord, men detta sades i mitten av 1800-talet av Abraham Lincoln. Han var republikan som Trump, och den bäste president USA har haft, enligt många rankningar och mätningar. Och Lincoln var långt ifrån den förste protektionisten.

Ända sedan USA fick sin konstitution och sin förste president, George Washington, 1789 har landet försökt värna sin egen industri från utländsk konkurrens. Det förste finansministern Alexander Hamilton införde skyddstullar för att främja den industriella utvecklingen. Så har det fortsatt.

Andra republikanska presidenter som inte trodde på frihandel: Thomas Jefferson, William McKinley, Theodore Roosevelt, William Taft, Warren Harding, Calvin Coolidge och Herbert Hoover. Det var först med Dwight D. Eisenhower på 1950-talet som USA fick en president som både var republikan och som gillade frihandel. Demokraterna har traditionellt haft en mer positiv syn.

På Mount Rushmore i delstaten South Dakota finns fyra presidenter avbildade i form av jättelika skulpturer huggna i klippan. Monumentet har blivit en symbol för USA. De fyra tillhör alla de mest respekterade presidenterna USA har haft och de var alla protektionister: George Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt.

Naturligtvis kan kvartetten inte jämföras med Trump. Handelspolitik är bara en av många frågor en president ska sköta och nästan aldrig den viktigaste. Och i andra frågor är det mycket som skiljer Trump från de fyra på Mount Rushmore. Men det visar att det finns en djupt rotad tradition i den amerikanska politiken att vara skeptisk till frihandel.

Vad beror den på?

Kanske kan det isolationistiska draget i amerikansk politik spåras till att landet bildades av kolonister som lämnade Storbritannien för att få större frihet. De ville sköta sig själva och bygga upp ett eget land utan inblandning från andra, allra minst från ett Europa som vid denna tid – 1700-talets senare hälft – präglades av eviga krig.

Parallellt med att USA tog sina första steg som fri nation lades grunden för frihandeln av tänkare i Storbritannien. Den mest tongivande var David Ricardo som presenterade teorin om komparativa fördelar 1817. Han visade att det inte är länders absoluta, utan relativa, fördelar som avgör vad som ska exporteras och importeras. Även om ett land är bäst i allt så lönar det sig att exportera de produkter där överlägsenheten och konkurrenskraften är som allra störst. Och för det sämre landet att exportera produkter där underlägsenheten är som minst. Båda länderna vinner på handeln.

Resonemanget kan även föras över till byte av tjänster inom ett land. Om en kirurg skulle vara bättre än en snickare både på att operera och bygga om kök, så lönar det sig för båda ändå om läkaren överlåter köksrenoveringen till snickaren.

Anta att läkaren tjänar 300 kronor i timmen på att operera och 200 kronor på att snickra. Snickaren får 100 kronor i timmen om han bygger kök och, Gud förbjude, 50 kronor om han opererar. Tillsammans tjänar de då 400 kronor i timmen om båda gör det de är bäst på. De får 350 kronor i timmen sammanlagt om båda opererar eller 300 kronor om de väljer att snickra. Om både kirurgen och snickaren ägnar sig åt det de är sämst på blir deras totala förtjänst bara 250 kronor i timmen.

Bland akademiker i ämnet ekonomi råder det stor samstämmighet om att frihandel är bäst för den ekonomiska utvecklingen. Flera studier har visat att så många som 95 procent av de professionella ekonomerna håller med. Och det finns få teorier inom nationalekonomin som har visat sig stämma så väl med verkligheten som den om komparativa fördelar.

Assar Lindbeck, en av Sveriges mest kända och respekterade ekonomer, försöker i sina memoarer »Ekonomi är att välja« peka ut nationalekonomins viktigaste bidrag till mänskligheten. Han nämner två: prisbildningen på öppna marknader (Adam Smiths »osynliga hand«) samt David Ricardos komparativa fördelar.

Utanför ekonomkåren finns en misstro mot alla samhällsvetenskapliga teorier eftersom det handlar om mänskliga aktiviteter där så mycket kan spela in. I verkligheten kanske inte alla människor alltid agerar på det sätt som teorin antar. På det naturvetenskapliga området är det lättare att se om teorierna stämmer eller inte. Det går att avgöra om jorden är platt eller rund. Det är svårare att påvisa att protektionism gör världen fattigare eller att avgöra om frihandel gör världen rikare.

***

En rad empiriska studier har gjorts genom åren för att belägga sambandet mellan handel och ekonomisk tillväxt. De flesta visar att frihandel driver på tillväxten. Dani Rodrik, ekonomiprofessor på Harvard och en inflytelserik forskare inom området globalisering, säger i en av sina studier att »jag känner inte till något hållbart bevis, åtminstone inte för tiden efter 1945, för att handelsrestriktioner systematiskt kan kopplas till högre tillväxttakt«.

Samtidigt varnar han för en övertro på frihandelns välsignelser. Rodrik har myntat begreppet »the globalization trilemma«. Med det menar han att det är omöjligt att fullt ut kombinera demokrati, nationell suveränitet och global integration. Ett land kan ha två av dessa, men inte alla tre.

Rodrik tror inte att Donald Trump kommer att satsa fullt ut på protektionism. Trump är affärsman och kommer att förstå att det får orimliga konsekvenser, anser han. Den största faran med Trump är enligt Rodrik i stället att han underminerar den liberala demokratin genom alla sina angrepp på »fiender«: mexikanska immigranter, kinesiska exportörer och muslimska flyktingar.

Trump har gjort sig till talesman för missnöjda medel- och låginkomsttagare. »Det är inte sannolikt att de kommer att få det bättre under hans tid. De jobb som försvinner gör det inte på grund av frihandel utan som en följd av teknologiska förändringar«, skriver Rodrik på sin blogg. Om presidenten ändå fullföljer sina protektionistiska planer så markerar det ett brott mot den frihandelsväg som USA har gått sedan andra världskriget.

Det blir en återgång till den protektionistiska väg som kulminerade 1930, då kongressen röstade igenom Hawley-Smoot-lagen. Den har fått sitt namn efter två kongressledamöter men borde nog heta Hooverlagen efter presidenten vid den tiden. Tullarna höjdes med nästan 60 procent från en redan hög nivå, främst för att skydda det egna jordbruket som hade det kämpigt under depressionen.

Nästan alla amerikanska ekonomer på ledande institutioner, totalt över tusen personer, varnade för följderna och vädjade till Hoover att lägga in sitt veto. Det gjorde han inte och reaktionen lät inte vänta på sig. Stora länder som Tyskland, Frankrike och Italien svarade med att höja sina tullar på amerikanska produkter med över 50 procent i snitt. Italien höjde 100 procent, vilket innebar att all bilimport från USA upphörde.

Den allmänna uppfattningen har länge varit att denna tull fördjupade och förlängde depressionen i USA. Men ekonomihistorikern William Bernstein skriver i boken »Hur handeln formade världen« att det inte stämmer. I huvudsak berodde nedgången på att själva depressionen sänkte efterfrågan i ekonomin. USA:s internationella handelsvolym var vid denna tid bara 4 procent av BNP, men ekonomin krympte med 26 procent under depressionen. Alltså kan inte tullkriget ha haft någon betydande roll för landets ekonomi
i praktiken, enligt Bernstein.

Fast handelskriget fick ändå betydelse eftersom handelns rykte solkades ner. Bernstein hänvisar till den brittiske ekonomen och filosofen John Stuart Mill, som hävdade att handel inte bara ger ekonomiska, utan också politiska och moraliska vinster. »Handelns ekonomiska fördelar överträffas i betydelse av dess intellektuella och moraliska förtjänster. Det är knappast möjligt att överskatta värdet av att människor bringas i direkt kontakt med personer som inte liknar dem själva och med tanke- och handlingssätt som skiljer sig från det som de är vana vid. Det var genom handeln som nationer lärde sig att se med välvilja på varandras välstånd och blomstring«, skrev Mill i sitt opus »Principles of political economy«.

Hoovertullen och tullkriget blev en vattendelare. Mot slutet av 1930-talet blev USA mer inriktat på frihandel och efter andra världskriget engagerade sig landet i Gatt, den stora frihandelsorganisation som bildades 1947 och senare ombildades till WTO. Omsvängningen sammanföll också med att USA bröt sig ur depressionens grepp och gick in i en period av exempellös tillväxt.

Men låt oss dröja vid protektionisten Herbert Hoover. Han påminner nämligen inte så lite om Donald Trump och kanske kan vi lära något om vår samtid genom att studera honom.

HerbertHoover
Herbert Hoover

Herbert Hoover var republikan och president åren 1929 till 1933. Det var svårast tänkbara tid att leda landet efter börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen. Hoover var, liksom Trump, en framgångsrik affärsman som hamnade i politiken för att ställa saker till rätta.

Han var gruvingenjör och blev en respekterad företagsledare, känd för sin effektivitet. Han blev förmögen och ville bidra till samhället varför han engagerade sig i olika bistånds- och livsmedelsförsörningsprojekt under första världskriget. Hoover var uttalat protektionistisk och hade antagligen aldrig läst Ricardo. Han hade mycket liten erfarenhet av politik, men blev handelsminister 1921 och i presidentvalet 1929, en vecka efter börskraschen den 29 oktober, vann han en jordskredsseger. Börsen reagerade positivt och steg kortsiktigt men sedan fortsatte rasen.

Den nye presidenten var dåligt rustad för att klara ämbetet och gjorde inte mycket rätt under sin presidentperiod. Han blev heller inte omvald i slutet av 1933. Då valdes demokraten Franklin D. Roosevelt.

Hoover betraktas allmänt som en av de sämsta amerikanska presidenterna genom tiderna. Hans namn förknippas i dag främst med den stora Hooverdammen, som dämmer upp Coloradofloden. Den uppfördes 1931–36 och är ett av USA största infrastrukturprojekt genom tiderna. Men beslutet om att bygga dammen fattades långt innan Hoover blev president och han hade inget med den att göra. Så här finns ingen koppling till Donald Trump som lovat stora satsningar på att rusta upp den amerikanska infrastrukturen.

Den större frågan är förstås om det går lika illa för nationalekonomen och fastighetsmagnaten Trump som det gick för ingenjören Hoover. Hans eftermäle i USA avgörs av mycket mer än handelspolitiken. För resten av världen kan handeln mycket väl bli en av de viktigaste frågorna. Om Trump gör allvar av planerna på att reducera frihandeln finns det en god chans att han går till historien som mannen som stoppade globaliseringen. Men det vore att tillskriva honom för stor betydelse och makt. Donald Trump är nog snarare ett uttryck för den protektionism som nu sveper över hela västvärlden.

 Trump

Det brukar talas om två vågor av globalisering. Den första 1870 till 1913 skördade frukterna av den industriella revolutionen. Frihandeln tog form när länder i Europa började ta bort sina tullar och ingå frihandelsavtal. Storbritannien var ett föregångsland. Belgien och Frankrike följde efter och sedan allt fler. Gränserna öppnades för varor och människor. Handelshinder försvann och det gick att resa utan pass i Europa. Även Sverige hoppade på tåget. På 1860-talet sänktes tullar och passtvånget försvann. Handeln och tillväxten ökade dramatiskt under denna period. Världsekonomin integrerades.

Även vissa länder i Sydamerika och Stilla havet drogs med. När första världskriget började låg exempelvis Argentina på tio-i-topp-listan över världens rikaste länder tillsammans med Uruguay. Men kriget satte stopp för utvecklingen. Världshandeln sjönk och handelshindren kom tillbaka. Det blev svårt att röra sig över gränserna.

Mellankrigstiden, depressionen och andra världskriget ledde till stagnation för den ekonomiska aktiviteten. Det blev en viss förbättring efter andra världskriget, men ganska ojämnt fördelad. Argentina och Uruguay behöll exempelvis sina höga skyddstullar och halkade allt längre ner i välfärdsligan allteftersom åren gick.

Den stora vändningen kom runt 1990. Då började den andra vågen för globaliseringen. En rad händelser fick fart på integrationen: kommunismens fall i gamla Östeuropa, Kinas intåg på allvar i världsekonomin plus en allmän liberaliseringsvåg. Det har kommit mindre hack i kurvan till följd av diverse finanskriser i Asien och Sydamerika. Men först med den stora finanskrisen 2008 började globaliseringen tappa fart på allvar. Världshandeln, som andel av BNP, nådde sin topp 2008 och har sedan planat ut.

Den första globaliseringsvågen varade i drygt 40 år. Ska den andra bara hålla i 30? Det går att föreställa sig några olika scenarier. Det första är att globaliseringen tar fart igen. Att Trump får ordning på den inhemska amerikanska ekonomin och avstår från att genomföra alla de protektionistiska åtgärder han har lovat. Kina och USA hittar en vänskaplig form att sköta sina relationer.

Det andra alternativet skulle kunna vara att det skapas en så kallad multipolär värld. Det innebär ett ökat inslag av regionala och bilaterala frihandelsavtal. I en tänkvärd analys som den schweiziska banken Credit Suisse gjorde nyligen – »Getting over globalization« – skissas en sådan utveckling. Världen skulle kunna få tre block: Amerika, Europa och Asien (med Kina i ledningen). Här kan organisationer som Världsbanken ersättas av mer regionala organ samtidigt som finansinstitutioner och storföretag blir regionalt inriktade.

Den tredje möjligheten vill nog alla slippa; handelskrig. Den franske ekonomen Frédéric Bastiat lär ha sagt: »När varor inte får passera gränser kommer soldater att göra det«. Ytterst är det medborgarna i olika länder som med sina röster avgör hur utvecklingen blir. Vilken inställning har medborgarna till frågor som: Hur påverkas jobb och löner av ökad handel och utländska köp av företag? De opinionsmätningar som har gjorts visar att människor i fattiga länder och
utvecklingsländer är mer positiva till frihandel än de i industriländerna.

I Uganda tror 82 procent av de tillfrågade att handel med omvärlden skapar fler jobb. I ett tillväxtland som Vietnam är det nästan lika många, 78 procent och i större länder som Kina och Indonesien 65 procent. Andra stora tillväxtländer som Ryssland, Polen och Mexiko ligger på 40–50 procent.

I nordvästra Europa, med starka frihandelstraditioner, som Tyskland och Storbritannien, är andelen 40–50 procent. Klart lägre är den i Frankrike (24), USA (20), Japan (15) och Italien (13). Siffrorna kommer från en stor undersökning gjord av det amerikanska opinionsinstitutet Pew Research Center. Nästan 49 000 invånare i 44 länder tillfrågades våren 2014.

Den intressanta frågan är varför stora länder som Frankrike, USA och Japan sticker ut så markant. Vad har de gemensamt? Den teknikintresserade ser genast att alla fyra har tappat i innovationskraft inom områden som bilar och datorer (med undantag för elbilen Tesla i USA). Kina och Sydkorea har tagit över ledartröjan.

Det är nog ingen tillfällighet att det är just utflyttningen av amerikansk bilproduktion som har retat upp Donald Trump mest. Frihandel medför alltid att det kortsiktigt uppstår vinnare och förlorare. Hur det ska hanteras har varit föremål för debatt i många år. Det finns två vägar att gå: införa restriktioner som Trump eller ge hjälp till förlorarna att ställa om. Och de flesta ekonomer är överens om att det är bättre att skydda individer än att skydda företag och branscher.

USA skiljer sig från resten av industriländerna genom att inte ha ett lika utbyggt, offentligt finansierat välfärdssystem som kan underlätta en omställning när en verksamhet inte är konkurrenskraftig.

Andelen offentlig konsumtion, med områden som utbildning, sjukvård och omsorg, ligger på 25–30 procent av BNP i Sverige och andra länder i norra Europa. I USA är den 15 procent. Det är en viktig anledning till att omställningen är så svår för många i USA.

Det verkar också finnas ett visst samband mellan graden av protektionism och andelen offentlig konsumtion. Mätt utifrån antalet handelshinder är USA är det mest protektionistiska landet. Ryssland, Indien, Storbritannien och Brasilien tar platserna närmast bakom. Detta enligt Global Trade Alert, ett akademiskt institut i London som specialiserar sig på att mäta graden liberalisering och protektionism i olika länder. De mest frihandelsvänliga länderna är följaktligen länder med bra skyddsnät. Sverige tillhör dem, men det finns några som ligger före oss. I topp ligger Luxemburg, Hongkong, Singapore och Schweiz, enligt ett »globaliseringsindex« gjort av Credit Suisse.

***

Frihandelsvänner kan lätt peka på den största fördelen med globaliseringen; den har lyft miljarder av jordklotets fattigaste människor ur deras armod.

Men skulle inte frihandeln göra alla rikare? Även de rika länderna? Jo, och det har också skett. Problemet är att inom dessa tenderar vinsterna att fördelas ojämnt. Där har inkomstklyftorna vuxit eftersom den ökade handeln har minskat efterfrågan på lågutbildad arbetskraft.

Det är inte bara i USA som det finns en frustration över det växande gapet mellan låg- och högutbildad. Här uppstår ett utrymme för protektionism och nya typer av politiska ledare, som Nigel Farage, den förre partiledaren för brittiska Ukip. Eller Marine Le Pen som ligger högt i opinionsmätningarna inför det franska presidentvalet i vår.

Men en egenhet med handelspolitiken är att frihandelns vänner inte kämpar bara mot högerpopulister som de nyss nämnda. Kritiken mot globaliseringen är nästan lika hård från vänsterkanten. Les extremes se touchent, som fransmännen säger. Ytterligheterna vidrör varandra.

I USA-valet var både högermannen Donald Trump och socialisten Bernie Sanders mot frihandel. I Storbritannien har Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn periodvis uttryckt skarp skepsis mot globaliseringen.

»Alla de som har lite eller inget får höra att de lever i en global ekonomi där villkoren inte kan ändras. De måste acceptera den lott de har tilldelats av konkurrensutsatta marknader. Men Labourpartiet skapades för att slåss mot den inställningen. Och det är fortfarande vad Labour handlar om«, sa Corbyn i sitt tal till partikongressen i september 2015 när han valdes.

Och i svenska riksdagen finns två partier på var sin ytterkant med en snarlik ganska skeptisk uppfattning till EU och frihandel, Vänsterpartiet och Sverige-demokraterna. »Vi är för frihandel, men ...« heter det från båda partierna. EU är ju ett slags frihandelsprojekt med syfte att underlätta rörelse över gränserna för varor, tjänster, kapital och människor.

Fast inte heller på vänsterkanten är kritiken mot frihandel och globalisering något nytt. Den som kan sin Karl Marx minns att han en gång yttrade: »Systemet med fri handel påskyndar den sociala revolutionen. Och, mina herrar, enbart i denna revolutionära anda röstar jag för frihandel«.

Historien gav dock Marx fel. Utvecklingen i Ryssland och Kina under 1900-talet visar snarare att det ligger något i uttrycket »kommunismen är den längsta vägen från kapitalism till kapitalism«.

Världshandelsorganisationen WTO höll 1999 en ministerkonferens i Seattle som ledde till omfattande kravaller när polisen försökte hålla ordning på främst olika vänsterorganisationer som Attac. Mönstret upprepades sommaren 2001 när Sverige hade ordförandeskapet i EU och arrangerade ett toppmöte i Göteborg. Attac och andra fick i gång ett våldsamt upplopp, delar av innerstaden blev sönderslagen och politikerna fick låsa in sig på sina hotellrum.

Attac bedrev ett slags korståg mot globaliseringen, EU och frihandeln. Många representanter för den fattiga världen blev förbittrade. De såg ju, och ser fortfarande, frihandel som ett sätt att komma ur fattigdomen. Man anade protektionism bakom all vacker retorik om arbetsförhållanden och miljönormer.

Särskilt gäller det områden där u-länderna har sina komparativa fördelar, jordbruk samt textil och konfektion. Här möter handelshinder, speciellt från EU. Vid mötet i Seattle sa Mexikos president Ernesto Zedillo:

– Krafter inom den yttersta vänstern och den yttersta högern, miljögrupper, fackföreningar i utvecklade länder och somliga som anser sig representera det civila samhället gör gemensam sak för att nå ett syfte – att rädda människorna i u-länderna från utveckling.

I dag för Attac en tynande tillvaro. Den svenska delen har inte ens en hemsida längre. En del frågar sig retoriskt om vänsteraktivismen inte behövs längre för att Donald Trump har tagit över kampen mot frihandeln.

Attac

Redan under sin första arbetsdag i Vita huset, den 21 januari, skrev Donald Trump under en order om att USA ska säga upp frihandelsavtalet TPP, som gäller tolv länder runt Stilla havet.  Avtalen med andra akronymer som Nafta och TTIP står inte heller högt i kurs hos den nye presidenten. Nafta slöts 1994 mellan USA, Kanada och Mexiko och står inför en tuff omförhandling. TTIP mellan USA och EU är inte färdigförhandlat och utsikterna är högst oklara.

Hur påverkas då Sverige av den tilltagande protektionismen?

Politiker från vänster och höger brukar säga att Sverige är ett litet exportberoende land som är beroende av frihandeln för sin välfärd. Förre finansministern Anders Borg har gått längre och sagt att »Sverige är världens mest exportberoende land«. Stämmer det? Nej, inte om vi går till statistik från Världsbanken. Där framgår att Sveriges export som andel av BNP var 45 procent 2015. Det var i nivå med EU-snittet på 43 procent.

Vi är inte ens mest beroende i Norden. Danmark och Island ligger på 53–54 procent. Länder som Tyskland och Polen, med 47–49 procent, är också mer exportberoende än Sverige.

Annars är mönstret att små länder med stor andel tjänsteproduktion har de högsta exportandelarna. Luxemburg, Hongkong, Singapore och Irland ligger i topp. Skatteparadis och »spelhålor« som Malta och Macao ligger också högt. Minst beroende är de riktigt stora länderna. USA har alltid haft tillgång till en betydande hemmamarknad och aldrig varit särskilt exportberoende. Nu ligger andelen på 13 procent. Inget stort land ligger lägre. Länder som Brasilien, Japan, Indonesien, Kina och Indien ligger kring 20 procent eller lägre.

Så Sverige kanske inte klarar sig så dåligt om protektionismen breder ut sig, trots allt? Nja, i en värld av komparativa fördelar är allting relativt. Vi kanske klarar oss mindre dåligt än andra. Men om handeln minskar blir alla fattigare, även vi som är rika.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera