I väntan på mörkaste timmen

Text:

Toppbild: Wiktor Nummelin/TT

Toppbild: Wiktor Nummelin/TT

Ingen har slagit Albert Finney. Hans Churchill i »The Gathering Storm« har visserligen inte den verklige Churchills pojkaktigt godmodiga leende. Ögonen plirar lite för mycket. Men nacken är den rätta och kroppsspråket, som en dansande björns, känner man igen.

Det måste vara en förbannelse att få uppdraget att spela Winston Churchill. Hur gör man en trovärdig tolkning av en person, som i sitt sätt att vara och föra sig själv balanserade på parodin? Hur kan man göra Churchill, utan att spela över, när han själv var en skamlös publikfriare, som aldrig försatte ett tillfälle att spela för gallerierna?

Brendan Gleeson lyckades inget vidare i uppföljaren till »The Gathering Storm«, »Into the Storm«. Gleeson går omkring och ser ut som om han gör en halvtaskig imitation. Vilket förstås är precis vad han gör, men en imitation av Finney, snarare än av Churchill. Michael Gambon gör ett hyfsat försök i »Churchills Secret«, men det är förstås enklare att göra en slagrörd Churchill. Det dämpar hans mer överdrivna drag. John Lithgows Churchill i »The Crown« är också ett gott försök, men blir ofrivillig komedi. Den Churchill som Brian Cox gör i »Churchill«, släppt i år men utan svensk premiär, har jag inte hunnit se.

Men det finns ett hopp:

Jag vet inte varför vi måste vänta till februari, strax efter Polen och någon vecka före Turkiet, innan vi får se »Darkest Hour«, med Gary Oldman i huvudrollen. Den har spelats på filmfestivaler i Nordamerika sedan september. I Kina behöver de inte vänta längre än den 1 december. Av klippen att döma gör Oldman inte en särskilt porträttlik Churchill. Det runda är snarare ovalt. Det saknas massa. Men samtidigt verkar det som om Oldman kanske har knäckt Finney-koden: ska man göra Churchill, måste man uppfinna honom själv. Utgå från originalet, men göra det till sitt eget. Spela en version av Churchill, snarare än försöka vara Churchill. Annars blir det inte skådespeleri, utan att härma.

Det är 52 år sedan Churchill dog, men hans personlighet är fortfarande så stark att den dränker de flesta skådespelare som försöker bottna i den. Men låt oss hoppas på Oldman. Eller se om Finney.

Text:

Toppbild: Wiktor Nummelin/TT