Woody Allen är åtminstone­ rolig

Text:

Och så kom nästa nervöst ogenomtänkta lappkast i migrationspolitiken.

Förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet sägs ha pågått i en dryg månad, dag som natt, vardag som helg. Resultatet är knappt en rak tanke, eller begriplig princip.

Svensk migrationspolitik är så neurotisk att det kunde vara Woody Allen som formulerade den. Allt drivs av skräck, fixa idéer, plötsliga känslo­stormar och ytterligheter. Miljöpartiet är, med möjlig konkurrens från Centern, det parti som intresserar sig minst för kostnader, konsekvenser och kommunal kapacitet. För detta har Miljöpartiet belönats med att göras till partner och formgivare av migrationspolitiken, först i par med Mode­raterna och sedan i par med Socialdemokraterna.

Där har ni svensk migrationspolitik i ett nötskal.

Ett huvudskäl är förstås rädslan för att blandas samman med dem som står på andra kanten. Den rädslan är särskilt stor när nödvändigheten tvingat fram skärpningar som ligger nära de som Sverigedemokraterna föreslagit. Tvära kast åt andra hållet, som i den överenskommelse som nu presenterats, blir då nästan oundvikliga.

Vi får kanske vänja oss vid att ha statsministrar som låter sig skjutas mellan­ ytterkanterna som flipperkulor i de här frågorna. De förmår inte formulera en rak linje. De låter sig i stället kastas mellan haveri och haveri, mellan reträtt åt ena hållet och sedan åt det andra. De lägger taktpinnen i händerna på dem som viftar mest.

Men humaniteten, då? Är det inte synd om de ensamkommande?

Jo, visst. Och politik måste vila på empati. Men den måste också vara något mer än empati. Den måste väga ideal mot praktik. Den måste ta ansvar för sina konsekvenser. Den måste tänka längre än näsan räcker. Den måste utgå från principer och erfarenhet, inte plötsliga infall. Man ska vara god. Men det räcker inte. Godhet är inte detsamma som att blunda och fantisera. Godhet befriar ingen från ansvar, konsekvenser och kostnader.

Det neurotiska är tyvärr självförstärkande. Den här uppgörelsen kommer att stärka Sverige­demokraterna, kanske mer än Miljö­partiet. Den försvagar antagligen Socialdemokraterna. Följden blir ännu mer hysteri och ändå mindre tanke. Ännu mer Woody Allen. Utan humorn.

Läs mer krönikor av Johan Hakelius

En tölp är en tölp, oavsett hormoner

Blod, möda, tårar, svett och zombies

Alla drömmer om en stark stat

Massrörelser in i det absurda 

Text: