Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
matochdryck Krönika

Hur smakar morgonsolen?

Margit Richert på spaning efter de matminnen som flytt.

Det är så jävla dumt att ens försöka skriva om mat. Det finns inget större sisyfosarbete än att försöka beskriva smaker och texturer med blodfattiga ord, när allt man vill är att ta en sked och trycka in i gapet på läsaren. Här! Så ska det smaka!

Varför ens ta omvägen runt språket? Definitionen av en idiot är som bekant någon som gör om samma sak och förväntar sig ett nytt resultat. Och det är också varje skribents sanna specialitet. Gång på gång försöker man klä sina tankar och känslor och upplevelser i språkdräkt: gång på gång står man där och stirrar ilsket på resultatet. Det var ju inte så det skulle bli! När det är som värst påminner hela skrivprocessen om när jag försökte sy ett linne i syslöjden och till slut, eftersom jag skämdes så fruktansvärt, såg mig tvungen att smuggla ut det ur salen och pula in härket i ålderdomshemmets tujahäck. Jag ville ha en vit slinkig sak med spetsbård så att jag såg ut som en fotomodell i Vecko-revyn, men den sneda korv jag lyckats tråckla samman gick inte ens att få över huvudet. Jag glömmer aldrig hur fröken genomskådade min lögn om att linnet hade »försvunnit« och jag glömmer heller aldrig hennes plågade, oroliga uppsyn när jag fått lomma tillbaka och hämta det och hon slutligen synade, bokstavligen, sömmarna. Hon kom sig inte ens för att säga någonting tröstande.

Upp på hästen igen! Dags för ett nytt försök – det kanske blir annorlunda den här gången?

Vad jag skulle vilja beskriva är doften vid strandpromenaden i Tel Aviv, för det var den som kom till mig när den första vårsolen silade in genom balkongfönstret i morse. Hur gärna skulle jag inte vilja måla upp scenen: den höga medelhavsluften, en februarimorgon förra året och restaurangen som surrar av obegriplig hebreiska och alla glamorösa långlemmade brunchgäster med solglasögon och ljuset, klart och vitt som lakan på tork. Hur sofistikerade kände vi oss inte över att vara i Israel, det heliga landet! De apelsinmarmeladsspäckade, smörstinna muffinsen och den rökta laxen på silverfat och små skålar med färskost och honung och ...

Inbäddat i minnet ligger sjok av andra stränder och annan sol. Byrum på Öland och torra mariekex med sandkorn som krasar mellan tänderna, trekantiga Sunkisttetror med sugrör och kalla öronmaneter och svallvågorna från Oskarshamnsfärjan som höjdpunkt på badandet. Sardinien i oktober med sina märkliga bronsålderstorn, den salta smaken av blekorange bottarga och illröd sjöborre och myrtendoft överallt. Flodpromenaden i Prag och Potemkintrappan ner till Svarta havet i Odessa.

Det är så många lager kökkenmödding att gräva sig igenom att jag redan har tappat tråden. Jag har återskapat apelsinmuffinsen sedan dess och ni skulle kunna få receptet, men vad tjänar det till? Det skulle ändå inte smaka likadant. Nyckeln är morgonsolen och låset är min hjärna.

Men jag kan inte låta bli att försöka. För den morgonen var jag visserligen bakfull där jag satt i mina solglasögon på terrassen, men jag var också så lycklig som en människa kan bli. Eller rättare sagt: mitt minne av den stunden är så lyckligt som ett minne kan bli – och det är det enda som kan sägas räknas. I verkligheten satt jag säkert och oroade mig för något, som jag alltid gör när jag är gäst snarare än anställd på en restaurang.

Så, varför skriver jag om mat? Eller varför skriver jag över huvud taget? För att ibland – oftast när skrivandet känns som att hacka sig fram med yxa – glimrar det plötsligt till. Då sitter jag där med gapande mun och stirrar på en mening som mina fingrar knapprat fram: precis så där var det! Just så! Och då är det diffusa minnet för evigt insamlat, hopkokat till koncentrat och buteljerat till de dagar då solen står i moln.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera