Den blomstertid passerar …

Text:

Nu när opinionsmätningarna visar att staplarna över parti­sympatierna i befolkningen fördragsamt börjar anta de bekanta formerna från valet 2014 upptäcker man att något ändå har förändrats.

Bland partisymbolerna för de nio största partierna ser man alltjämt en ros, en blåsippa, en fyrklöver, en nejlika och en maskros. Men buketten har glesnat. Blåklint och vitsippa är utbytta mot sterila versala konsonanter. De kvarvarande blommorna ser en smula skrumpnade ut i sällskapet.

I folkvisan Where Have All the Flowers Gone lärde vi oss att allt är ett kretslopp. Blommorna var borta. Unga flickor hade plockat dem. Bara för att själva plockas av unga pojkar. Som i sin tur plockades in som soldater, kom hem som lik och begravdes i jorden. Blommorna knoppade igen.

Hur dessa växter plockades upp av de svenska politiska partierna har folkvisan inte beaktat. Men Where Have All the Flowers Gone blev som bekant ett emblem för 1960-talet, som redan medan det pågick blev en epok med många namn, men framför allt ett: Flower power. Det kunde förstås bara sluta på ett sätt. När Tage Erlander avtackades 1969 var det med en ros. Några år senare var socialdemokrater och centerpartister först ut. Bokstäver som hade formen av framtidsinriktade pilar skrotades. Man skulle hädanefter associeras med blommor, och låtar som Daydream Believer, Groovin’ och I Want to Take You Higher. Trots att flower power-vågen vid den tiden ­ebbat ut följde de andra partierna efter. Facit visar att Moderaterna höll för grupptrycket, men diskussionerna om partiblomma var långa och uppslitande. Idén stupade på argumentet att de bästa blommorna redan var plockade.

Allt är ett kretslopp. De stiliserade konsonanterna är på frammarsch. Sent omsider har partierna kommit fram till att det är dags att kopplas ihop med artister som DJPP, B12 och Pfister. Dags, helt enkelt, för lite techno och hip-hop.