Magdalena Ribbing

Text:

Bild:  Louise Billgert

Ronny Ambjörnsson har skrivit fängs­lande om det: hur klasstillhörighet kan sätta gränser, lägga hinder och skapa problem. Också om hur klasstillhörighet är något som både finns därute, i form av förväntningar och förakt, och i det egna huvudet. Ambjörnsson berättar om hur han, då han blivit doktor, vägrar att köpa markören doktorshatt, utan lånar en som är alldeles för stor och som långsamt sänker sig över honom under en kungamiddag. Den slutar med att hans mor, i ett originellt etikettsbrott, svimmar på drottningen.

Vi talar sällan om klass i Sverige. När vi gör det är det med Ambjörnssons perspek­tiv: arbetarbarnens klassresa. Det är lätt att glömma att det på andra sidan av den självpåtaget klasslösa medel­klassen, också finns människor. De har det inte heller lätt i ett samhälle där alla avvikelser från medianen ska straffas.

Magdalena Ribbing tillhörde Österby­grenen av uradelsätten Ribbing, med det låga numret 15 i Riddarhuset. Anfäderna går att spåra till åtminstone 1400-tal, men det finns uppgifter som sträcker sig tillbaka till 900-talet. Pappa var överstelöjtnant och farfar överste. De tillhörde det skikt av adeln som inte alltid hade lätt att känna vördnad för ett kungahus, som i jämförelse var sentida nykomlingar. Morfar var bankdirektör och olympisk seglare. Morfars far, Arthur Thiel, var affärsman, ingift i NK-ägarfamiljen Sachs och bror till Ernest Thiel, konstsamlare och, innan han kom på obestånd, Sveriges rikaste man.

Sådana gedigna kopplingar till både medeltida och modern överklass var ingen stor tillgång för en person född 1940 med en dragning till journalistiken.

När Magdalena Ribbing flyttade hem­ifrån skickade mamma Lilian med porslin. Det bar stamvapnet, en blå sköld med tre gula sjöblad. Att använda den servisen, när den unga journalistkårens nedklädda salongsrevolutionärer skulle utfodras, var förstås omöjligt. Det här var en tid när de mest radikala kallt kunde tala om behovet av att göra processen kort med klassfiender, även sådana vars vin man råkade dricka. Att överleva i den verkligheten krävde en viss distans till den egna klassbakgrunden. Det var inte en unik situation, men den är sällan beskriven. Inte heller Magdalena Ribbing talade om den, annat än vid sällsynta tillfällen och i förtroende.

Det paradoxala i en sådan situation, oavsett om man heter Ambjörnsson eller Ribbing, är att man tvingas tänka en hel del på den klassbakgrund man försöker frigöra sig från. På något sätt måste man förhålla sig till den. Magdalena Ribbing var sällsynt skicklig på att vända vad som måste ses som en belastning till sin, och andras, fördel.

Hon blev först politisk reporter på Dagens Nyheter. Det var 1970 och Sverige var fortfarande ett litet land, där journalister och ministrar, till och med statsministrar, inte sällan kunde hamna på samma rödvinsbjudning. Ribbing hade lätt att knyta kontakt med centrala personer, samtidigt som hon besatt en pondus som kunde skapa distans när så behövdes.

När åren gick och samhällsklimatet blev en aning mildare, började Ribbing nosa på de ämnen som sedan kom att bli hennes verkliga signum: etikett, mat, fest och stil i alla dess former. Den första etikettsboken kom 1985, i samarbete med Sighsten Herrgård.

En av Magdalena Ribbings stora styrkor var att hon samtidigt kunde vara uppfostrande i god mening och tillåt­ande i sinnelaget. Det är ingen överdrift att säga att hon med sin personlighet skapade hela den moderna etiketts­genren i Sverige. Hon fyllde den också med innehåll: det handlade inte om löjliga konventioner, utan om hur människor ska kunna samexistera civiliserat. Hon blev en fredsbevarande enkvinnasstyrka.

Såväl kunskaperna som den själv­säkerhet en sådan bragd kräver, bottnade i Magdalena Ribbings bakgrund.

Mot slutet av sitt liv kunde Ribbing vara mer oförblommerad med sitt arv. Tidsandan var ett skäl, att vi blir mer oförskräckta med åldern ett annat. Boken som hon till julen 2012 skrev om »Den vackre kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing«, en släkting i en sidogren till Österby­grenen, var viktig för henne.

Ingen kan med trovärdighet reducera Magdalena Ribbing till en klasstillhörighet, men det går inte heller att trovärdigt beskriva henne utan att nämna saken. Att nästan alla minnesord har gått förbi ämnet är möjligen väluppfostrat, men också aningslöst. I det faktum att hon blev folkkär dolde sig en hemlig längtan bort från den kvävande, ängsliga och allom­fattande medelklassen.

Läs mer

Pekpinnen (26 juni 2015)

Tio frågor: »Ingen skulle ’dua’ Obama« (26 mars 2010)

Intervju, Magdalena Ribbing (14 mars 2008)