Person före sak – så är det med puritaner

Alla talar om Trump, men nästan ingen om hans politik. Det kan förstås bero på att Trumps politik liknar de sällsynta metamorfmagusarna i Harry Potterböckerna: de som byter skepnad när de har lust. Å andra sidan talar ingen om Demokraternas alternativ heller. Och i Storbritannien handlar allt om May och Corbyn – personerna, inte politiken. Sättet att närma sig Brexitförhandlingarna går nästan alltid via person: Boris Johnson, Juncker i kommissionen, och så vidare. Macron visionerar visserligen om EU, men knappast på ett sätt som ställer honom själv i skuggan av sakpolitiken. Tyskland är Angela Merkel. Moderaterna är Ulf Kristersson. Centern är Annie Lööf. Sverigedemokraterna är Jimmie Åkesson, påpekade Göran Persson (som brukade vara Socialdemokraterna) i Expressen häromdagen. Och var man än börjar i den svenska politiska debatten, slutar man i frågan om vilka som ska vara ihop med vilka och vad som egentligen gäller med Sverigedemokraterna. Vad som ska uträttas är sekundärt.

I USA har alltid »character« , i den mening som karaktär har i de svenska begreppen »karaktärsdanande« eller »karaktärsstyrka«, varit viktigt. När man röstar på hundfångare eller president spelar sakfrågorna roll, men man vill ha folk som duger som föredömen också. Ibland får man en Bill Clinton ändå, men idén om att moralisk resning och inre kärna är viktiga saker, finns alltid där.

Till dels beror det på insikten att de företrädare man väljer kommer att ställas inför situationer som ingen förutsett. De kan inte i förväg tala om hur de ska agera i sådana lägen. Allt man då har att gå på är »character«. Men främst handlar det antagligen om att USA är ett land som vilar på puritansk grund. Vänsterintellektuella försöker radera privatlivet genom slagordet »det privata är politiskt«. Den puritanska motsvarigheten vore »det politiska är privat«, inte i någon nyliberal mening, utan just i tanken att politiken, till syvende och sist, handlar om individers moraliska resning.

Det är nu en månad sedan Harvey Weinstein trampade igenom isen. Sedan dess har det rullat på, här och i resten av världen. Först filmbranschen, sedan journalistiken, politiken, reklambranschen, och så vidare. Inget branschorgan med självaktning kan låta bli att rikta sökljuset inåt. Högt och lågt blandas friskt. Våldtäkter och buskisskämt beskrivs med samma fördömande allvar. Systematiskt utnyttjande av underordnade likställs med kärleksrelationer som surnat. Alla med en oplockad gås kan ta tillfället. Allt som krävs är tillräcklig friktion för att ett moraliskt fördömande ska få fäste.

Om vi tar ett steg tillbaka. Inte faller ned i det bottenlösa hål som ögonblicket alltid riskerar att bli. Inte ger oss in i diskussionen om enskilda fall och vem som förtjänar vad och könsmaktsordningar och allt det som vi säkert behöver tala om, men som kanske inte är det enda vi behöver tala om. Om vi bara försöker att sätta in den här enorma vågen av brännmärkningar och utrensningar i något slags större, historiskt sammanhang.

Vad säger den om oss? Om vår tid?

Inte bara om förövarna, eller offren, eller män, eller kvinnor, eller något sådant.

Vad säger den om oss alla?

Jag tror inte att det är en slump att vi har så svårt att tala om sakpolitik. Att vi är så personfixerade. Jag tror att vi lever i en värld där oron alltid ligger precis under ytan. Bland annat därför att tron på att idéer, sakargument eller politik kan göra skillnad, är svag. Där tron på personer fått ersätta tron på lösningar. Misstron mot personer har fått ersätta problemanalys. Och där personers karaktär, i den amerikanska meningen, därför blivit det viktigaste av allt.

Ett bra reportage, skrivet av en skitstövel, är inte längre värt att åberopa. En fantastisk rollprestation av en skådis som tafsat, måste rensas ut. Skådisens karriär måste avslutas. Gud vet vad vi ska lyssna på, när vågen når rockmusiken.

Det den här vågen säger om oss, tror jag, är att vi är rädda och vilsna. Vi vågar inte längre lita på idéer och övertygelser. Allt som finns kvar är att lita på enskilda människor. Men då måste vi göra oss av med alla som är opålitliga. Rensa upp. Vi är alla på väg att bli amerikanska puritaner.

Puritanismens problem är att vi alltid kommer att leva i en värld fylld av hela den moraliska skalan, från helgon till djävlar. Om allt annat än det helgonlika måste bekämpas och nedgöras, innebär det att vi dragit ut i ett permanent socialt krig. Det är därför puritanismens andra sida ofta är ovillkorlig tro på en härförare.

Men den svåra utmaningen är att sätta gränser, utan att vara puritan. Att förmå skilja på stort och smått. Att inte se varje moraliskt avsteg som ett hot. Att inte inbilla sig att det enda sättet för världen att bli bättre, är att alla syndare får sitt straff. Att ha självförtroendet att kunna leva i en imperfekt värld, utan att uppfatta det som en skymf. Att behålla sin tro på idéer, fakta, argument och resonemang, trots att människor bara är mänskliga.

Jo, det är bra att våldtäktsmän åker dit och att vi gör upp med systematiska övergrepp. Men det här handlade inte om det. Det finns annat att tala om också. Försök.