De flesta är opportunister när det blåser

Fokus ursprunglige finansiär var finansmannen Johan Björkman. Han jagades till döds med anklagelser om skattebrott och insiderbrott, som skrevs av eller ledde till friande domar i såväl länsrätt som kammarrätt.

En lärdom från det fallet var att människor i närheten av någon som anklagas för något otrevligt – särskilt om det rör sig om människor i maktposition – i de allra flesta fall blir opportunister. De är egentligen bara intresserade av en sak: att själva slippa stå för något som kan kräva argumentation, eftertanke, principer eller annat av samma impopulära slag, när drevet går och skampålen plockats fram.

Det gäller politiker, det gäller direktörer, det gäller ägare, det gäller chefredaktörer och alla andra i liknande positioner. De flesta är opportunister när det blåser. Allt annat kräver egen övertygelse, principer, ryggrad och oräddhet. Det kan dessutom kosta något.

I takt med att rapporterna om avstängningar, uppsagda kontrakt och time-outer i mediebranschen växer, är det värt att ägna detta en tanke. För hur mycket vi än skulle vilja det, handlar inte #metoo längre om en enda sak: sextrakasserier och övergrepp mot företrädesvis kvinnor. Nu handlar det dessutom om opportunistiska makthavare, satta under enormt tryck av en indignerad svallvåg i sociala medier. Att svallvågen bygger på en rättmätig vrede över helt oförsvarliga sätt att bete sig, gör inte att man kan lägga alla frågor åt sidan. Det är tvärtom när ingen vill eller kan ifrågasätta den moraliska grunden för ett uppbåd av det här slaget, som det är särskilt viktigt att hålla utkik för den räddhågsna opportunismen. Pöbeljustis är inte acceptabelt, bara för att vi sympatiserar med de värderingar som ligger bakom en kampanj.

De senaste dagarna har det blivit uppenbart att åtminstone en del av chefredaktörerna i svensk press är oförmögna att formulera publiceringsprinciper som står sig mer än någon vecka. Att tänka sammanhängande i sådana frågor borde vara ett minimikrav för makthavare i medierna. Men det är inte orimligt att kräva mer. Till exempel att ansvariga redaktörer har något slags principiell tanke om vad man kan kräva av journalister. Är det till exempel så att varje journalist, oavsett område, måste ha ett alldeles fläckfritt förflutet och i varje avseende agera som ett moraliskt föredöme? I så fall, varför? Att en journalist i normalfallet måste ha sina läsares förtroende för att kunna göra sitt jobb är en sak, men kräver sådant förtroende en snövit själ?

Erfarenheten ger inget vidare stöd för det. Många av de bästa journalisterna genom tiderna har på olika sätt varit skitstövlar, eller åtminstone långt ifrån moraliska föredömen. Man skulle kunna argumentera för att det största problemet med den svenska journalistkåren snarare är att den är så homogen och välstädad vad gäller värderingar, klassbakgrund och samhällssyn. Det är inte ett argument för att acceptera sextrakasserier och övergrepp, för några vettiga argument för det finns inte. Men det är ett argument för vaksamhet mot att det som nu sker inte urartar i puritanska utrensningar.

Ängsliga opportunister står aldrig för eftertanke när en våg av moralisk indignation väller fram. Anar de en risk att hamna på fel sida, på grund av att de tidigare varit opportunister åt andra hållet och slätat över trakasserier, kommer de att överkompensera. Och rätt var det är har de traskat rakt in i ett träsk av angiveri och hämnd.