När världsproblem blir stapelvara

Malte Persson tycker illa om en tid som är ­omöjlig att vara opolitisk i.

Mina vänner. Detta är det sista »Sista ordet« jag skriver i Fokus. Sex och ett halvt år har gått sedan Thomas Engström övertalade dåvarande redaktören Martin Ahlquist att anlita mig som krönikör. Martin är nu på en annan tidning. Thomas är något slags skäggig radikaliserad i ett land långt bort åt det centralasiatiska hållet, tror jag. Så vitt jag förstår behöver han i alla fall inte gå hungrig.

Jag märkte snabbt att jag saknade all talang för att skriva krönikor. I stället började jag skriva lite vad som helst, hur som helst, i hopp om att redaktionen skulle få nog och kasta ut mig. Med detta har jag gruvligen misslyckats. Varken den gamla eller den nya redaktionen ville kasta ut mig.

Mitt beslut att nu bita i det sura äpplet och sluta helt på egen hand har främst praktiska skäl. Det finns annat jag vill göra. Nonsensrim som måste skrivas, och så vidare. Det ska däremot absolut inte uppfattas som ett statement mot den nya politiska linje som tidningen ju också gjort klart att den inte har. Varmed inte vare sagt att jag skulle dela en sådan politisk linje, om den fanns, vilket väl också torde ha framgått.

Om något så bekymrar det mig att jag i längden blir tröttsamt förutsägbar om jag i varje nummer känner mig tvungen att tycka tvärtom mot andra i samma tidning som är tröttsamt förutsägbara i sina försök att tycka tvärtom mot  … ja, ni vet. (Jag skriver detta i full och tacksam förvissning om att redaktionen inte har något emot det, eftersom intern osämja är helt i den Spectator-anda som framhållits som föredöme.)

Som något slags vänsteralibi har jag självfallet aldrig sett mig. Särskilt som jag aldrig varit vänster. Däremot är jag realist. Världen har ändrats en del det senaste decenniet, och rimligen bör man lära av vad som fungerar och inte fungerar. Kapitalismen rullar inte precis på problemfritt, trots att de rika fortsätter att bli rikare, precis som det är tänkt. Kanske vore det värt att fundera på hur man kan justera konceptet.

Vad beträffar det för närvarande obegripligt populära ämnet invandring är jag också realist, och som sådan bekymrar det mig vad det i längden kommer att innebära för Europas säkerhet om vi envist signalerar att muslimer hellre bör dö än komma hit. Och vad det i längden gör med ett lands seder om man av bekvämlighet intalar sig att medkänsla är mer suspekt än dess motsats.

Men de små problem med migration och ekonomi som vi har i dag är förstås inget mot de flyktingströmmar och kriser som kommer att orsakas av den globala uppvärmningen. Jag borde ha skrivit mer om den. I det långa loppet är det mesta annat distraktioner – glöm inte det. Det är väl heller ingen slump att de som försöker underminera demokratin i västvärlden (Putin, hans amerikanska vänner  …) är desamma som ostörda vill pressa de sista smutsiga pengarna ur olje- och kolekonomin.

Vad beträffar det hot som populister och nationalister utgör är det dumt att vara annat än alarmist. Att blaserat och ironiskt avfärda alarmister hade så klart varit mer underhållande. Men priset för att ha fel i det senare fallet är högre.

Ja, ni ser. Sådant skulle jag ha fortsatt skriva i åratal, och hur skoj vore det? Som alla förnuftiga stofiler avskyr jag så klart samtiden, och det jag verkligen inte kan förlåta just den här samtiden är att den tvingar mig att ägna mig åt politik, i stället för något roligare. Huruvida jag får det roligare ute ur Fokus än i Fokus återstår dock att se, för att skriva här har ofta varit roligare än jag velat erkänna.

Jag vill varmt tacka alla läsare som inte bara stått ut med mig, utan ibland till och med har uppmuntrat mig.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!