Det olyckliga partiet Tory

Text:

I slutet av september meddelade Office of National Statistics, brittiska SCB, att britterna var mer tillfreds med livet än de varit­ någon annan gång sedan mätning­arna började. De började 2011, så ordet »historiskt« är kanske lite för kraftfullt. Men statistiskt säkerställd var ändå en uppgång i lycka under det år då brittisk politik genomfört en dekonstruktion utöver vad någon sett sedan åtminstone sent sjuttiotal.

Mycket – eller åtminstone förnuftet och intuitionen – talar visserligen för att trenden brutits. Undersökningen hann avslutas före Theresa Mays katastrofala val, som ställde det mesta på huvudet. Det betyder att Jeremy Corbyns förvandling från ett ofarligt skämt till ett hot inte vägts in. Inte heller Theresa Mays kraftigt försvagade ställning, den uppenbara oskickligheten i förhandlingarna med EU, eller den senaste tidens sönderfall av regeringen, både vad gäller klara budskap och direkta avskedanden.

Först förlorade premiärministern försvarsminister Michael Fallon, efter att han anklagats för slipprigheter mot kvinnor. Det var inte ett bondeoffer. Försvars­ministern tillhör regeringens innersta krets, kabinettet, och Fallon spelade en viktig roll för May. När problemen och kritiken hopade sig var det påfallande ofta Fallon som trädde fram och försvarade premiärministern.

Sedan fick May sparka biståndsministern Priti Patel, efter att hon hållit flera möten på eget initiativ med företrädare inom israelisk politik. Intrycket var att Patel­ börjat driva en egen utrikespolitisk linje i världens mest komplicerat konfliktfyllda område. Men framför allt var intrycket att Theresa Mays ministrar numera gjorde lite som de ville, utan att fråga chefen.

Exemplet Patel har flera dimensioner, som visar hur instabilt torypartiet och därmed den brittiska regeringen och hela landet, är just nu.

Patels föräldrar tillhörde det skikt indier­ som i mycket bar upp den ugandiska ekonomin, fram till att Idi Amin slängde ut den asiatiska minoriteten från landet sommaren 1972. Patels föräldrar anade i förväg vart Uganda var på väg och flyttade till England redan i skiftet mellan 60- och 70-tal. De drev en kedja framgångsrika tidningskiosker och Patel fick en god utbildning. Hon engagerade sig i sir James Goldsmiths EU-kritiska Referendum Party, men hoppade i 25-årsåldern över till de konservativa. År 2010 blev hon invald i under­huset och sedan 2014 har hon uppburit olika ministerposter. Hon har, allt sedan­ tonåren, beskrivit sig som Thatcherit.

I mångt och mycket är Patel en dröm för de konservativa: en ideologiskt fast och välutbildad kvinna med indiskt påbrå och dokumenterad politisk förmåga. Möjligen är det en dröm som Patel själv tror lite för mycket på för sitt eget bästa. Det är ingen hemlighet att hon har blicken inställd på det högsta ämbetet och Mays blodspår i vattnet retade Patels aptit. Det talas om att mötena med israeler, som formellt gjordes under en semesterresa, kan ha haft något att göra med att hon sökte stöd och finansiering för att ta sig an kampen om parti­ledar- och premiärministerposten.

Under alla omständigheter gjorde May sig av med en rival, åtminstone tillfälligt, genom att sparka Patel under skandalflagg.

Priti Patels stöd inom partiet är svagt. Hon är inte en framstående alliansbyggare. Att hon ändå tog stora risker i sin strävan uppåt, visar att ledarskapsfrågan i Torypartiet är ett verkligt lotteri.

Få tror längre att Theresa May kommer att klara sig fram till jul. Även parlamentsledamöter som inte tillhör de vanliga misstänkta – de som alltid klagar, oavsett anledning – förser dagligen tidningarna med skarpa formuleringar. May anses inte känna någon egentlig lust till ämbetet. Det glunkas om att hennes diabetes typ 1 börjat plåga henne mer än förut. Det senare är en aning ironiskt, eftersom May valde att tala ut om sin sjukdom i medierna inför valet, med det uppenbara syftet att understryka sin mänsklighet. Nu slår också det tillbaka.

Men de självklara eller åtminstone sanno­lika ersättarna har, en efter en, gjort sig mer eller mindre omöjliga. Boris Johnson är det tydligaste exemplet. Redan i början av förra veckan var hans chanser att nå premiärministerposten betydligt mindre­ än för bara några månader sedan. När Johnson så uttryckte sig slarvigt om en iransk-brittiska, som sitter fängslad i Iran, och därmed riskerade att bidra till att hon dömdes till ännu längre fängelsestraff, föll han ytterligare på favoritlistorna.

Det framstår alltmer som om den oundvikliga kampen om ledarposten i tory­partiet kommer att bli en öppen strid mellan svaga kandidater. Inrikesminister Amber Rudd nämns ofta som favorit, men hon var tydligt för att Storbritannien skulle stanna i EU. Det komplicerar situationen. Dessutom har hon bara drygt 300 rösters majoritet i den egna valkretsen. En partiledare som i kommande val kan åka ur underhuset är ingen dröm. Ett namn som räknats ut tidigare, men som åter börjar dyka upp är Michael Gove. Han ses som hopplöst löjlig av många utanför partiet, men hans politiska förmåga ska inte under­skattas. Att han var den som i det senaste partiledarvalet på ett illojalt sätt såg till att skjuta ner Boris Johnson behöver inte vara en black om foten. Gove har närmare 25 000 rösters majoritet i sin valkrets.

Den senaste veckan har Gove också blivit måltavla för skarp kritik från olika håll, precis som Johnson, Patel och Fallon. Det kan betyda att han snart är uträknad igen. Eller så betyder det att fler börjar ana att han faktiskt skulle kunna bli vald.