Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aleksa Intervju

Kung Kristina på scen

Skådespelaren och transaktivisten Aleksa Lundberg byter kön på regenten som abdikerade.

På scengolvet ligger en vildsvinsfäll med sina betar och klövar kvar. Skinnet var fortfarande kladdigt av blod när det anlände till teatern, berättar Aleksa Lundberg med avsmak, hon är själv vegan. Men här får hon spela mot ett vildsvin, vilket hon med ett aningen snett leende beskriver som »tacksamt«. Aleksa Lundberg lägger sin röst i det lägre registret, prövar sig fram när Kristina lovsjunger kvinnan hon trånar efter i ena andetaget och i nästa luftar ett osande kvinnoförakt. Det är långt ifrån första gången som drottning Kristina gestaltas på teaterscenen. Men i »Kung Kristina Alexander« som hade  premiär på Strindbergs intima teater i Stockholm den 1 mars, får publiken möta en ny vinkel på drottningen, eller snarare kungen. För det är så Aleksa Lundberg ser på sin roll.

– Vi skildrar Kristina som en transperson och den versionen har nog aldrig blivit berättad tidigare. Det är i och för sig svårt att använda den typen av begrepp om någon som levde på 1600-talet, för de trodde inte ens att det fanns två kön då. De talade om män och outvecklade män.

Idén till föreställningen kom från fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, som gör sin regidebut. De har skrivit manuset tillsammans. Aleksa Lundberg skriver också egna manus, regisserar och är skribent i Politism och Feministiskt perspektiv, samt är transaktivist. Hon och Elisabeth Ohlson Wallin har gjort gedigen research för pjäsen, varit i Rom, gått i Kristinas fotspår och träffat forskare.

– Det har kommit fram att Kristina genom alkemi försökte göra vad jag skulle kalla en könskorrigering. Han hoppades att han även rent fysiskt skulle bli man.

Du säger »han« om Kristina?

– Jag är övertygad om, utifrån det material vi har hittat, att Kristina uppfattade sig som en man. Han kämpade hela sitt liv med att få vara sig själv.

Det är en kamp som Aleksa Lundberg känner igen. Vid 17 års ålder bestämde hon sig för att göra en könskorrigering. Något hon i efterhand inte längre ser som ett självklart beslut. Hon ångrar sig inte, däremot har hon tankar om varför hon gjorde det och om det var nödvändigt. Men inte på ett svårmodigt sätt. Det är som det är menar hon och konstaterar att hon har ett könsorgan och kan ha kul både med sig själv och andra.

Kristinas för tiden provocerande val att avsäga sig protestantismen och bli katolik kanske inte var så konstigt, anser Aleksa Lundberg, om han kände att han höll på att kvävas i Sverige. Känslan av förtryck finns även hos dagens transpersoner, vilket framgår i intervjuer som ingår i föreställningen. Men Aleksa Lundberg tycker att transkampen har kommit långt, med många små segrar på vägen.

– Socialstyrelsen har tagit bort sjukdomsstämpeln för transpersoner, så nu är vi friskförklarade, vilket har ett stort symboliskt värde. Och 2013 försvann tvångssteriliseringarna.

Hon berättar att de flesta hatbrott som riktar sig mot specifikt transkvinnor begås av heterosexuella män som känner sig lurade när de upptäcker att de tänder på någon som tidigare var man.

– Eller så vet de det från början och provoceras av sin egen sexualitet. Ordningen rubbas. Vilken frigörelsekamp jag än utgår ifrån kommer jag tillbaka till det här med könsnormer, att väldigt mycket handlar om en syn på kvinnor som lägre stående än män.

Verkligheten kan alltid ses ur olika perspektiv och ämnet identitetspolitik ligger här nära till hands. Själv kallar hon det hellre för intersektionell analys kring olika diskrimineringsgrunder.

– Vill man lösa ett problem kan man inte bara rikta in sig på en sak. Klass är en grundbult, de patriarkala strukturerna en annan, tanken att människan ska vara vit cis-man med en vanligt förekommande funktionsuppsättning. Alla andra är antingen kvinnor, det vill säga komplement, eller avvikande.

– Det som har blivit polemiskt i debatten är att de som riktar in  sig på klass menar att vi andra glömmer bort den ekonomiska aspekten. Att vi bara pratar om attityder och identitet. Ilskan från debattörer med intersektionell utgångspunkt kommer ur att de delar av förtrycket som inte handlar om klass har setts som sidofrågor. Där måste en förändring ske inom vänstern, men jag tror absolut inte på en kamp som saknar tydlig kapitalismkritik.

Reproducerar inte identitetspolitiken ett »vi och dom«-tänkande, det vill säga det den själv kritiserar?

– Jag ska villigt erkänna att det finns de som fastnar i identitetstänket. Men man kan behöva gå till ytterligheter ibland. Jag strävar efter att vi alla bara ska få vara människor.

Aleksa Lundberg har varit intresserad av teater sedan hennes mamma satte henne i en rytmikgrupp som fyraåring. När hon sökte in till Teaterhögskolan i Stockholm visste inte juryn hur de skulle klassificera henne, som man eller kvinna. Hon kom inte in, fast de tyckte att hon var begåvad. Först på 13:e försöket blev hon antagen till Högskolan för scen och musik i Göteborg. När hon skulle vidare ut på arbetsmarknaden blev det ännu knepigare, och hennes könskorrigering uppfattades inte sällan som ett problem. Under en intervju fick hon frågan om  hon skulle tala mycket om kön om hon blev anställd.

– Det har varit en ständigt återkommande särbehandling där man frågar mig om hur jag är som privatperson. Jag menar, jag är skådespelare.

Hon beskriver sig som en känslig person som suger åt sig omgivningens värderingar och bristen på acceptans ledde i hennes fall till en stark scenskräck.

– Jag trodde att om jag bara gör tillräckligt bra ifrån mig så kommer jag att bli bedömd utifrån det. Men i stället blev jag bedömd för något som jag inte har kontroll över.

Scenskräcken handlar även om att det har känts hotfullt för henne att vara maskulin och stark, vilket har skapat spärrar i henne som skådespelare. Att vara feminin har alltid känts som hemma för henne.

– Identifieringen med det maskulina har kommit först nu. Jag var väldigt feminin som barn. Jag blev mobbad för det, men jag brydde mig aldrig utan kände: det här är jag, fuck off. På det sättet var jag cool.

I början av sin könskorrigering tog hon medvetet mycket mindre plats än tidigare. Hon var rädd för att det manliga skulle lysa igenom och blev extremt självmedveten. Men Kristina är en roll där hon verkligen får använda sig av sin maskulina sida.

– Jag släpper fram både min mörka röst och ett bredare kroppsspråk och det är väldigt befriande. Jag har länge vetat att jag har betydligt mer att ge på scen. Nu börjar jag känna mig fulländad igen.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera