Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
bard Blogg / Inrikes

Ännu ett problem som inte finns

Bortförklaringen är den svenskaste av alla förklaringar. Håll käften. Sitt ner. Se åt andra hållet.

Det finns en förklaring som trumfar alla andra i Sverige. Det är bortförklaringen. Nämn något som gör dig fundersam, kanske till och med en aning bekymrad, och det dröjer inte förrän svaren kommer: »det är inget problem«, »du ser i syne«, »problemet består i att du beskriver det du beskriver som ett problem«.

Inget slår bortförklaringen i effektivitet. Den skjuter budbäraren mitt i pannan. Slutdiskuterat. Eller åtminstone en övergång till att tala om budbäraren som en levande död, om hon eller han inte förstår att det är läge att ligga still och blöda i tysthet.

Biblioteksbråkandet. No-go-zonerna. Pisaresultaten. Det finns alltid en passande bortförklaring. Och nu senast var det Jens LiljestrandExpressens kultursida som ryckte ut.

Alexander Bard ska tala på studentafton i Lund. Han gillar inte #metoo-kampanjen. Det leder till protester bland en del studenter. Vissa framför krav på att Bard borde bokas av. Göteborgspostens Adam Cwejman skriver om »en grupp« som försöker hindra Bard från att få tala. Ett par av de vanliga misstänkta – Hanif Bali och Ivar Arpi – hakar på. Det är lite si och så med beläggen i just detta fall, mer krut läggs på retoriken.

Det blir Jens Liljestrands stickreplik. Snacket om »totalitära studenter« är båg, skriver han. Ingen »grupp« kan beläggas. Förmannen för Studentutskottet förnekar att de ens övervägt att ställa in. Förresten ska mötet äga rum på Grand Hôtel, så det är fel att påstå att Bard skulle jagas bort från universitetet. Det är en helt annan lokal och studentutskottet är faktiskt helt fristående från universitetet.

Problemet finns inte, med andra ord.

Det ju bara det att det här inte är en diskussion som enbart handlar om vuxna män i kortbyxor som ska tala på universitet i Europas utkant. Det handlar om en växande och oroväckande repressiv mentalitet på alla västerländska universitet. Det handlar om något som började i den brittiska »no platform«-rörelsen på sjuttiotalet, en rörelse vars syfte var att förhindra att National Fronts företrädare fick tala på brittiska universitet. Som sedan vidgade sin träffbild år efter, tills personer som vänsterfeministen Germaine Greer skulle stoppas från att tala. Det handlar om statsvetaren Charles Murray, som anfölls fysiskt av en mobb studenter när han skulle tala på Middlebury College i Vermont i början av året. Det handlar om människorättsaktivisten Maryam Namazie, som tystades när hon skulle tala på Goldsmith college i London. Och framförallt handlar det om en hel ideologi, som går ut på att det är rätt att åsiktsmotståndare ska tystas. En ideologi som också har fäste på svenska universitet, till exempel i Lund. Där kan en företrädare för Feministiska juridikstudenter skriva en krönika i tidningen Lundagård på temat »Man får faktiskt inte tycka vad man vill«.

Det är ingen nyhet. Läs Cecilia Garmes reportage här i Fokus från mars i år.

Läs mer: Inte se, inte höra, inte säga

Det är numera ett etablerat faktum att efter »invitation season« på amerikanska universitet – den period då säsongens talare bjuds in presenteras – kommer »disinvitation season« – den period då studentkrav ställs på att inbjudna talare med obekväma åsikter bokas av.

En annan sak som vi skrivit om här i Fokus nyligen: när forskaren John Villasenor frågade 1 500 amerikanska universitetsstudenter om yttrandefrihet svarade hälften att de tycker att det är rimligt att tysta personer med åsikter som de inte gillar, genom att överrösta dem och störa. En femtedel anser att det är berättigat för studentgrupper att använda våld i syfte att stoppa talare de ogillar. En majoritet av studenterna vet inte att även ståndpunkter som kan betecknas som kränkande eller som »hattal« – ett allt vidare begrepp – faktiskt skyddas av den amerikanska konstitutionen.

Johan Hakelius: Yttrandefriheten ruttnar inifrån

Det är möjligt att Jens Liljestrand har rätt i att Alexander Bard inte utsatts för en organiserad kampanj i syfte att få honom avbokad. Cecilia Garme kunde konstatera i sin artikel i våras, att läget inte är lika illa på svenska universitet som på en del brittiska och amerikanska. Ännu. Men vad är det som gör att det inte skulle bli det, med tanke på att exakt den ideologi och mentalitet som driver intoleransen på anglosaxiska universitet, är högsta mode även på svenska universitet? Kanske är det så att Cwejman och de andra har tagit lite mer än de har täckning för i detta fall. Men även om det är så, varför rusa ännu längre åt andra hållet? Varför använda det här tillfället till att försöka bortförklara en våg av intolerans och krav på inskränkningar av yttrandefriheten, som bevisligen sveper över västerländska universitet, inklusive de svenska?

Därför att bortförklaringen är den svenskaste av alla förklaringar. Håll käften. Sitt ner. Se åt andra hållet. En svensk tiger. Gör de inte det på egen hand, får man hjälpa till.

 

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera