Trött på svenskt religions­förakt

Det var i badkaret, som 21-åring, som Thomas Arnroth upplevde en mental orgasm när han kände hur Jesus plötsligt kom in i hans kropp. Scenen beskrivs i hans självbiografiska serieroman »Livets ord – mina tio orimliga år som frälst«. Han har tecknat sedan han var barn, men det här är hans första utgivna seriebok.

Till vardags jobbar han som spelexpert i SVT:s »Gomorron Sverige« och är reporter på mediesajten KIT. Men nu ska han själv intervjuas och oroar sig, helt i onödan, för att inte kunna erbjuda några intressanta svar. Han är ordrik, mån om att nyansera, att inte bli missförstådd. I Thomas Arnroths bok finns gott om humor, dråpliga historier, självironi och en rannsakan riktad både mot Livets ord och mot honom själv.

– Mina tio år i Livets ord känns så här i efterhand som en parentes i mitt liv.

Under dubbelt så många år undvek han att tala om tiden som han tillbringade i församlingen, där han så småningom blev chefredaktör för tidningen Magazinet och samarbetade tätt med ledaren Ulf Ekman.

– Och nu sitter jag här  … Min största fruktan är att jag nu kommeratt  betraktas som ett slags religionsförsvarare i medierna och bli den där talespersonen jag inte velat vara, säger han, och håller upp sin bok som han samma eftermiddag har hämtat på förlaget Galago, nytryckt.

Det här är första delen, i den andra kommer han att berätta om hur konflikterna med Ulf Ekman ökade och hur han slutligen lämnade församlingen. Arnroth inleder boken med att konstatera att utan åren i Livets ord, som för hans del gärna hade fått vara färre, hade han nog inte fått uppleva det som betyder allra mest för honom – barnen. Tiden där fick honom att stilla sig tillräckligt för att bli pappa.

Thomas Arnroth växte upp i ett icketroende arbetarklasshem i Norrköping. Kompisarna i det framgångsrika basketlaget som han spelade i, flickvännen och föräldrarna tyckte mest han var märklig när han började tala om Jesus. Han hade ett »hål i magen« och sökte efter en mening med tillvaron. Självklart lockade honom gemenskapen i Livets ord, känslan av att bygga något nytt och stort.

Livets ord blev utsett till paria i medierna, menar Thomas Arnroth, som tror att omvärldens avståndstagande bidrog till att församlingen blev mer sektlik än nödvändigt.

– Från 1986 och fram till i början av 1990-talet var Livets ordare hatade. Medietrycket var enormt. Det blev mer introvert än vad som hade behövts för det var ingen som pratade med oss, alla pratade om oss.

Det fanns stunder när han själv började tvivla:

– Då hade jag kunnat lämna Livets ord ganska lätt, om jag bara hade haft vänner som i stället för att närma sig mig med en ideologisk diskussion hade sagt: Thomas, det är lugnt, nu drar vi  …

Därför vill han öka kunskapen om Livets ord, och religion, i Sverige. Han är trött på att hamna i försvarsposition när han ska berätta om problemen i församlingen, eftersom han först måste avliva vissa myter.

– Nu kan jag hänvisa till boken när olika frågor dyker upp, se sidan 148.

De beskrivningar som gavs av Livets ord i medierna känner han sällan igen sig i, och det beror inte på att där saknades problem. Ett faktiskt sådant var auktoritärt ledarskap. Men att sjukdomar sågs som ett uttryck för djävulens verk, menar han är en nidbild.

– Det de i själva verket sa var att sjukdomar inte kommer från Gud. Men det kan förstås också upplevas som skuld-beläggande och pressande.

Svenskar har inte bara dålig kunskap om religion, där finns också en beröringsskräck, anser Thomas Arnroth. Den gängse bilden av troende är att de är oupplysta, vilseledda, till och med lite töntiga.

– Jag störs av att det är lätt att göra sig lustig över dem som är religiösa, medan det ses som självklart att folk ansluter sig till en stark ideologi.

Han menar att både de på vänster- och högerkanten lätt tolkar världen utifrån sin egen ideologi, oavsett hur verkligheten ser ut.

– Man försöker styra verkligheten utifrån en dröm om hur den ska vara, i stället för att handskas med den. I sin mest extrema form mynnar detta ut i diktaturer.

Att religioner också kan fungera så håller han med om.

– Jag har bara svårt att se varför det skulle vara värre att tro att Jesus har dött på korset för våra synder, än att tro att utan nationsgränser kommer vi alla att leva tillsammans i fred. Skillnaden mellan stark ideologi och religion är försvinnande liten.

Problemet med att inte vara insatt i religiösa rörelser och religionens betydelse i andra länder är att då blir vår omvärld ganska obegriplig. Han tar ett konkret exempel:

– Donald Trump har antytt att han ska flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Tendensen i Sverige tror jag är att tolka det politiskt, att det är ett ställningstagande mot Palestina och för Israel.

Själv anser han att det snarare handlar om kristendom:

– Jag tror att Trump flörtar med de kristna i USA, eftersom kristna ser Israel som Guds utlovade land där Jerusalem måste bli enat för att Jesus ska komma tillbaka.

Han tycker det är problematiskt att när vi väl diskuterar religion i Sverige kretsar det nästan uteslutande kring islam, radikalisering och islamism. Viktiga ämnen, men debatten blir polariserad och onyanserad.

– Ta till exempel diskussionen om religiösa friskolor, det är de muslimska som pekas ut.

För egen del är han kritisk till religiösa friskolor men den viktiga frågan handlar, enligt honom, om hur friskolesystemet i stort fungerar. Också i debatten om islamism tycker han att schatteringarna försvinner:

– Det betyder inte att det är bra med islamism över huvud taget, men det finns även islamister som vill jobba demokratiskt för att nå sina mål, inte bara mörda.

Thomas Arnroth lämnade Livets ord, och ganska snart även sin tro, bakom sig efter en rejäl konflikt med Ulf Ekman.

– Han ljög om småsaker och när jag påtalade det förnekade han sina lögner. Han kunde också föreslå petiga ändringar i sådant som jag skrivit och argumentet var att hans fru eller barn tyckte så. Det blev en ohållbar situation.

Arnroth liknar inte Ekman vid en sektledare utan vid en chef, som man kan möta på många arbetsplatser, med lätt sociopatiska drag, dålig empati och skev självuppfattning. Någon som inte tål ett nej och därför omger sig med ja-sägare.

– Det som gjorde det väldigt komplicerat var att församlingen såg det som att Gud talade till Ulf som talade till församlingen. Om jag sa att Ulf hade fel, ja, då ifrågasatte jag självaste Gud . <