Den hemliga parken

Utanför mitt fönster finns en liten park. Det är en blygsam inrättning, knappast större än en anständig paradvåning, men ansatsen är lovvärd. Det finns en bassäng med fontän. När skiftet april/maj väl kommit, händer det att fontänen går i gång. Det finns ingen lätt dechiffrerad regelbundenhet i vattenspelet. Ibland är det på, ibland inte. Det är förstås möjligt att strålen styrs av en algoritm – allt verkar styras av algoritmer, numera – som tar hänsyn till sådant som veckonummer, skottår och månfas, men uträkningen är i så fall så komplicerad att resultatet är omöjligt att skilja från slumpen.

På sätt och vis är det just fontänens oförutsägbarhet som är dess styrka. Skulle den plaska dygnet runt, eller punktligt mellan 7 och 22, skulle det ta mindre än en vårvecka för mig att sluta se den. Nu blir jag glatt överraskad varje gång strålen reser sig. Jag tar den aldrig för given. Det tråkiga är den alldeles förutsägbara kargheten i resten av den lilla parken.

Det rör sig om gräs, kantat av rätt rejäla oxlar. Eller, rättare sagt, en hård jordyta med fläckvis antydan av gräs, kantad av rätt rejäla oxlar. Vore det inte för träden, skulle det vara en utmärkt, ofruktsam stäpp för vildsinta mongoler att slå upp sin jurta på.

Det finns något slags skötsel. Träden beskars i februari, så platsen är inte bortglömd. När jag undersöker saken finner jag tjänsteutlåtanden som skyller den tundralika ofruktbarheten på skugga. Det är oxlarnas fel att gräset inte tar sig. Följaktligen är den handlagda rekommendationen att hugga ner träden, den enda växtlighet som bevisligen trivs på plats.

Kanske är det precis vad som behövs. Men jag måste erkänna att jag, i en blandning av pjoskighet och myndighetsmisstro, har svårt att uppbåda någon entusiasm för kalhygget. Något säger mig att det mest sannolika resultatet inte är en frodig gräsmatta, utan en stäpp utan träd.

Något fallerar i svenskens relation till parker. »Naturen« är svensken bra på. Det som i kulturnationer kallas »att gå vilse«, heter »skogspromenad« på svenska. Men så snart naturen snyggas upp lite, ges lite form och karaktär, kommer något villrådigt över svensken. En köksträdgård går väl an, för där kan man ändå formulera ett exakt syfte med det som växer och dessutom själv oupphörligt vara sysselsatt. Men parker  … vad är de egentligen till för?

Svaret under det senaste decenniet har varit att de är idrottsplatser. Park efter park har täckts med utomhusgym, konstgräsplaner, ramper och gummimattor. De parker som hittills klarat sig rent anläggningsmässigt, kan ändå inte värja sig mot motionärerna. De drar genom parkerna i horder, ofta med vrålande fanjunkare i täten.

En del parker har blivit marknadsplatser, där företag eller organisationer kan slå upp sina bodar och tala innerligt med oss om telefonabonnemang, sockerfri läsk och säker sex. Parken som ett uttryck för mänsklig civilisation, snarare än för konsumtion och transpiration, har däremot nästan dött ut.

Något har det väl att göra med att vi tillhör en kulturkrets där idealet är att smälta samman med naturen, inte att forma den. Att sitta i en park är en kontemplativ akt, som framhäver det unikt mänskliga. Att gå på skogspromenad tror jag inte alls är det. Det är snarare ett sätt att sudda ut det unikt mänskliga, genom att försöka bli ett med granarna.

Jag hyser inget större hopp om min lilla park. För egentligen tror jag inte att det som jag och gräset slåss mot är skuggan. Frodigt gräs kan trots allt ses i djup engelsk, fransk, spansk och italiensk skugga. Det vi slåss mot är en bristande parkkultur, hos en befolkning som fortfarande står i skogsbrynet och oroligt kikar ut.