Frosseri med soppatorsk

Thomas Engström läser fantasy och upptäcker att livets skit har tappat sin lyster.

Är frosseri självreglerande? Det verkar inte så, åtminstone inte i normalfallet. De värsta gifterna – alkohol, tobak, politik – fungerar ju tvärtom: ju mer man stoppar i sig, desto mer måste man sedan fylla på för att hantera den uppkomna ångesten.

Den brittiska journalisten Olivia Laing har skrivit en makalös bok om författare och alkohol, »The Trip to Echo Spring«. Förutom att min recension i Expressen av den boken förlänte mig ett förvirrat vredesutbrott i Ulf Lundells senaste roman (han kallade mig för »sträv adjunktstyp«, vilket var lite roligt), fick den mig att tänka igenom sakläget en aning. Mitt sakläge, menar jag.

Laings grundtes, som knappast är kontroversiell men väl värd att begrunda lite extra, är att vanedrickande ger upphov till ett ackumulerat själväckel som enbart kan hanteras med hjälp av ännu mer sprit. Processen äger alltså rum både som kemi i den stackars dumma hjärnan – dopaminer och andra glädjeämnen upphör att tillverkas på naturlig väg, och dagen efter vill man då återställa lyckan på beprövat manér – och som gammal hederlig lutheransk självflagellering. Synden straffar sig själv, javisst. Men för att orka hantera straffet syndar man ännu mer.

Jag har nu lämnat alkoholen, om än inte nikotinet och politiken, bakom mig. Det var inte svårt och heller inte särskilt enkelt; som att ta körkort, ungefär.

Men frosseriet vill fram ändå. Eller det gör i alla fall ett tappert försök.

Så jag läser George RR Martins romansvit om Westeros – the fucking books, som barderna sjunger på Youtube, i stället för att glo mig igenom tv-serien. Projektet passar en gammal frossare utmärkt. Det är en förfärlig mängd meningslös eskapism att hantera, och på något sjukligt sätt blir det bara värre ju längre man kommer. Alla jävla rustningar och sköldar, all förbannad heraldik, alla satans klänningar och tuttar och svärd och drakägg. Man baxnar.

Och det ska man ju göra. När man frossar. Man ska känna sig mätt och skamsen och skjuta tallriken ifrån sig. Och här är uppenbarelsen: med spriten borta ur ekvationen orkar jag inte läsa mer än något kapitel åt gången om det inte är en riktigt bra bok.

Tänk om alkohol är själva essensen, eller rättare sagt motorn, för allt annat frosseri? Tänk om jag har förlorat förmågan att glufsa i mig av livets skit?

Vad skönt det vore.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!