Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Hemskheterna bakom idyllen

Bilderna är ursöta. Men både Beskows och Potters sagor döljer mörka budskap.

Det sägs om Beatrix Potter att hon var ett ensamt barn. Hon och hennes bror, Walter, bodde med sina förmögna föräldrar i ett stort hus i South Kensington och fick skolundervisning i hemmet. Fadern hade investerat en förmögenhet från textilbranschen i aktier. Modern var hemmafru och krävande med stort kontrollbehov. Den första boken »Sagan om Pelle Kanin« gav Potter ut på eget förlag 1901, ett tidigt exempel på kvinnligt litterärt företagande.

Med tanke på motståndet mot »lärda fruntimmer« var det inte så konstigt att det tidiga 1900-talets kvinnliga yrkesförfattare valde att skriva och illustrera barnböcker. Skötseln av hemmet och uppfostran av barnen till dugliga medborgare var kvinnans enda uppgift. Genom bilderböckerna kunde det moraliska uppdraget utvidgas till en större krets. Stöttade av författaren och pedagogen Ellen Keys teorier om samhällsmoderligheten, lyftes barnboksförfattarna fram på en våg av politisk och kommersiell välvilja.

Men märkligare är att förra seklets barnboksklassiker – Beatrix Potter, Lewis Carroll och Elsa Beskow – fortfarande säljer som smör. Intresset för Potters söta, men samtidigt kusliga akvareller, hennes viktorianska moral och toleranta inställning till barnaga, har sällan varit så stort.

Minst två miljoner Potter-böcker om året prånglas ut över världen tillsammans med ofantliga mängder muggar, dörrknoppar, textiltryck och andra kringprodukter. Hennes gård i norra England, Hill Top, tar varje år emot 80 000 besökare, många av dem japanska fans. Att förlaget Modernista nu bestämt sig för att ge ut några titlar – förutom »Sagan om Pelle Kanin« även »Sagan om Kurre Ekorre« och »Sagan om skräddaren, katten & mössen« – i svensk översättning, får ses som en del av denna Potter-mani.

kultur
Beatrix Potter 1866–1943

Om inte deras livsöden varit så olika, hade man kanske kunnat jämföra Potters ställning i den anglosaxiska kultursfären med Elsa -Beskows hos oss. Men medan Beskow hade en massa syskon och så småningom en egen stor familj med make och sex söner (vartannat år en bok och vartannat år en pojke,  skrev hon), växte Potter upp i ensamhet. Hon fick inga egna barn.

Trots kommersiella framgångar gick mycket av Beatrix Potters liv i moll. Föräldrarna motarbetade tyranniskt alla hennes utbrytningsförsök från den kvävande familjekretsen. De tyckte att hon ägnade för lite tid åt hushållsarbete. Förmodligen var de rädda för att den litterära framgången skulle få henne att vända dem ryggen.

När hon vid 38 års ålder ville gifta sig med sin förläggare, Norman Warne, vägrade de att ge sitt samtycke. Warne dog sorgligt nog av leukemi sommaren 1905, bara några månader innan bröllopet, trots allt, skulle äga rum. Många år senare gifte hon sig i stället med barndomsvännen William Heelis, dock igen utan moderns godkännande, och slog sig ner nära byn Sawney i Lake District. Paret blev idealistiska fårfarmare, i stort sett försörjda genom Potters författarskap.

Frågan är hur de här mörka erfarenheterna speglas i författarskapet? Beror Potters bestående popularitet på att det finns subversiva drag i hennes böcker? Är hon ett slags viktoriansk garderobsfeminist? Är hennes rättframma berättelser förtäckta hyllningar till brittiska medelklassvärderingar? Eller, som kritikerna ofta har förfäktat, är Beatrix Potter socialdarwinist som Margaret Thatcher?

»Sagan om Pelle Kanin« börjar som en japansk skräckfilm med att fru Kanin varnar barnen för att gå in i herr Karlssons trädgård, platsen för ett oerhört familjetrauma:

Det var där pappa råkade illa ut: Herr Karlsson tog honom och gjorde pudding av honom.

Många av sagorna går i samma kyliga stil och andemeningen tycks vara att tillvaron är full av farligheter som måste hanteras med lugn och fasthet. Dina föräldrar, eller dina barn, blir kanske uppätna av en hämndlysten fastighetsägare. Din svans blir kanske som Kurre Ekorres bortsliten av en arg uggla, eller så slutar du som ingrediens i en köttpaj. Men strunt i det, livet går vidare. Som god britt gäller det att bita ihop och uthärda tragedierna. »Som liten«, skriver författaren AS Byatt uppskattande om Potter i The Guardian (17/12–16), »tyckte jag att hennes pragmatiska inställning till livet, till dess smärta, svårigheter, rädsla och sällsynta belöningar, var både spännande och tillfredsställande«.

Andra kulturpersonligheter finner sagodrottningens berättelser mer oroande än roande. I en uppmärksammad artikel beskriver The Guardians Stuart Jeffries Beatrix Potter (7/12–06) som en »blodtörstig« reaktionär och frågar sig hur moderna föräldrar kan utsätta sina småbarn för hennes sadistiska texter. Inte heller Potters feminism ger han mycket för. Hon var notoriskt kallsinnig till suffragetter och mer moderata rösträttsförespråkare och stöttade aldrig offentligt andra kvinnor.

För egen del tycker Jeffries att behållningen ligger i Beatrix Potters galenskap, den mörka sidan av hennes författarskap. Är hon egentligen en gothförfattare i förklädnad?

I nte heller vår egen Elsa Beskow, mysighetens mästare, var »bara« en snäll sagotant. Manliga kritiker, inte bara brittiska, har känt sig överlägsna kvinnliga barnboksförfattare. När Dagens Nyheters kulturchef Olof Lagercrantz kallade Beskow »okomplicerad som en rödbeta«, eller Bengt Olvång, som under 1970-talet var kritiker på radikala Aftonbladet, menade att hennes moral var »inpyrd av småborgerlig klassegoism«, sällade de sig till en lång tradition.

Och visst var Elsa Beskow idylliker. Med tanke på hennes livsomständigheter går det att förstå hennes behov av verklighetsflykt. Redan som femtonårig blev Elsa Beskow faderlös. Modern lämnades ensam med sex barn och en bouppteckning som uppgavs till 23 kronor och 55 öre. Hjälp fanns att få hos mormor Johanna på Storgatan i Stockholm, dit familjen flyttade för att bilda hushåll med mostrarna Berta, Mala och morbror Eugéne. De fick senare stå modell när Elsa Beskow påbörjade berättelserna om Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå. De skrevs under första världskriget, en period då många kände desperation över världens tillstånd och behövde någonstans att fly, gärna till en puttrig småstadsmiljö där tiden tycktes stå stilla.

Det sockersöta berättandet, fullt av sinnliga beskrivningar av den svenska naturen, med sommarens frukter och bär, skogens mossa och rinnande bäckar, förmänskligade blommor och naturväsen, fortsatte i klassiker som »Puttes äventyr i blåbärsskogen«, »Blomsterfesten i täppan« och »ABC-resan«.

De mörkare sagorna, som »Resan till landet Längesen«, »Doktor Klokamundus« och »Prinsessan Signelill« blev av förklarliga skäl aldrig lika populära. Men även mer komplexa klassiker som »Solägget« och »Olles skidfärd« eller den isländska korthuggna »Sagan om den lilla lilla gumman« finns en hotfull underström som skrämde vettet ur alla barn – vem har inte drömt mardrömmar om Farbror Blå med riset i högsta hugg?

kultur
Elsa Beskow 1874–1953

I moderna iscensättningar av Beskows texter, jag tänker särskilt på den sprakande Dramatenföreställningen »Petter och Lotta och Stora Landsvägen« efter manus av Lucas Svensson, brukar man ta fasta på skevheterna och plocka fram något vildare och farligare; en idyll med stora revor.

Vilket inte hindrar att såväl Beatrix Potter som Elsa Beskow på många vis var djupt konservativa. Lika radikala som de privat framstod i sina livsval som självförsörjande, framgångsrika kvinnor, lika konventionell framstod moralen i deras berättelser. Åtminstone för den som inte orkade läsa mellan raderna.

»Hennes dygdiga, smårultiga barn och pedagogiskt konturerade växter har endast vid sällsynta tillfällen en levande rörelse« skrev Olvång i Aftonbladet apropå en ny biografi om Beskow. »Ofta är scenerna så tafatta att man inte förstår att de kan bita sig fast i ens föreställning.«

Men bitit sig fast har de verkligen gjort, Elsa Beskows sagor lika mycket som Beatrix Potters. Jag tror att förra sekelskiftets kvinnliga berättare blev så mycket mer framgångsrika än sina manliga kolleger just för att ingen betraktade dem som riktiga författare.

I lugn och ro, omhuldade av den exploderande bokmarknaden, kunde de utveckla sina experimentella konstnärskap byggda på originellt bildskapande.

Och fortfarande i dag, när en annan Potter skördar triumfer på biograferna, går svensk och brittisk barn- och ungdomslitteratur på export över hela världen, fortsättningen på en framgångssaga till synes utan slut.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera