Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Att sluta fred med sin inre stofil

Det mest rofulla som finns kan vara att ta sin stofil­ i handen och börja ett liv ihop.

Vid vilken ålder är det lämpligt att komma ut som stofil? Kanske är svaret »aldrig«. Det är ju trots allt en chansning att utmana den moderna föreställningen att ungdom är något att eftersträva. Dessutom: Att inte intressera sig för det som ungdomen intresserar sig för – är inte det att dö en smula? Och när vi ändå är inne på det spåret: Att ens använda ordet »ungdom« så många gånger i en text: är inte det att påskynda sitt eget åldrande? Som att sätta sig på en longboard och liksom hasa sig själv raka vägen till slakt?

Jo kanske. Men ändå. Man känner sig aldrig så fri som när man bestämt sig för att rusa mot garderobsdörrarna med full kraft och samtidigt vråla att man nu släpper taget om allt det som pågår runt omkring. Samtiden kan göra vad den vill. Det enda jag vill är att få ägna mig åt mitt. Inte bara odla min trädgård utan plöja upp hela min inre jävla åker.

Efter att länge ha duckat allt som haft med Youtube-stjärnorna Jockiboi och Jonna att göra – framför allt för att jag inte tillhör deras målgrupp – var det plötsligt inte längre möjligt. Det var som ett bakhåll där vi med dubbla morgontidningsprenumerationer stängdes in från två håll. Förra helgen producerade Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet sammanlagt sexton sidor om medieprofilerna som blivit idoler för en hel generation skolbarn och som både förlovade sig och ingick äktenskap framför fansens blickar.

Tidigare har jag noterat Jocke (Jockiboi kallas också så) och Jonnas popularitet bland yngre människor men låtit det stanna just där. Jag har kallt utgått från att vi som är konservativa nog att år efter år förnya en papperstidningsprenumeration inte kommer avkrävas några tankar i fallet Jocke och Jonna. Jag har därför inte klickat mig fram mellan artiklar och Youtube-länkar för allmänbildningens skull. Inte heller har jag behövt intressera mig å mina barns vägnar eftersom den enda tv-sända familje­relation som min son är besatt av är den i »Greta Gris«.

Men så kom helgen vecka 40. »Barn av vår tid« slog Svenska Dagbladet fast. »Jocke & Jonna, det unga Sveriges mäktigaste mediepar« förklarade Dagens Nyheter. Jag bestämde mig för att läsa. Så som man gör när man får texterna levererade genom brevinkastet. Därmed kunde jag inte längre ducka efterspelet – att plötsligt behöva tycka något om det som jag så länge fintat bort. Jag som bara skulle ta lite helg.

Den 32-årige Jockiboi är aktuell med en biografi om sitt liv och för alla som följt honom och hustrun Jonna kommer nu förklaringen till den han är. Det är kanske onödigt att ens säga det, men oavsett om man intresserad av en känd person eller inte borde inget barn behöva gå igenom en så trasig uppväxt som den som beskrivs i intervjuerna. Jockibois historia visar inte bara på en privat tragedi utan blottar maskor i samhällets skyddsnät. Det är en mörk historia om unga människor som går under.

Att kvällstidningarna älskar paret och klickstatistiken de för med sig är självklart. Att nu även två dagstidningsredaktioner anser att fenomenet Jocke & Jonna håller för att slå upp på uppslag efter uppslag är säkert också korrekt. När paret valde att lägga ner sin Youtubekanal agerade Kungliga Bibliotekets digitala arkivarie blixtsnabbt för att inget skulle gå förlorat för eftervärlden. Deras videor sågs som ett modernt kulturarv (SvD). Just det där med kulturarvet är kanske något som någon vill förfäras över men gör inte det. Det är naturens gång. En gång i tiden var jazzen oförståelig ungdomskultur. Det gäller att inte kämpa emot utan i stället dra sig tillbaka in i sig själv. Den insikt som föddes hos mig efter att ha läst de sexton sidorna om Jocke och Jonna är att stofilen är jag. Han har länge vandrat vid min sida men från och med nu är det officiellt vi. Min inre stofil sträckte ut handen och jag fattade­ den. Det var ett äktenskapstycke som gjort för kamerorna.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera