Amerikansk vapenvurm

Text:

Om vem som helst kan köpa automatvapen utan några kontroller att tala om, något som är möjligt i vissa amerikanska delstater, kommer förstås galningar att dra nytta av det då och då. Men är tillgången till vapen den enda, eller ens den viktigaste, förklaringen till massakrer av den sort som skedde i Las Vegas häromdagen?

Ser man till statistiken leder USA ligan över vapeninnehav per capita med hästlängder. Det är dessutom en uppåtgående trend: sedan slutet av sextiotalet har antalet vapen per invånare ungefär fördubblats och det finns nu fler vapen än människor i USA. Men statistiken är inte alldeles rättvisande.

Israel kommer till exempel långt ned på listan, med färre än tio vapen per 100 invånare. Det speglar inte verkligheten. Förklaringen ligger i att många vapen som israeler bär formellt ägs av staten. Då kommer de inte med i statistiken. Samma sak gäller alla de vapen som schweizare förvarar i hemmet i enlighet med milissystemet. Svenska hemvärnssoldater hade fram till ganska nyligen automatvapen i hemmet. De räknades inte heller in i statistiken. Det estniska hemvärnets automatvapen, som också förvaras hemma hos soldaterna, är ett annat exempel på vapen som faller utanför tabellerna.

Den här typen av statistik brukar den amerikanska vapenlobbyn använda för att motbevisa sambandet mellan vapen och våldsdåd. Det lyckas sällan särskilt bra, men statistiken pekar ändå på att problemet är mer komplext än bara en fråga om tillgång till vapen.

Det gemensamma med länder som Israel, Schweiz, Sverige och Estland är att medborgarna tilldelas, eller brukade tilldelas, vapen av staten för att i någon mening tjäna staten. Det är raka motsatsen till vad den andra tillägget i den amerikanska konstitutionen syftar till. Den konstitutionella rätten att bära vapen i USA kom till mindre än ett decennium efter Parisfreden, då Storbritannien erkände USA som suverän stat. Minnet av att ha tvingats ta sin frihet med vapenmakt var högst levande. Det fanns dessutom oro för att den nya, amerikanska staten skulle lockas att iklä sig den brittiska kolonialmaktens översittarfasoner. Man kan se det andra tillägget som en del av den maktbalans som genomsyrar hela det amerikanska styrelseskicket. Medborgarnas rätt att bära vapen skulle balansera och sätta gränser för statens makt och rätt att ta ut skatt och genomdriva lagar. De amerikanska vapnen tjänar inte staten, utan är tänkt att hålla den i schack. Den enskilde har en plikt, då det behövs, att använda vapnen efter eget huvud.

Det där är svårt att begripa för svenskar som av tradition identifierar sig med sin stat, snarare än att se den som ett potentiellt hot. Men det är bra att försöka förstå det, för att slippa hamna i den vanliga exotiseringen av amerikaner som obegripliga dumbommar som inte bryr sig om fakta och vetenskap.

Å andra sidan …

De historiska och kulturella orsakerna till den amerikanska synen på rätten att bära vapen, pekar på att vi har att göra med ganska djupgående skillnader mellan amerikaner och många européer. Skillnaderna är inte alltid lätt att fånga.

Ser man till mätningar av samhällelig tillit ligger USA ofta ganska högt (och Sverige och Kina slåss om topplaceringen). Men sådana mätningar ställer ofta frågan om man anser att folk "i allmänhet" är att lita på. De flesta svarar antagligen utifrån sina vardagliga erfarenheter i vad man kan kalla "den lilla världen" och det sociala nätet är finmaskigt i små- och mellanstadsamerika, där de flesta amerikaner bor. Men "samhället" i den mening svenskar ofta ger det - en större, mer abstrakt gemenskap - är något annat.

Enligt Pew Research har andelen amerikaner som för det mesta känner tillit till staten fallit från närmare 80 procent i början av sextiotalet till cirka 20 procent idag. Den mellanmänskliga tilliten, om frågan ställs mer generellt, har också sjunkit från strax under 50 procent i början av åttiotalet till kring 30 procent för några år sedan. I vissa avseenden, när man lyfter sig från den lilla världen, framstår USA som ett samhälle där tilliten börjar bli betänkligt låg.

Brist på tillit skapar oro och oro ett behov av att skapa trygghet. Det går att ana ett samband med attityden till vapenägandet. Vid millennieskiftet sade en stor majoritet, närmare två tredjedelar av amerikanerna, till Pew research att det var viktigare att kontrollera vapenägandet är att försvara rätten att äga vapen. Kring 2009, efter den stora finanskrisen, blev grupperna snabbt ungefär lika stora och har legat kvar där sedan dess.

Det är säkert sant att en del enorma våldsdåd av det slag som skedde i Las Vegas kunde förhindras eller åtminstone begränsas om det var svårare att komma över vapen i USA. Men i botten finns något mycket djupare: en brist på tillit, en tro på den egna plikten och rätten att ställa saker till rätta - handgripligen om så krävs - en våldstradition som ligger närmare individen än staten och på så sätt snarare liknar det man ser i klansamhällen än i västeuropeiska stater. Mycket av det här är baksidan av sådant som är amerikanska styrkor: självförtroendet, självständigheten, viljan att göra skillnad, frihetsvurmen, den praktiska läggningen.

Vill man förstå varför det är så svårt att åstadkomma begränsningar av vapenägandet i USA är det där man ska leta: i den amerikanska självbilden. Och den ändrar man inte över en natt.

Text: