Främlingar på hemmaplan­

Text:

Bild: PONTUS LUNDAHL/TT

En shapeshifter är en mytologisk figur som kan anta vilken form som helst, varulven är kanske det mest kända exemplet. Det är också namnet på Sophia Vukovics första långfilm, en självbiografisk rundresa i det som hon, och många med henne, kallar för mellanförskap. Det limbo där invandrarfamiljernas barn fångas in och aldrig riktigt tillåts att vara helt svenska. Med en fot i ursprungslandet, den andra i det nya landet.

Utanför i båda.

Den som pluggar sociologi stöter omedelbart på termen »främlingen«. Det är ett grundläggande begrepp för en person som är fostrad i ett annat sammanhang än hen lever i och som därför börjar se samhället och sin roll i det både inifrån och utifrån.

Personer som är infödda i en viss kultur »program­meras« under sin uppväxt med dess normer och vanor på ett vis som gör att de sedan blir blinda för dem. De tar dem för givna. Främlingen får en blick för samhället som är kritisk, vare sig de gillar det de ser eller inte, och efter att stegvis ha anpassat sig till de mest nödvändiga nya normerna och vanorna, så får främlingen samma blick på sig själv. Nu gjorde jag så, till skillnad från dem som alltid gör så här. Vad dumt/vad bra. Efter att ha tvingats igenom den socialiseringsprocess som det är att upptäcka sitt eget »program«, förkasta delar av det, plocka nya delar ur majo­ritetens kulturella program så står främlingen till sist kvar som individ, inte alltid lycklig, ibland förbittrad, men hundra procent sin egen skapelse.

Klassiska främlingar är just invandraren, men också klassresenären och i viss mån kvinnan i en patriarkal miljö.

Det är den främlingspositionen som kollektivet bakom boken »Third Culture Kids« beskriver. Familjen är en så stark institution så att på något vis ärver barnen sina föräldrars främliggörande blick på det svenska samhället. För de som dessutom synligt avviker från normen fort­sätter omgivningen att måla upp gränserna för vad som är du, vad som är vi.

Artisten Erik Lundin beskriver­ det i sitt avsnitt i boken­ som att han, som är född i Sverige, blev hjärn­tvättad under sin uppväxt till att tro att han inte var svensk. Så till den grad att när han väl mognade tillräckligt för att stå upp för sin svenskhet så liknar han det, i sin hitlåt »Suedi«, vid en komma ut-process.

Artisten Silvana Imam beskriver hur hon lärt sig att se sitt mellanförskap som en styrka, »ett litet bevis för att nationer, raser, etniciteter, ursprung och annat kate­goriserade är förgånget«. För invandrarbarnen skiljer sig trots allt på en viktig punkt från invandrarna och klass­resenärerna: de är infödda i den värld de samtidigt ser utifrån och med infödingens självklara känsla för rättig­heter identifierar de sin särskildhet och efterfrågar den position som är deras. Som med allt bemäktigande börjar det i språket.

Third Culture Kids.

»Vi är barn av kulturen som vi själva har definierat«, skriver Amel Suljevic i ett annat­ av bokens inlägg.

Vi lever i de stora folk­rörelsernas epok. Denna tredje kultur, klämd mellan invandrargrupper och majoritets­befolkningar, har blivit så stor att de kan bilda en egen tillhörighet i tillhörigheten. Låta varken eller bli både och.

»Shapeshifters« har bio­premiär den 20/10. »Third Culture Kids« gavs ut av Ordfront­ i september.