Frankrike

Franska politiker går på friarstråt

Ordningen kastas om när mindre populära presidentkandidater förhandlar om vem som ska »få« deras väljare.

Det är svårt att räcka till i en presidentvalskampanj. Allianser ska knytas, medierna ska ha sitt och väljare över hela landet ska känna sig sedda i landsomfattande turnéer. Jean-Luc Mélenchon, den »femte största« kandidaten i det franska presidentvalet, löste dilemmat genom digital celldelning. Medan han själv åkte till Lyon den 5 februari och talade inför sina anhängare där, for hans hologram till Paris och höll samma tal.

Det är en närmast ironiskt modern illustration av den splittring som gör att det regerande socialdemokratiska Socialistpartiet, PS, med stor sannolikhet åker ut redan i presidentvalets första omgång den 23 april. Strider mellan höger- och vänster-falangen har fått många politiker att besviket söka nya samarbeten. Förutom partiets nuvarande kandidat Benoît Hamon kommer Mélenchon och Emmanuel Macron från tidigare positioner inom PS.

Den senaste månaden har Benoît Hamon därför stått med handen utsträckt mot partierna på den yttre vänsterkanten och mot det gröna ekologismparti som fungerat som PS stödparti. Tanken är att kandidater som ändå inte kan vinna uppmanar sina anhängare att rösta på kandidater med bättre chanser.

Frankrike
Benoît Hamon

Den utsträckta handen är han långt ifrån ensam om. Frierierna är i full gång i årets presidentval. Tidigare finansministern Emmanuel Macron, president Hollandes före detta påläggskalv som i fjol bildade sitt eget mittenparti, En Marche, var i förra veckan först med att dra hem en veritabel drömprins. Mitten–högerkandidaten François Bayrou. Det räckte för att lyfta Macron förbi Republikanernas kandidat François Fillon i opinionsmätningarna, och han utmanar nu Marine Le Pen från högerextrema Nationella fronten, FN, om ledningen.

Alliansen mellan de två är en smärre tragedi för högerkandidaten Fillon, vars kampanj under februari skakats av misstankar om att han missbrukat offentliga medel för att avlöna sin hustru – som heter Penelope av alla antikt passande namn – utan att hon har utfört något arbete. I veckan kallades Fillon till domstol. Tidigare har han sagt att om detta skedde skulle han hoppa av. När han i onsdags meddelade att han inte gör det började istället hans medarbetare lämns hans kampanj.

Då hade Penelopegate redan stött bort friaren Bayrou. Ledaren för mitten-högerpartiet avstod själv ifrån att ställa upp i presidentvalet och erbjuder sitt väljarstöd, på runt 5 procent, åt ett »balanserat mittenalternativ«. det vill säga Macron.  »Demokratin är i fara« och han vänder sig särskilt mot hur extremhögern drar nytta av detta.

Samtidigt finns den verkliga jackpotten bland lediga kandidater kvar. På yttre vänsterkanten finns några småskuttar, men framför allt finns Jean-Luc Mélenchon, som för ett år sedan bildade sin medborgarrörelse La France insoumise (Det upproriska Frankrike). Han stöds av en tiondel i opinionsundersökningarna och lyckades i presidentvalet för fem år sedan få 11 procent av rösterna, då för koalitionen Vänsterfronten.

Valet av Benoît Hamon som det socialdemokratiska PS kandidat till presidentvalet sågs av partiets mer regeringstrogna och marknadsorienterade medlemmar som en katastrof för partiet, och flera hotade med att i stället stötta den ekonomiskt liberala, men socialt ganska radikala, Macron.

Men trots att Hamon hårdnackat har vägrat att släppa sina mest radikala krav, såsom medborgarlön och en vägran att godta EU-kravet på ett tak för budgetunderskott på 3 procent av landets BNP, så har PS medlemmar hittills verkat stå lojalt kvar bakom honom, med opinionssiffror på runt 13–15 procent.

Skulle Hamon förmå Mélenchon att uppmana sina väljare att i stället stötta Hamons kampanj så skulle han i ett slag kunna få siffror på uppemot 24–25 procent, en fasa för såväl Macron och Fillon som Le Pen.

Frankrike
Jean-Luc Mélenchon

Siffrorna är naturligtvis extremt hypotetiska. Inte bara för att det handlar om opinionsundersökningar i en tid som präglats av tvära kast ända sedan brexitchocken i juni förra året. Utan också för att det finns en gräns för när äktenskapliga utgifter börjar överskrida värdet av hemgiften. Har de kommunistiska väljare som i dag stöder Mélenchon verkligen lust att lägga sina röster på en kandidat från det strömlinjeformat etablerade PS? Den sittande regeringen och presidenten har historiskt låga förtroendesiffror. Och om PS-väljarna skräms av Hamon, hur förskräckta ska de då inte bli av de eftergifter som kan bli följden av ett samarbete med en kandidat ännu längre ut på vänsterkanten.

Än så länge visar Jean-Luc Mélenchon inte minsta intresse av att ge upp. Om det ska finnas en enda vänsterkandidat så måste det bli han själv, upprepade han i förra veckan på ett möte för anhängare i Strasbourg. Hamons främsta hopp är därför att Mélenchons väljarskaror ska vara mer resonabla. Just nu cirkulerar ett upprop inom Franska kommunistpartiet, PCF, som i dag stöttar Mélenchons kandidatur, om att enas runt Hamon för att ge vänstern en reell chans.

Striderna står på flankerna, och i mittenfåran har Macron seglat upp i lä. Marine Le Pen har hittills koncentrerat sig på att spä på splittringen hos sina traditionella rivaler inom höger- och vänsterblocken. Nu är Macron huvudmotståndare. En favorit som inte längre är fredad från något håll. I förra veckan hävdade Macron att han utsätts för cyberattacker från ryska hackare. På internet spreds under februari rykten om att Macron är homosexuell och har en otrohetsaffär med mediedirektören Mathieu Gallet. Macron själv har hittills behållit det goda humör som fått många väljare att uppfatta honom som en frisk fläkt i politiken:

– Om någon har sett mig med Gallet så var det nog bara mitt hologram som var på rymmen, svarade han journalister med en tydlig gliring till Mélenchon.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!