Kultur

Den ständige nobelkandidaten­

Författaren och krigsveteranen António Lobo Antunes vill inte tänka på något Nobelpris.

António Lobo Antunes bor i en lyxig etagelägenhet i ett högt, vitt bananformat hus i närheten av stadsdelen Benfica – det lägre medelklassområde i Lissabon där hans mästerliga Benficatrilogi utspelar sig. Våningen är belägen högst upp i huset och påminner om ett stadsbibliotek i miniatyr. Övervåningen är mer en smal gång omgärdad av bokhyllor. Längs väggarna trängs klassiska författare med lättare litteratur som svenske Stieg Larsson.

Den 75-årige författaren för oss in i den bortre änden av rummet som är delat vardagsrum och kök. Vi sätter oss i en soffgrupp. Ett hembiträde serverar kaffe. På armstödet på António Lobo Antunes brittiska skinnfåtölj ligger en hög med halvtomma cigarettpaket. Vi har panoramafönster över staden. Antunes pekar mot den.

– Jag gillar färgerna, säger han om hemstaden.

– Allt går i blått. Människor är så snälla. De är ödmjuka, men ödmjuka med värdighet. De är stolta men på intet sätt några chauvinister. Jag hatar chauvinism. Tyvärr är det hemskt nu eftersom alla vill besöka Lissabon. Staden har blivit hipp. Så många stjärnor som flyttar hit och pressar upp priser på hus.

António Lobo Antunes föddes i Lissabon som den äldste av sex söner. Pappan var den framstående neurologen Figueiredo Lobo Antunes som arbetade nära 1949 års nobelpristagare i medicin, Egas Moniz. En av Antónios bröder är Portugals ambassadör i London och de andra är framstående läkare och neurologer. Antunes berättar att han bestämde sig för att bli författare när han var fyra år och hans mamma började läsa högt för honom ur familjens bibliotek. Föräldrarna lyckades dock övertala honom att skaffa en medicinsk utbildning. Som färdig läkare skickades António Lobo Antunes till Angola där kriget rasade mellan kolonialmakten Portugal och frihetsrebeller.

– Pappa kunde ha ordnat frisedel åt mig men det gjorde han inte och det är jag glad för.

Han frågar om jag vill ha alkohol och jag svarar att jag är nöjd med kaffe. Själv berättar han att han aldrig varit full och att det på sin höjd blivit något glas konjak. Lite märkligt eftersom så många av hans bästa böcker utspelar sig på krogen.

– Ja, det hände väl i ungdomen ibland. Men i dag jobbar jag ännu hårdare så jag har inte tid med sånt.

Tillbaka från kriget i Angola började han skriva. Den första boken »Memória de Elefante« (1979) floppade men en brasiliansk författare som han i dag inte minns namnet på köpte boken och gav till sin amerikanske agent med orden »denne man är ett geni«.

Andra boken »De förrådda« fick internationellt genomslag, med sitt antikrigstema. Boken handlar om en läkare som tillbringar en natt med en okänd kvinna. Romanen är en lång, närmast frenetisk monolog om minnena från kolonialkriget i Afrika. Det är en sårad idealist som vräker ur sig sin smärta.


Längs väggarna i
hans arbetsrum hänger amerikanska priser bredvid utmärkelser från runt om i Europa: Frankrike, Rumänien, Tyskland.

På skrivbordet av ek ligger en halvmeter hög papperslunta. António Lobo Antunes skriver för hand med blå penna på olinjerat papper – precis som Hemingway.

– Ja och som Homeros och Shakespeare … Jag gör fyra fem versioner, sedan ger jag allt till förlaget som skriver rent. Att skriva på nåt annat sätt vore som att älska med en sådan där sak av plast.

Kritiker brukar jämföra Antunes med modernistiska författare som Joyce, Proust och Claude Simon. Författare som använde sig av medvetandeström. Själv föredrar han dock äldre författare som Balzac och Tjechov.

– Men man kan inte helgonförklara författare. De är vanliga människor. Enda hemligheten till att skriva är att skriva mycket. Thomas Mann sa »om du ska skriva som jag måste du jobba mycket. Skriv inte en sida, skriv tre hundra sidor«.

– Jag börjar skriva klockan 06 fram till 13, sedan äter jag lunch och skriver från klockan 15 till sent på kvällen. Inspiration? Flaubert brukade säga att det var något som kom till honom på kvällen efter att han avslutat dagens jobb. Det där är sånt nybörjare inte förstår.

Hans språk är rikt på associationer och inre monologer, prosan uppsplittrad men på samma gång genomtänkt strukturerad som hos Faulkner.

– Pappa gav mig skivor med alla de stora saxofonisterna och till musiken av dem lärde jag mig skriva bra: Coltrane, Parker, Lester Young och så vidare. De var stora genier. Jag beundrade dessa män för de led också mycket.

Han berättar om en episod när Charlie Parker slängde sin saxofon med orden »jag har redan spelat de här tonerna«.

– Jag älskar det. Jag känner samma sak med skrivandet ibland: »det här har jag redan skrivit«. Jag har lärt mig mycket av de orden.

 

Det har sedan 1980-talet och mästerverket »Fado Alexandrino« (1983) – en femhundra sidor lång roman som utspelar sig under en kväll på en hamnkrog i Lissabon – spekulerats om att António Lobo Antunes ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. Den evige kandidaten vill dock inte tänka på huruvida han står näst på tur.

– Här i Portugal pratar ingen om Nobelpriset med mig. Jag var i Sverige när han turken (Orhan Phamuk) fick priset. Folk på tv blev förvånade. Jag har fått alla andra priser i USA, Frankrike, Israel och så vidare. Särskilt det israeliska (Jerusalem Prize) gjorde mig glad på grund av listan med mottagare. Knausgård, Murakami, Sontag.

Antunes ber mig ofta repetera frågan. Han ursäktar sig med att han är dålig på engelska samtidigt som jag uppfattar den som problemfri – om än med stark brytning. Ibland går vi över till spanska. Han svarar på det som han vill svara på. Samtidigt understryker han att han har förlorad hörsel efter en skottskada som drabbade honom i Angola.

Portugals historia, diktaturen, nejlikerevolutionen, kolonialkriget i Angola och Lissabon är teman i alla hans böcker men det är motvilligt som António Lobo Antunes pratar om kriget där han tjänstgjorde som fältläkare och psykiatriker.

– Jag liksom mina kamrater har mardrömmar. Nästan varje natt. Jag var doktor i ett stridande kompani. Angola är ett stort land och vi var i huvudstaden – att ta sig till djungeln kunde vara samma sträcka som mellan Lissabon och Paris. Man var tvungen att göra allt med liten utrustning. Det var det tuffaste …

Han stakar sig och blir tårögd.

– Jag gjorde otroliga saker, även kirurgi. Jag deltog också i strid när det blev bakhåll och sånt. Naturligtvis var jag rädd. Jag blev sårad, har min öronskada och blev skadad i ryggen. Jag ville inte dö. Men i eldstrid tänker man bara på att göra sitt jobb.

Han berättar att det var ett klasskrig på så sätt att det var mest de fattiga som stred. Salazar var den typen av diktator som tjänade på människors fattigdom.

– Skulle jag ha flytt till Frankrike eller någon annanstans skulle jag inte kunna komma tillbaka. Jag ville leva i Portugal. Folk som sa att de inte ville strida för att det var mot krig eller diktatur visste att de skulle skickas till dåliga ställen. De satt på kaféer i Paris och snackade skit. De var rädda. Att tappa respekten på grund av feghet är fruktansvärt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera