Liken lever!

Jag vet egentligen inte varför jag fastnar. Tv-serien »Penny Dreadful« – vars första säsong hade premiär 2014 på kanalen Showtime – är ett sanslöst långkok på samtliga skräckromantiska klassiker, så kallade »trivial classics«.

Redan i första avsnittethittar­ Vanessa Ives och Sir Malcolm Murray de stympade liken efter en kvinna och hennes dotter. Vilda västern-hjälten Ethan Chandler engageras fiffigt nog som detektiv för att hjälpa dem att finna Sir Malcolms bortrövade dotter, alla ramlar ner i ett vampyrnäste styrt av en Draculaliknande Mästare, och så avslutar regissören John Logan med att låta Victor Frankenstein väcka liv i sitt monster med hjälp av det berömda åsknedslaget.

En viktoriansk soppa alltså. Men enligt de flesta kritikerna en förvånande välsmakande sådan. New York Times kallar den »en av de mest innovativa serierna just nu«. Och »Penny Dreadful« är inte den enda tv-serien som öppet redovisar sin kärlek till skräckromantiken. Steven Soderberghs suveräna »The Knick«, BBC1-producerade »Taboo« och ITV:s »The Frankenstein Chronicles«, som just nu visas på SVT, flirtar alla skamlöst med vår fascination för den viktorianska eran.

Särskilt rysardrottningen Mary Shelley, skaparen av Frankensteins monster, verkar vara på tapeten. Nästa år kommer­ två filmer som hennes­ fans väntat länge på: Den biografiska »Mary Shelley«, visades för första­ gången på Torontos filmfestival i september. Filmen­ är regisserad av saudi­arabiska Haifaa al-Mansour (»Den gröna cykeln«) och Hollywoods senaste favorit Elle Fanning spelar rollen som Mary Shelley. Vampyrfilmen »The Vampyre«, som enligt filmsajten IMDB kommer under nästa år, är baserad på en novell av Shelleys nära vän John William Polidori (1795–1821). Novellen publicerades för första gången den 1 april 1819.

Skräckromantiken var en vidareutveckling av romantikens utforskande av själens skuggsida. Där de romantiska författarna ägnade sig åt verklighetsflykt och dyrkade exotiska platser, riddar­torneringar och dramatiska naturscener, skrev skräck­romantikerna om mardrömmar, brottslingar, narkotikamissbruk och monster. De fantastiska intrigerna uteslöt dock inte högst realistiska åter­givningar av huvudpersonernas tankar och känslor.

Under andra hälften av 1800-talet ledde jakten på sensationer till utvecklingen av den gotiska romanen, där utforskandet av det okända inte längre handlade om fjärran bergstoppar, utan om människans psyke och förmåga att själv omskapa och exploatera naturen. Pionjärer på området blev inga mindre än Mary Shelley och Polidori.

Polidori var en av romantikens kulturpersonligheter som blev berömd mest för att han umgicks med Lord Byron. Han tillhörde den lilla klick, där bland annat det gifta paret Percy Bysshe Shelley och Mary Shelley också ingick, som tillsammans med Byron tillbringade den betydelsefulla sommaren 1816 i Villa Diodati vid Genèvesjön.

Efteråt mindes Mary Shelley­ framför allt det ihållande regnet. Vädret tvingade dem att hålla sig inomhus och Lord Byron föreslog att de skulle fördriva tiden med att läsa och skriva spökhistorier. Resultatet – Mary Shelleys kultroman »Frankenstein eller den moderne Prometeus« och Polidaris nitton sidor långa vampyrroman – blev stilbildande. »The Vampyre« inspirerade sedermera Bram Stoker att skriva »Dracula«, medan Mary Shelleys monster har kommit att bli en symbol för upplysningskritik ända in i våra dagar.

Det är ett elektriskt experi­ment som väcker liv i Frankensteins monster. I början av 1800-talet blev det en fluga bland ledande vetenskapsmän att med hjälp av elektricitet försöka väcka de döda till liv. Metoden kallades galvanism, och så småningom kom den att påverka makarna Shelley i deras­ respektive för­fattarskap. Under sin studietid kallades Percy Shelley till och med för »Galne Shelley« på grund av sin excentriska person­ och de kemiska övningar han utförde.

Som barn hade Mary Shelley­ råkat tjuvlyssna till en berättelse om hur galvanismens stjärna i Europa, doktor Giovanni Aldini, gjorde elektriska övningar med liket efter London-mördaren George­ Foster, dömd till döden för att ha dränkt fru och barn i Themsen.

Med hjälp av ett laddat batteri med koppar- och zinkelement och saltlösning som elektrolyt, lyckades Aldini få den döde Foster att öppna ögonen mot publiken, samtidigt som huvudet rullade från sida till sida och munnen grimaserade. Historien skrämde livet ur den unga Mary Shelley, och under åskvädret vid Genèvesjön många år senare mindes hon alla de makabra detaljerna.

»Kanske kunde ett lik komma till liv igen; galvanismen hade visat tecken på sådana saker; kanske kan en varelses olika delar frambringas, sättas samman, och ingjutas med livsgivande värme«, skrev hon i förordet till »Frankenstein« och gav uttryck för den viktorianska erans typiska vacklan mellan fantasi och förnuft.

Polidori hämtade­ sin inspiration på ännu närmare håll. Huvudpersonen i hans vampyrberättelse, den karismatiske Lord Ruthven, ansågs kalkerad direkt på Lord Byron. »The Vampyre« beskriver den unge Aubreys vänskap med den äldre Ruthven, som tar med honom på resor i Europa. Att vackra, unga oskulder tenderar att drabbas av akut blodförlust i Ruthvens närhet är inget som den unge ädlingen i början funderar särskilt mycket över.

»The Vampyre« är ingen originell bok, men Polidori­ lyckas med något som ingen tidigare gått i land med, nämligen att överföra skräckelement från medel­tidens folklore till 1800-talets salongs­litteratur. Den primi­tiva vampyren från vischan blir ett urbant modelejon, medeltidens oartikulerade fasor kanaliseras i medel­klassens sociala spel. Själve vampyren blir en typ som går igen även i vår tids livsstilsjournalistik, nämligen sociopaten. Läsaren konfronteras med ett psyke så abnormt att det ger upphov till vällustiga rysningar. Exakt den effekten skulle författare som Robert Louis Stevenson och Oscar Wilde sträva efter när de många år senare gav ut sina böcker om Dr Jekyll och Dorian Gray.

Polidori och Shelley var två sidor av samma skräck­romantiska mynt. Medan Polidori­ stod för det psyko­logiska, representerade Shelley en annan slags civilisations­kritik, nämligen av den moderna naturvetenskapen, förnuftet och fram­steget; alla de ingredienser som skulle bli viktiga för 1900-talets miljörörelse.

Under 1700-talet hade den engelska landsbygden genomgått omfattande förändringar. Samtidigt som industrin utvecklades i städerna, pågick en parallell rörelse, en koncentration av jordägandet genom enclosure-rörelsen. Allmänningar hägnades in, mindre enheter slogs ihop till större, småbönder köptes ut eller blev jordlösa på annat sätt och många flydde till städerna­ där de blev billig arbets­kraft i nystartade fabriker. Det var de stora godsens tid och i den romantiska litteraturen kanaliserades känslorna av alienation i naturlyriska utgjutelser över dramatiska vattenfall, snötäckta berg och mörka skogar: romantikens naturdyrkan blommade ut just under den tid då naturen för första gången var allvarligt hotad.

Denna natur, tidigare en hotfull plats, full av stickiga buskar och stinkande träsk, förvandlades till rekreationsyta och besjälades på en och samma gång. Dit ville man fly när civilisationen med sina fabriker och utsläpp plågade en, dit längtade man när man ville ge uttryck för sitt stormiga inre liv. Den industrialiserade människan hade besegrat Gud, och nu, när den västerländska civilisationen nådde sin absoluta höjdpunkt, började hon frukta att hon även hade besegrat naturen.

I dag har vi nått till det tillstånd som Mary Shelley fruktade. Vi har exploaterat naturen och dess tillgångar till den yttersta gränsen och är lika rädda som Victor Frankenstein för hur vår skapelse kommer att ta ut sin hämnd. Den globala uppvärmningen är vår tids krypande onda. Rädslan för vad som ska hända när produktionsskogen försvinner, den romantiska blåsten förvandlas till livshotande orkaner och glaciärerna på de sublima alptopparna smälter för alltid, är svår att kontrollera. Samtidigt finns hotet om det tredje världskriget mellan USA och Nordkorea, snart kommer kanske bostadsbubblan att spricka  … det är upplagt för romantiska grubblerier av Weltschmerz-typ.

All vår angst leder till att de skräckromantiska romanerna som för några decennier sedan kändes förlegade och kitschiga, laddas med ny mening­. På 1990-talet kämpade Francis Ford Coppola med en filmatiserad aids-tolkning av Draculalegenden som aldrig riktigt lyfte: »Blood is too precious­ a thing in these times«, säger filmens greve, spelad av Gary Oldman, med en blinkning till den kroppsvätskebesatta publiken.

I dag hade Coppola haft det lättare. Dagens Europa är minst lika komplicerat som det brittiska imperiet en gång var och under ytan sjuder samma motsättningar som gjorde Victorias England till en genom­rationaliserad krutburk.

Den föga subtila kritiken av brittisk kolonialism i »Taboo«, driften med den primitiva­ och storhetsvansinniga läkekonsten i »The Knick«, monster­soppan i »Penny Dreadful­« och Mary Shelleys egen uppgörelse med medelålders, vita upplysningsmän, fungerar alla bra som illustrationer till vår tids postkoloniala moral. Det här är vad som händer när vi förhäver oss!

Fakta | Mary Shelley

Föddes i London som Mary Wollstonecraft Godwin den 30 augusti 1797. Modern var feministen Mary Wollstonecraft och fadern filosofen William Godwin. Gifte sig 1816 med poeten Percy Bysshe Shelley. »Frankenstein« gavs ut 1818. Mary Shelley skrev ett tiotal böcker däribland »Mathilda«, »The last man« och »Lodore«. Hon skrev också noveller och reseskildringar. Mary Shelley avled den 1 februari 1851, 53 år gammal. Hon är begravd i Bournemouth. Ända till sin död sägs hon ha sparat en bit av den döde maken Percys hjärta.